Sinnet rann till en kväll. En stor dos av den lilla energireserven lades på en insändare till lokaltidningen angående flyttplanerna för min mag-tarmklinik. Kände att jag måste ge ett patientperspektiv på planerna. Potentaterna på Kärnsjukhuset i Skövde tänker stjäla hela verksamheten för ’min’ klinik i Lidköping. Alla i vår del av regionen får dubbelt så lång resväg. Tio mil istället för fem – enkel resa.

Och detta trots att Skövde inte har en aning om hur de ska klara av verksamheten. De har nämligen inte tillräckligt med läkare. Helt fräckt begär de då att lidköpingsläkarna ska ’joura’ i Skövde för att lösa verkningarna av den planerade stölden. Man leker med människors liv och hälsa.

Som kroniskt sjuk har man många resor – och ofta - till sjukhuset. Dubbelt så lång resväg- och tid blir då en dubbelt så lång plåga. Orden kom till mig när jag sydde i knappar häromdan. Artikeln skrevs när Husbonden var på gjutkurs. Med alldeles färsk oro för tarmproblemen fick jag alltså lägga energi på detta. Varför bråka med patienter så här?

”Som om det inte är nog med ont i magen av sjukdom ska man nu behöva ha ont i magen av ångest för att mista sin klinik inom rimligt avstånd”, skrev jag bl.a Avslutade med orden: ”Med detta inlägg har jag förbrukat en stor dos av min lilla energiresurs. Nu får jag lida efteråt. Medan ni politiker, odödliga och friska, smider vidare på era ränker.”

Nu har jag gjort vad jag kan. Debattartikeln kom in. På sidan två. Då var inte ansträngningen förgäves. Blodproverna var bra, förresten. Bra i alla delar. Då kör vi ett tag till…

Gräshoppan satt på husväggen vid entrén. Tacksamt med besök. Nya 'lillkameran' fick spänna musklerna. Inte makro, men nära nog. Skärpan är trevlig. 'Hoppan' är bara två centimeter lång i kroppen. Markgräshoppa, gissar jag. Liten myra fångades i bara farten.   Klicka för större bilder

Dagen gick åt till labbesök. Anar kaliumbrist eller nåt annat f-nstyg. Blodproven får ge besked.

Efter två timmars sömn ägnades en god stund åt handsömnad. Rofyllt mellan skurarna. En knapp hade fallit ur en ny sommarjacka. Knappar sitter bra löst numera. Bara att dra i en tråd, pfuuit… så är den borta. Alltså syddes samtliga i ordentligt. De sitter nu för evigt… eller tills tyget brister.

Lagade även Husbondens nya ’hoodie’. En fladdrig flik innanför dragkedjan vrängde sig hela tiden. Nu sitter den fast som den ska. Kläder är bara halvfabrikat nuförtiden, man får 'lägga sista handen vid' på allting. Men så är de billiga också.

Tror jag ska införa en timmes sömnad dagligen – minst. För själens skull. Till klassisk musik eller uppläsning. Idag hördes Mumintrollen.

Sommartid är en knepig tid. Då hamnar jag vid datorn först vid 22-tiden. Hinner bara göra det allra nödvändigaste (bilder, inlägg) innan det är dags att koja. Susar i skallen. Gonatt bloggosfären.

- Kallas detta facebook, undrar Väninnans husbonde.

Kunde inte hålla mig... När tillfället ligger där på farsturäcket åker kameran fram. Vem har sagt att livet är trist för att det går långsamt. Även en snigels liv är lite spännande ibland. Oj, nu åskar det... Proppen ur!

Humlorna är lite trötta så här i augusti. Lättfilmade. Ett bra testobjekt för nya kameran. Lägger ut testfilmen här.

Husets minsta kamera har den största manualen. Så är det. Ett faktum att begrunda i vår nutid. Och den får kunden själv skriva ut. Om man ska ha en alltså. Annars kan man ju titta på manualen i datorn. Det passar inte mig. Vill kunna bläddra hit och dit för att hitta även sånt man inte direkt letar efter.

Ett maffigt jobb är slutfört. 244 sidor på 122 ark, som alla spretade åt var sitt håll. Det påbörjades i går när Husbonden bröt strömmen... Därtill fick skrivaren för mycket av det goda och blandade ihop sidorna. Fel, fel, fel...

På't igen. Skrev ut sida för sida för att inte drabbas av fler fel. Tålamod har jag gott om. Bara att gneta på. Och nu är den klar. Bilden ser inte klok ut. Manual till Lilla Husets allra minsta minikamera. Fina filmer tar den också, när det vill sig. Testade med humlorna idag. Läggs ut i följande inlägg.

Inte helt spontant, men nästan… Ny kompaktkamera inköpt. Gamle trotjänaren Konika-Minolta har gått i välförtjänt pension. Hänger inte riktigt med tidens krav. Nye ’valpen’ heter Nikon Coolpix S9300.

Nya kameramodeller och tester har följts i flera år. Varje dag en ny, liksom. När man än bestämmer sig så är det ’för sent’. Orkade inte lära in i alla nya finesser, och tiden gick. Store Nikon D90 är en klippa, men man behöver en liten fickkamera. Som kan tas med på evenemang utan att man stämplas som reporter.

Plötsligt stod vi bara där i butiken och kände… varför inte? När ska det annars bli av. Slog till i blindo, väl vetande att den nye vida skulle överglänsa Konikan i teknisk briljans.

Bloggen startade 2007 tack vare Konikan, kan man säga. Den var förträfflig på sin tid och skänkte verklig skaparglädje. Måste ha varit högteknologisk, redan då. Med sin stora bildskärm, höga upplösning och möjlighet att spela in film. Behoven täcktes i flera år. Konikan kan faktiskt även nåt som jag inte sett hos någon nyare kompaktkamera, nämligen: spela in ljudfiler.

Nu är det inte tal om att dressera den nye ’valpen’. Det blir den som kör med oss. Manualen är på 244 sidor. Som kunden förstås måste skriva ut själv…

Här ska inte vidare ordas om utskriften av denna, med ETTHUNDRA ark spretande åt var sina håll, om hur Husbonden samtidigt lyckades kortsluta bostadselen (fläktinstallation i fågelhuset) eller om flera timmars sömn, vila och två glas Samarin p.g.a dagens goda äggröra… Men dagen gick. Nystart flera gånger om. Till slut blev Coolpixen testad – i fågelhuset förstås. Bilderna är inte optimala utan bara testvarianter med svåra alternativ - och blev ändå bra. Riktigt hygglig, denna där. Klicka för större bilder.

Nu har väl ändå 'kockeriet' nått vägs ände. Efter åratal av tv-kockar och kändisar vid spisen, kokböcker och recept i legio, mixande och fräsande menar jag att branschen nu faktiskt går på tomgång. Man har wokat och halstrat. Sötat, saltat, syrat och beskat och gift smaker med varandra. Vi har fått flingsalt, bulgur, rucolasallat, hot shots och smoothies.

Man har smackat och suckat i tv-rutor och blandat råvaror in absurdum. Mycket gott och bra har erbjudits men nu finns det snart inte fler vinklar på köttbitarna. Och när kockarna nu börjar surra om vilka av ”barndomens smaker man upplever” med olika rätter och att smakupplevelsen ”nästan är andlig” (hört på radio i dag) börjar det stå även en religiös person som jag upp i halsen. Nu är det verkligen tomgång.