Tar mig en liten bloggstund efter duschen. Väntar på att äggen ska koka. Husbonden sover efter tre nätters jobb. Snart, snart fortsätter färdigställandet av voljärerna. Vi längtar såå att få ut "de internerade" igen. Närmare oss.

Om det är nåt man kan vara säker på med Husbonden så är det att allt verkligen BLIR färdigt. Inget kan stoppa honom. Det skulle vara om han, Gud förbjude, skadar sig allvarligt. I förra veckan borrade han sig i fingret. In efter plåster bara och på't igen... Jag blir inte längre förvånad.

Det finns fortfarande en liten glipa i nättaket och där har i dag på morgonen varit vildfågelsbesök av misstag, bl.a en blåmes som hittade ut själv. Värre var det för lilla gärdsmygen, den där näpna med stjärten rakt upp. Han var förtvivlad och "tjeckade" oroligt medan han letade efter en utgång. Fick gå ut i morgonrocken och släppa ut den. Kameran då... den som skulle vara nära kroppen...? I det läget vore det fusk, tycker jag. Viktigast att han kom ut ur fällan då.

Idag kunde sparvpapegojorna beträda sin slottsträdgård för första gången sedan utbyggnaden. Från nio kvadrat till tolv. Bilden visar hur stor voljären är i förhållande till dem själva (se ringarna). Dom blev väldigt uppiggade av det nya stora utrymmet, flög i reaplansfart på visslande vingar, hängde och klängde, nöp i grenarna så att bladen föll som snöflingor och klättrade upp och ner på nät och grenar. Några var även nere på marken och spatserade på korta ben. Dom var för näpna.

En tom papegojvoljär från kortsidan. Ringen visar ingångshålet som säger något om vilket utrymme de fått. Här ska dom säkert kunna häcka utan att störa varann.

Inom kort måste kanarier och risfåglar stanna inne några dagar då deras voljär färdigställs. Nättaket är på, nu återstår sidorna som vi plockar från deras nuvarande voljär.

Mmmmm, att plocka nypon idag var en ren fröjd. Samlar till våra fåglars vinterutfodring. Har inväntat rätta mognaden och just idag när jag tänkte ta dem hade vildfåglarna också börjat smaska på dem. Bra tajming...

Vi har flera bestånd rosa rugosa som ger rikligt med stora nypon. Egendomligt att stå mitt i rosenbusken och plocka nypon medan humlorna befruktade blommor runt omkring mig. Får se om de hinner mogna så småningom till utefåglarna.

Men nyponen räcker till oss alla. Gott om dem i år. Plockade en tiolitershink full med tanke på att det i gengäld inte fanns ett enda rönnbär år oss. Nu ligger de nyponen i frysen.

Nypon äts begärligt av alla våra fåglar. De börjar med det gottaste och sen har de glädje av dem i flera dagar när de plockar i sig resten. Sunt med naturlig sysselsättning för dem.

Det händer att vi slänger till vildfåglarna några då och då också.

I dag mottog vi budet att den store tenoren Luciano Pavarotti gått ur tiden. Världen blir lite fattigare utan honom, och mycket tystare. Själv är jag ingen operafantast, men hör när det låter särskilt bra.

Utöver alla inspelningar som finns kvar lever Pavarotti faktiskt vidare, åtminstone till namnet, i vår röda kanariehane som heter just Pavarotti, också en stor sångare... på sitt vis.

Gaman är död. Den lilla nymfflickan (t.h. i bild) hade något medfött fel, något med synen, som gjorde att hon nu inte vågade flyga upp till maten. Blind var hon inte. Kanske synsvag. Hon har nämligen flugit innan. Jag har sett henne starta från stillastående på golvet och flyga rätt upp till pinnarna bland de andra syskonen. Men hon har kisat med ögonen. Vi anade att något var galet. Nu kom svagheten fram.

Den sista veckan har nymferna varit stimmiga när vi skött om dem. Jag trodde det hade samband med hökbesöket för en dryg vecka sen och gissade att dom förknippade mig med höken bara för att jag schasade bort vederbörande. Nu tror jag annat. Det som hände idag var rent märkligt...

När jag kom för att hämta den döda var halva styrkan utomhus. Kvar satt hela Gamans familj. Pappa Thomas, båda mammorna Lili & Sussi och fyra syskon satt uppe på grenarna och tittade ner. Vakade över sin dotter/syster. Det var märkligt tyst och stillsamt - som i ett sorgehus. När jag plockade upp Gaman gjorde de stora ögon och följde med blicken. Tysta och förundrade. Inget flaxande och gapande som det varit i en hel vecka. Jag tror de sörjde. På fåglars vis.

När jag senare kom hem från promenaden såg jag syskonen i utevoljären. Såg jag rätt? Dom har alltså inte varit ute på en vecka. Jo... kontrollen visade att morgongänget gått in för middagsvila och Gamans syskon hade gått ut. Ansvaret hade lyfts från deras ”axlar” (hellegod, de har små smala axlar;). Dom var stillsamma och det vilade liksom en förstämning över fågelflocken. Efter denna upplevelse finns mycket att fundera över...

Kan deras tidigare flaxande ha berott på att dom visste att Gaman var dålig? Det kanske inte alls var upprördhet över hökbesöket. Kan de ha hållit sig kvar inne för att vakta över henne? Vi har sett förut att någon hållit sig inne och vaktat ett yngre syskon. De har nog en stark flockkänsla där alla ska med och ingen lämnas efter.  

September är den tid då vi kryper inomhus, tänder ljus och mår gott i värmen. Det gäller våra fåglar också. Dom har i och för sig gått in om nätterna hela sommaren och det är alltid så mysigt att stå utanför och titta in när dom går till ro innan ljuset släcks. Här inne bor kanarier och risfåglar. Lilla ljusa ingångshålet till vänster ska precis stängas för att behålla den värme som sattes på i kväll.

