Hos Helmuts senaste kull vilar nu understundom och helt ogenerat en måsfink (den bruna t.v är måsfinken.). Det var likadant vid förra kullen. Vi oroades av den framfusiga finken och sökte få bort den, men gav upp. Helmut tycktes inte ta illa vid sig, kanske var de vänner. Måsfinkar är mycket sociala och vänliga så vi var inte bekymrade på allvar. Helmut (som är en hona) fick ju hjälp med ruvningen men hur skulle det gå med matningen när måsfinken låg på kanarieungarna. Tja, det gick bra, tre ungar är självständiga nu.
I eftermiddags låg inte mindre än fyra nya sebrafinkbarn i nämnda bo. De blir så trötta i början och tycker om att vila sig då och då.

Idag ville nyutflugna kanariebarnet Greta Garbo sova hos mamma Orange som ligger på fyra ägg i nytt rede. Kusin Nacki tittade in, undrade om hon fick ta över boet. Det fick hon inte! Greta vaknade och tiggde ivrigt efter mat. Mamma fick nog, flög ut för att äta och duscha. Skönt med egen kupé, tyckte Greta och la sig på äggen för att vila tills mamma kom åter.
Underbart med fredliga och sociala fågelarter.

...och tar sig fram för egen maskin. Greta är betydligt tuffare än Minnie-Mini i en tidigare kull. Minnie var ynkligt liten och fick lyftas tillbaka upp i ett bo för att växa till sig. Hon bara satt och pep efter mat. Greta är tuffare. Hon flyger de sträckor som behövs för att jaga föräldrarna och landar burdust på mammas rygg för att påkalla uppmärksamhet. Hoppar HÖGT som en trana framför mamma och flaxar med vingarna. Minnie var mer stillsam.
Nu plockar vi bort de kanariebon som inte används. Några honor har börjat om på tredje kullen. Tveksamt om dom fullföljer men för övrigt får det räcka. Nu väntar en välförtjänt vila.
När alla kanariebarnen är säkra på vingarna öppnar vi till utevoljären där både barn och föräldrar ska stärka sig under sommaren med solbad och dusch i strilande regn.
Gloria (Estefan), Panacotta och Musse (Mustapha) är några av de jämåriga som kom ut samtidigt. Alla (nästan) får namn efter exteriöra kännetecken. Greta för solbrillornas skull.

Äntligen en SOLIG morgon efter flera dagars soldis. Öppnade genast för nymferna som skyndade sig ut i vårvärmen. Bilden från i fjol har mer grönska, och även om grönskan är efterlängtad vill jag nog ha en lååång vår. Kanarieungarna från andrakullarna börjar droppa ut. Tre i går, tre i dag och... hej vad det går...

Heffa är vår förstfödde risfågelunge. Föräldrarna är grå x vit. Överraskningen var total när jag lyfte på locket till Hemlighuset som föräldrarna smög så mycket med. Där låg en enda klump utan fjädrar, väldigt naken och rosa och alldeles ensam. En heffaklump.
Nu är han ute, leker med de andra barnen och kallas Heffa. Färgen lär vara saddleback om jag fattat rätt.

Idag fortsatte vårpyntet hos våra vänner med färskt björkris (det är ju snart påsk). Alla fågelungar älskar att dingla i grenarna och smaka på knopparna.
På bilden törnar dom in för natten, trötta efter dagens knog.

Jag trodde det knappt själv. I morse slog inget mindre än blomdoft emot oss i fågelhuset! Det måste har varit gårdagens städning hos kanarierna. Fantastiskt.

Städade resten av fågelhuset - 10 kvm voljär. Ungar i holkar och reden bedömdes gamla nog så att föräldrarna kunde vara borta en stund. Vi skyndade på. Att tvätta och skrubba är direkt olämpligt med ungar på gång, det fick bli grovt.
Husbonden bar och kånkade. Hundar kontrollerade att allt gick rätt till. Jag låg på knä med skyffel och borste och två kanarier i håret och på ryggen, hi hi. De är för tokiga, så nyfikna och tillgivna.
Vips var det färdigt. Nytt grus, härligt doftande anissand och cederträflis, fräsch mossa från parken, mera dun, hö och kokosfiber till bobyggnad. Genast kryllade golvet av ivriga små fötter. De hade längtat efter förnyelsen; måsfinkar, sebrafinkar, astrilder, risfåglar och kanarier.
Möra och goa efter insatsen njöt vi i kapp med fåglarna. Ljuvliga dofter spred sig och föräldrar återvände till väntande ungar. I ”Hemlighuset” hade risfågelungarna växt sen sist och var i gott hull. Bra. Ett flertal ägg i andra holkar. Jippie.
Kanarierna Nacka och Lennart drillade på kapp, en underbar ljudmatta likt porlande bäckar, blandat med andras kvitter och tjatter i olika tonarter. Fantastisk miljö att flumma bort i.
Och så var det den där blomdoften då... dagen efter. Som de ljuvligaste orkidéer. Obegripligt.

… i morgonstund, kände jag mig idag – fullständigt minnesbefriad. Blev så exalterad av domherreflockens besök att jag släppte in en av hundarna efter rastning utan att veta om det… ”Står du här”, sa jag när vi kom in. Hon visade inga sura miner. Stunden efter fann jag mig själv i färd med att försöka få in två stora tallrikar i mikron istället för skåpet. Är det våren?

Domherrarnas diskreta visslingar avslöjade att nästan hela skogsbeståndet dykt upp - 15 st. Så dags nu… dom har inte varit här på hela vintern. Är kottarna slut?
Tur att vi köpt en sista (?) säck vildfågelfrö med tanke på hemvändarna som behöver extra energi efter flygresan. Vår pilfinksstam är väl 60-70 individer stor. En svärm lyfter ur häckarna när vi passerar och tjattrar ikapp med sparvpapegojorna i sin voljär.

Diska, diska fågelskålar… är min morgonsång. Det är handarbete som gäller, dom är för små för diskmaskinen. Bara far omkring och ställer till det. När detta är klart efter morronpasset hos fåglarna är det inte många timmar kvar till middag. Det går i ett.
En natt drömde jag att jag diskade fågelskålar i långa rader.. ingen mardröm faktiskt, känslan var harmonisk.

- en dunkudde till kanarierna! En gammal dunkudde ska tilläggas. Vi har således bomaterial i många år. Det liknade kuddkrig i kanarievoljären - av bara en näve dun. Alla…. jag säger ALLA var där. En kick för dem som misslyckats och måste börja om.
Tre honor har nu kommit långt med sina andrakullar, 4+3+3 nya barn är på G i redena. Emellanåt ligger en måsfink där och värmer dem. Så sött. Två honor har misslyckats och en har resultatlöst satsat på gamle Loa. Nu hoppas vi på nytändning för dessa flickor. Pavarotti inser också vad dunet ska användas till. Intressant att följa.

”Ordf. Persson” upphör aldrig att förvåna. Hörde på nyheterna att han beskyller Mona för att i förväg ha känt till Åsbrinks avgång, då när det begav sig. Och …vi snackar längesen. Måste han hela tiden sätta käppar i hjulet för andra.
Jag vet vad Mona borde svara nu:
- Jamen, Göran har ju sagt att jag inte kan tänka, så varför skulle jag ha reagerat på det isåfall.
Varsågod Mona!