Dagen började med... guess what... snöfall. Aprilsnö är ju inte ovanligt men efter "påskavintern" är man less. Mest tänker jag på ärlorna som kom igår, men det var ju ändå milt och nu på kvällen är det borta.

Pappas 85-årskalas avlöpte perfekt från planering till genomförande. Vi fick till och med upp fasadflaggan utanför i sista minuten. Jubilaren var trött och medtagen men pigg ändå. Nu ikväll lät han faktiskt piggare än på länge efter uppvaktning av både PRO, kören och vännerna (18 pers i en liten tvåa).

Enkelt men ändå högtidligt tal inledde partajet. På hurrarop, kaffe och tårta följde sång och musik så väggarna bågnade. Kören ackompanjeras av superduktig musikdirektör på synth. Det var tryck och ös i pensionärskören!

Sen var pappa ännu mer medtagen med ett blodsocker på 28! Hemtjänsten kollar, tack och lov. Lite oroligt är det men min egen "diagnos" på hans besvär (bortsett från diabetesen då) drar mot magkatarr, simpelt men väl så jobbigt när det pågår. Svar får man först efter undersökning så småningom.

Porslin lånades gratis från äldreboendet och behövde inte diskas. Bara att lämna in. Kaffekannor likaså. Verkligen bekymmersfritt.

Äntligen börjar min egen mage lugna ner sig efter kalaset. Man kunde tro att jag festat en natt fast det bara var ett enkelt tvåtimmars kaffekalas. Vid hemkomst var det dags för återställare i form av Samarin, Ramlösa, Samarin i en enda lång ström. Nu först är det lugnt efter te och knäcke.

Detta kalas och pappas hälsa har ockuperat tillvaron i tre dagar. Efter denna epilog får det vara nog. Nu börjar resten av våra liv.

Det var för gulligt. Vi kom precis ut på trappan för att göra kvällsjobbet i fågelhuset när jag blev varse det välbekanta pipet, tssuuit, tssuuit! Och sen ven det till om huvudet när de for förbi och upp på fågelhustaket...som de har för vana.

Och bråttom hade dom, och glada var dom. For omrking i en rasande fart både högt och lågt över våra hustak, som om dom aldrig varit i Afrika. I en yrande lek, jagandes varann i ren glädje. Kände på tv-antennen, sprang några steg på nocken och kastade sig ut igen. "Ja, vi är framme! Vi hittade!"

Vi stannade till och vred våra huvuden för att hänga med. Man blev riktigt yr. Och vips var dom längre ut på åkern. De var säkert hungriga efter resan och måste leta upp ett bra ställe med smaskiga insekter.

Och hackspettarna trummade sina solon. Ratatatata, från den ene, och prrriiiing, prrriiiing från den andre. Den sistnämnde har hittat ett eget sound på grannens flaggstångsknopp. Hur han håller sig fast vet ingen.

Från kvällningen och under hela natten leker grodorna i damen. Krrroooååå, krrroooååå... håller det på timme efter timme ända fram till morgonen.

Det tar sig, det tar sig.

Äntligen vid datorn i lugn och ro.

Förutom lätt städning hos pappa inför morgondagens 85-årskalas har vi hämtat beställda tårtor och wienerbröd samt skött Egna Hemmet med fåglar och djur. (Ingen promenad i dag heller.) Tårtorna förvaras nu på gårdens kallaste ställe (kylskåpet var fullt) vilket är garagegolvet. Garaget är inrymt i gamla lagården med betonggolv och stenväggar, en skön tillflyktsort under heta sommardagar. Hoppas inte tårtorna smakar bensin...fniss,fniss*

Hamnade i polisrazzia på Byn idag, fick blåsa och visa körkort. Alles in Ordnung. Tur vi inte körde min bil vars avgassystem "pluddrar" friskt just nu och måste bytas (på allt annat, puh...). Fantastiskt befriande att inte vara spritdrickare alls när sånt händer. Man behöver inte ens fundera på hur nyss man tog något. Det är rent - alla dagar intill tidens ände. Och bältena satt på. Yes!

Det är mycket sällsynt med poliser i Byhålan, eller 'Village Hole', som någon sa. Man blir riktigt glad åt att se poliserna!

Lätt middag, spaghetti och köttfärssås. Att Husbonden ställt till det med att äta just spaghetti TRE dagar i rad innan på jobbet kunde vi bara inte ta hänsyn till när tiden var knapp. Det fanns inte på kartan. Förresten sa han inget om saken förrän vi satt till bords. Men han var glad ändå och åt med god aptit.

