... kanarieungar i slutet korgrede. Detta är Helmuts (som är en hona) tredje kull på raken. En för mycket egentligen, men hon var bestämd!
Ingen vanlig typ av rede för en kanarie som helst vill ha öppet runt om, men är man bestämd, så är man. Sagt och gjort.
Taket ger inga begränsningar när ungarna är nykläckta, men snart får de långa halsar och mamma brukar stå upp för att kunna mata. Då måste bokorgen antagligen klippas upp. Fågelungar räknas dock inte förrän de lämnat boet - mycket kan fallera. Vi håller tummarna.

Idag kom en av fyra risfågelungar i "Hemlighuset" ut. Då dröjer det inte länge tills resten hoppar ut. Åååå, det är som att vara på BB och uppleva födsel på födsel för varje unge som tittar ut.
Bilden visar en av sex i "Torklådan" och de är betydligt yngre. Såg ingen pga mörkret därinne men räknade med att blixten skulle lysa upp... och si... det gjorde den! Lyckat experiment.
Holkarna får namn för att hållas isär när vi bokför i loggen. Torklådan kallas så för att alla fåglar sitter på dess tak för att torka efter duschen. Den är nämligen belägen nära ett lysrör.
Fantastiskt att risfåglarna ville häcka i den, men tydligen upplevs inte steppandet på taket som en störning.

Döm om vår förvåning när vi upptäckte vem som bygger i nymfernas holkar… sebrafinkarna!
Ett gäng unga sebrapojkar (13 st) bor hos nymferna sen i fjol. Det föddes många killar som gick dåligt att sälja udda, så dom är kvar i ”stutabåset” inne hos nymferna med gott om plats - och letar ständigt nya byggprojekt. Bygger och väntar fåfängt på att nån hona ska dyka upp. Dom ger aldrig upp. Sebrafinkar tror att dom ensamma ska föröka världen. Med sin obändiga fortplantningsdrift har dom lätt för att överdriva byggandet, vilket syns på bilden från ett annat bo med flygfärdiga sebraungar i.
Kul att dom är sysselsatta, men… nu hade dom släpat in grenar och kvistar, fjolårsgräs, dun, mossa… you name it, i en av nymfholkarna! Där har dom i och för sig att göra för holkarna är av megasize i förhållande till dem själva. Jösses, vad dom hade slitit. Och haft roligt förstås. Det finns inget så uppslukande som byggprojekt. Vi får förstås sätta in nytt björkris som dom har att bygga i - lugnast för alla parter.
Nymferna avvaktar nog värmen, verkar det som. Pappi har gnagt på ingångshålet och det ingår i ritualen. Om och när de väl bestämmer sig för häckning rensas nog sebrornas ”skräp” ut.

...för Nanny som misslyckats med två kullar i år. Hon har hittills envetet valt sitt hjärtas kung Loa med vilken hon fick två kullar i fjol. De har tillsammans setts ruva och vakta äggen - sååå hjärteknipande gulligt. Tyvärr fruktlöst.
Så syntes hon en dag med sur min acceptera Pavarottis närmanden, nöden har ingen lag, och strax byggde hon i ett litet astrildbo som hon inte ens kunde vända sig i.
Vid städningen upptäcktes två ägg i detta hopplösa näste, varför vi klippte sönder överdelen för att hon skulle lyckas. Efter trogen ruvning kläcktes i morse två ungar! Nanny vet inte till sig av moderskärlek. Vi håller fingrarna korsade.

Hos nymferna pågår civiliserat ställningskrig om vem som ska ha bästa holken. De unga kurtiserar varandra, vem ska ha vem... lite som på dansbanan.. eller i buskarna bakom densamma. Det är första gången för alla och inga etablerade par finns. Fart på hormonerna blev det i alla fall. Bedårande söta är de!

Nu är holkarna på plats hos nymfkakaduorna! Med långa halsar gjorde de stora ögon alla åtta, steppade i sidled, klättrade på nätet och på varandra i rena ivern, vred på sina huvuden. Lite pirrigt inför det okända men med avgjort intresse.
Snart var det stor bostadsinspektion. Många aspekter att ta hänsyn till. Det var ett klättrande och ett klivande i och ur de små husen. Kvistar som satt i vägen knipsades bort. Man vände och vred på argumenten och tog sig understundom en funderare i gungan, varvade med lunch och en stund ute i solen för att strax fortsätta inspektionen. Det var ett kacklande och ett ropande: ”kom här får du se vilken fin utsikt”…
Pappi verkar med ålderns rätt ha första tjing. Med kännarmin knackades i väggarna som för att pröva hållbarheten – finns mögel eller röta… är det lyhört… prövade in- och utgång, kollade utsikten inifrån, inspekterade ur olika vinklar. Han är för rar.
Fina flickan Topsy Trånsjuk som han tagit till sin brud satt intill men på lagom avstånd, avvaktade besiktningen utan att lägga sig i.