"Ge dig av din usling! Kan man inte gå och äta ifred utan att du måste titta in i holken!"

Papageno, en grön papegojhane, är mycket upprörd och tjattrar ilsket, spottar och fräser över den närgånga besökaren, en av de blå som ännu inte lyckats med egen häckning.

Hon vill så gärna och är sååå nyfiken. Passar på när föräldrarna lämnat holken för att äta. Hon är sååå bedårande där hon smyger fram i obevakade ögonblick. Står på tårna för att kunna kika in och blir såååå lååång. Får ingen riktig överblick därinne i mörkret, klättrar på små korta ben upp på taket och lutar sig fram så att den nästan får övervikt och kikar in i hålet. Hon försöker från alla håll och kan bara inte låta bli. Det är inget aggressivt över handlingen, hon är bara intresserad. Inspektionen pågår in i det sista tills föräldrarna återvänder.

"Bort härifrån! Är du nu här igen! Kan du inte hitta på nåt annat än att störa vår unge. Stick iväg bara! Och förresten kan du skaffa egna barn!"

Papageno reser håren i nacken och ögonen blir små och plirande. Fru Mamageno, instämmer i utskällningen. "Oförskämt, det är likadant varje gång, usch och fy och tvi. Dumma, dumma fågel." Dom blir så himmelsblå förbaskade att det tar en lång stund för dem att lugna ner sig över fräckheten. Utför en rituell dans utanför holken, ämnad att lugna de upprörda nerverna. Bugar och bockar, trampar omkring varann i cirklar på en smal gren och muttrar svordomar en lång stund, långt efter att den nyfikna försvunnit. Slutligen lugnar dom sig, återfinner harmonin och buffar vänskapligt på varann tills det är dags att gå in och mata.

Så där håller det på i papegojvoljären. De är bedårande under övriga året, sitter par om par och gosar, men när det kommer till häckning är de mycket revirhävdande. Rätt som det är utbryter högljutt tumult när någon kommit för nära eller sitter på "fel" pinne. Har humör, dom små rackarna. Ofta instämmer alla åtta och låter som en ilsken sparvflock.

Men visst är det lugnt emellanåt. Under middagsvilan sitter paren nära varann och är riktigt goda vänner, kan till och med puffa snällt på varann. De sitter med halvslutna ögon och småkvittrar långa stunder. Alldeles ljuvligt. Eller när de söker bär i upphängda aroniakvistar, klättrar upp och ner bland bladen eller dricker tillsammans i stora karet... tills det på nytt är dags att hålla distans och hävda revir igen.

Det är en verklig utmaning att häcka dem i koloni. De flesta fågeluppfödare tycks häcka dem i separata små häckburar, men vi strävar efter ett så naturligt liv som möjligt. Vi gör nya erfarenheter hela tiden. Iakttar, klurar ut vad som fattas dem, undanröjer hinder, flyttar holkar, bygger ut osv. Förra sommaren fick vi två kullar à tre ungar vardera. Och om vädret är det rätta är det inget fel på viljan.

Det har inte varit deras väder i år. Tre par lade ägg och ruvade men den rätta stämningen infann sig inte. De var väldigt lättretliga och störde varann hela tiden. Vi anade att det inte skulle gå väl. Några döda ungar fick avlägsnas på tidigt stadium, men två par har fullföljt. Nu har två ungar kommit ut, ännu en är snart på gång och en fjärde utvecklas fint i annan holk. Ungarna är helt färdiga när de kliver ut, ser precis ut som de vuxna, helt utfärgade, man ser redan i holken vilket kön de har. De är helt flygfärdiga, företagsamma och nyfikna och börjar snart äta själva.

Vi har inga namn på dem (bortsett från Papageno o Mamageno), det är ingen idé för de är alldeles lika varann utan individuella kännetecken. Om man inte ringmärker ungarna kan man lätt ta fel när det är dags att sälja.

Nu har vi flyttat om holkarna lite grann, värmen är här även om det regnar och de blå parar sig, vaktar holken och tycks målmedvetet sikta på att nu ska det lyckas.

Önskar dem lycka till, inte minst för deras egen skull. Bättre och bättre dag för dag...

Hökarängens slalomklubb kallas vårt gäng lessons sparvpapegojor, ett glatt och livat sällskap. På bilden syns hela bandet, fyra blå och fyra gröna. Enligt min mening vansinnigt söta. Tuffa som riktiga papegojor, små som sparvar. Normalfärgen är grön, förekommer även i blått och lutino (gulvit). Kära barn har många namn, vi kallar dom även gruvarbetarna (efter sju små dvärgarna), barbapapporna och gojorna rätt och slätt.  

Dessa kanaljer gillar värme och har därför haft svårt komma igång med häckningen i år, holkarna hänger nämligen utomhus. Men.... två ungar har kommit ut, två väntar i varsin holk från de gröna paren och nu har äntligen ett blått par bestämt sig för ett andra försök. Parning har skett, honan ligger i holk.

Uppsynen vittnar om finurliga rackare. Väldigt snälla men samtidigt starkt revirhävdande under häckning. Att häcka dem i  koloni som vi vill är en utmaning, de kan lätt irritera varann. Det gäller att ha stort utrymme och hitta rätt avstånd och placering av holkarna.

Här ett blått par, hanen har ett svagt blågrått streck från ögat bakåt nacken samt koboltblå undersida av vingarna. Den skymtar vid vingkanten på fågeln till vänster.

Har jobbat med bilder på detta gäng i flera timmar. Hoppas visa dem i bloggen snart. Just nu ropar sängen. Go'natt bloggen!