Bilar tvättades av Husbonden som också hämtade in snöpinnarna och spred grus i vägens värsta hålor vilka Bonden egentligen är skuld till med all traktortrafik..

Själv hann jag med telefonsamtal, koka mer ägg, paketera uppmatningsfoder, hämta mossa och blåbärsris samt storknoppade syrégrenar... allt  till fåglarna. Tänk att så mycket jobb kan inrymmas på några få rader i en blogg!

Ånyo kollades hälsoläget för Pappa per telefon. Det är lite kinkigt nu, kan jag säga. Det blir inte lättare när han envisas vara doktor själv...

Även Husbondens bil krånglar, dras med "reumatiskt" eller vad man ska jämföra med (lager eller drivknut eller nåt sånt). Den har låtit länge men vi ville vänta på sommardäcken.

Just nu kör vi inte mer än nödvändigt och nästa vecka verkar bli än mer hektiskt, håhå jaja.

Så här i flyttfågelsträckens tid tänker jag på azurmesarna vi såg här för åtta år sen. En omskakande upplevelse för en amatörskådare. Azurmesen är en mycket sällsynt gäst i Europa. Den förekommer i Ryssland, Sibirien, Kazakstan, Mongoliet och nordöstra Kina.

Vi satt på verandan i maj 2000 och såg TVÅ exemplar vid fågelbordet under TVÅ minuter. Sedan var de borta. Ingen kamera i närheten. Häpnaden var lika stor som undran. VAD var detta!?. Besöket resulterade i frenetsikt sökande i böcker, samtal och raritetsrapport till ornitologerna.

Azurmesen har i modern tid siktats endast vid två tillfällen, februari respektive oktober 1996 i Lappland. Den senare blev en rikskändis i fågelskådarvärlden som tog sig dit för att se den. Fakta om arten HÄR.

I raritetsrapporten skrev vi så:

"Azurmesarna upplevdes först som felfärgade blåmesar med mycket vitt, men var större och kraftigare och med längre stjärt. De dök upp bland andra mesar och sparvar för att söka mat i rester från viterutfodringen, lugna, nyfikna och orödda. Trodde först det var snösparv med det var mesar, helt klart."

Så småningom  blev jag uppringd av den som skulle bedöma rapportens trovärdighet. Tyvärr var jag yrvaken efter middagsslummer. Gav nog inga trovärdiga svar... för observationen godkändes ej.

Nu har jag lärt läxan: När någon väcker mig ber jag först få tillfälle att vakna till.

Fredagen gick i administrationens tecken. Samtal hit och samtal dit.

Känns som om dagen var till ingen nytta alls. Ändå fick jag ringt ihop både tårta, kaffe, muggar och stolar till Pappas 85-årskalas på söndag. Då min organisationsförmåga egentligen är passé lovade han sköta sitt påhitt själv, men det höll ju inget vidare. Tänkte han på stolar till 20 pers? Tänkte han på muggar? Naturligtvis inte. Men folk ringde han ihop...!!

Istället drabbades han i veckan av odefinierbara mag-/tarmbesvär, dålig aptit pga. kväljningar, insulinet steg och blodvärdet sjönk till den grad att han fick nytt blod i dag efter bara två veckors intervall. Helst hade jag ställt in hela spektaklet, men "neej, det behövs inte" sluddrade han fram efter hemkomsten, urtrött.

Ska det bli tack- och avskedsföreställning från sängkanten, eller vad är meningen? Ja, man måste ju se saken från den komiska sidan också. Jag menar... han mår rätt risigt. Envetna äldre herrar rår man bara inte på. Har andra färska exempel från bekantskapskretsen så man blir lite luttrad.

Förstår att här inte blir någon ordning på tillvaron förrän söndagen är avklarad. Vi får väl kolla att han röjt undan alla tidningar och böcker från borden... Håhå, jaja....

Har alltså snurrat runt mellan hemmets väggar och telefonledes ordnat det mesta. Samt talat med hemtjänsten, min egen tarmmottagning och vårt försäkringsbolag angående besiktning av kaminen som aldrig blir gjord (sotar'n kommer ju inte!).

Inte bara samtalen som tar tid numera. Snacket går ju fort bara man får tag i folk. Största tidstjuven är väntan på att bli återuppringd från vårdcentraler, företag, folk som är på språng med ärenden som alltid bedöms viktigare än just mitt. Det tar ju halva dagar. En del ringer inte upp alls... som diabetessköterskan.