Märkligt vilken effekt holkar har. De känner igen miljön oavsett det är första gången som vuxna. Är försiktiga generaler och kan annars bli kolossalt rädda för nymodigheter.
Som när vi hängde in en ny leksak i höstas. Då kutade alla ut och vägrade gå in på flera timmar. Satt utanför och trängdes för att kika in i hålet och förstå vad det var. Har ni sett… vad är det för nåt… rör det sig… osv. Till slut tog dom Gud i hågen och hoppade strömhopp in - alla utom en som vi fångade in med håv före nattens inbrott.
Dagen därpå gungades det i de stora ringarna som om de aldrig gjort annat. Populära leksaker som används flera gånger om dagen.
Nå... nu är bostadsvisningen gjord. Lycka till nymferna!

...som man säger i Skaraborg, och det börjar bli oroligt i nymfvoljären. Pappi letar efter Holken. Hans nya kärlek Topsy Trånsjuk är en lite pryd och fin flicka som mest sitter käpprak, med lätt böjd nacke och nedslagen blick och ”händerna knäppta på magen”. Bilden visar däremot ungar från 2005.

Topsy var störtkär i Pappi förra sommaren när han häckade med Mammi i annan voljär. Topsy lekte inte med dom andra nymferna, hon trippade fram och åter på en pinne och ropade efter Pappi. Nu har hon fått som hon ville, tyvärr för att Mammi sorgligt nog blev sjuk och dog för en tid sen (buhuhu). Pappi ropade efter Mammi några dagar (snyft) men instinkten tog över och han tog hand om Topsy för egen räkning. Konkurrens av tre söner påskyndade förloppet. Nymfer är otroligt söta när de friar, fäller nacktofsen, ser bedjande ut, pratar och gullar. Topsy föll bums, och den fina flickan fick allt lov att huka sig en stund!
Holkarna ska in idag och vi får se fortsättningen på kärlekssagan. Samt hur Thomas, Mellis, Lillis, Isabell och tvillingflickorna Lili & Sussi reagerar på detta.

Själv sitter jag med justerad fot och kan inte gå. Ont ända upp i höften. Åker till ortopedservice idag för att få hjälp med skor och sulor. De långvariga besvären emanerar från ingen mindre än hästen Pojken, nämnd i tidigare inlägg. Han trampade mig av misstag (det var förstås jag som satte min fot under hoven...) för 45 år sen. På ålderns höst får man lida för sånt.

...med stilla frostnupen vårmorgon. Nattens grodsång hade tystnat, endast fiskdammens vattenfall forsade ljudligt. Tydligt och klart hördes tranor ropa från ett närbeläget fält, och kra-kra… bröts stillheten av ett kråkpar som damp ner i den gamla aspen. Kråkor ÄR stora på nära håll. De klättrade på alldeles för smala grenar, tappade balansen och snart sågs den ena hänga uppochner i klorna, flaxande med vingarna för att komma upp igen. Den klättrade och sökte lite till och ”knäck”… där fick han pinnen som önskades och flög strax iväg med den i näbben. Snart gjorde honan likadant (eller vem som var vem). Klättrade runt ett tag, vinglade på de smala grenarna och ”knäck”… där fick hon sin pinne och flög efter.

... är fågelbarn en mycket kort tid, den tid då de är kvar i boet. Bara ligga och sova, matas, växa och titta ut på omgivningen från skyddad plats.
Från den dag de tar språnget ut i det okända blir livet i ett enda slag annorlunda. I naturen lurar faror från första stund; katter, rovfåglar, hundar, väder och vind.
Det gäller att snabbt lära sig flyga, att finna mat och kunna äta själv. Föräldrarna finns där som stöd ett litet tag men raskt ska de bli självständiga.
Tamfåglar slipper faror och hot. Allt serveras på bestämda tider. Livet leker. Det är gott att som "Monstret Människa" leverera skydd och säkerhet. Ordet trygghetsnarkomani har lanserats som ett fult tillmäle. Husbonden och jag tycker att trygghet är ett fint ord.