På tal om det har jag hört om en ny bok som heter "Det var inte mitt fel! : om konsten att ta ansvar" skriven av Ann Heberlein, teologie doktor i etik. En bok som handlar om den massflykt från ansvar som pågår i samhället och som vi alla drabbas av ofta. Verkar vara en mycket viktig bok. VILL HA.

Dessa vårtecken fann jag hemmavid på strövtåg runt Lilla Huset.

Trevligt med vårfrosseri. Snart nog översållas vi av lum så att man får ta till macheten. Men inte än... inte än. Nu gäller det att njuta from the very beginning.

Rönnspirean är härligt tidig med skott både på grenar och ur marken. Rena ogräset... men ett vackert sådant.

Primula veris = vårens första (gullvivan)

Scilla (rysk blåstjärna) lyser sedan som djupblå stjärnor i gräset när det är högsäsong. Bina är som galna i dem. Här tillsammans med pionens stänglar.

Grodorna kväker vid dammen dygnet runt och struntar högaktningsfullt i att det regnat mest hela dagen. Hann för egen del endast tänka promenad innan livet hade annat i beredskap för mig...

Nämligen dags för Krångelsvängen igen: 1) Nyköpt markistyg är felsytt, 2) parabolboxen är död. Den jäkla boxen bara fräste till och stendog. Så nu är man utan satellitkanaler i fem-tio arbetsdagar och helt utan tv på övervåningen. Dvs. OM vi inte installerar den vanliga digitalboxen under tiden. Tror inte det. Vet just inte om jag gitter traggla med detta.

Således tur att Husbonden uppdaterade sig härom kvällen på sin favoritfilm just nu, The Commitments (soulbandet från Dublin) som han sett för sjätte gången, tror jag. Det får han leva på tills nya boxen anländer.

Förbaskat... kom på att jag glömde ställa om klockan i bilen när jag var ute i går. Så håller det på.

Lång väntan på markissamtal (hehehe, man kunde ju tro att jag väntade på markis de Sade, allraminst) vilket dröjde flera timmar. Fick slutligen bekräftat att det INTE är vårt fel. Våra mått stämde med deras beställningsorder men markisfirman har SYTT FEL. Markiserna blev för korta och nådde inte ner. Skulle vara 145 cm. Blev 118 cm!!!!

Ja, dvs. att de kompletta markiserna blev rätt. Det var extratyget till fyra gamla markiser som blev fel. Firman tar itu med saken när rätt person återvänder på måndag.

Hann kika lite på parabolboxen och felanmäla den samt gå ut i Parken med hundar och höra härlig fågelsång i regnet innan barndomsvännen ringde med rapport från genomgången operation av hjärhinnetumör, vilken avlöpt väl. Vad allt ska man inte ta del av. Hiskeliga detaljer, jag lovar.

Parabolboxen var så gammal att det var läge att istället köpa en ny (att hyra var dyrare). Såklart.

Är trots krångel och bångel vid gott mod. Märker att jag är oerhört väderkänslig.

Kallt väder = frusen till is, irriterad.

Hett väder = storknar, frustrerad.

Ljummet väder, som nu = lustfyllt harmonisk.

En helt vanlig underbar vårdag, med lagom sol, ljumma vindar, lagom värme... mer krävdes inte... så kom dom, bofinkarna. De kom i stora fågelsträck, flera hundratals, som svärmar. De böljade fram och åter över fälten runt vårt hus, gick ner för att leta mat, flög in i skogen, och ut igen... så där höll dom på. Det var faktiskt första gången jag befann mig mitt i ett fågelsträck. Mäktigt.

Ett öronbedövande tjatter hördes och strax drog merparten av den stora svärmen vidare medan en mindre del, ett 70-tal, stannade kvar. De kunde liksom inte genast slå sig till ro utan de strök omkring mellan fält och skog en god stund.

Efter ett par timmar hade de spridit sig i sin lilla skog, varifrån de troligen härstammade före flytten. Jag gick en liten runda där och kunde strax höra bofiksdrillarna alldeles tydligt, de första i år.

Och våren har tagit vid där den var före "påskvinter", krokusen blommar och tussilagon slår ut. Och bilarna har fått dubbkängorna bytta mot gympadojor och allting är bara så där.... hoppfullt och gott.

Pappas födelsdagspresent (bok förstås) kom på posten så nu är det fixat. Och i kväll drar jag på "medborgarråd" i Byhålan. Det var egentligen Husbonden som kallades (slumpvis utvalda 500 pers) men då han är måttligt road och jag mera blir det jag som går istället. Hellre fel person än ingen alls från hushållet, resonerar jag. Rådet ska behandla hälso- och sjukvårdsfrågor. Het potatis. Jag kanske kokar över och svimmar.