Högtidsstund för en amatörfilmare. Solsken. 23,6 grader i luften. Parkerade vid dammen. Grodynglen sprattlade helt vilt därnere när de lösgjorde sig från sina geléhöljen. Några var redan fria och gjorde korta utflykter. Filmkameran hämtades. Fick några hyggliga sekvenser. Men kom i otakt med av-och på-lägena, varpå jag pratade och vevade med kameran när jag trodde den var avstängd. Och tvärtom…! Ganska mycket ’Kalle Anka’ där, men det bästa var att kameran var med oss…

Ty strax skrider dagens huvudperson in på scenen. Målmedvetet ringlandes över gräsmattan rakt emot oss. Med viftande tunga. Huggormen. Vi fick faktiskt resa oss i givakt och lämna plats när den passerade sittplatsen. Filmkameran var redo. Fokus. På ormen. På vart den tänkte ta vägen. På eventuell reträttväg. Utan att hamna i dammen.

Den var trygg i skydd av gräset men ’pinnade på’ över de öppna plattorna. Slog sig slutligen ned i häcken - där våra hundar alltid vilade förr… Helt uppenbart var ormens favoritplats där.

Nej, vi tog inte död på den. Men nej, vi lät den inte heller vara i fred. Husbonden petade med krattskaft och tänkte kasta ut den på åkern. Huggormar ska känna att det kan bli lite jobbigt just här. Slutligen flydde den fältet. Lugnast så. För alla inblandade parter. Skärpt uppmärksamhet påkallas i sommar.

Böj ryggen. Repa av. Fyll händerna. Ner med näsan i klorofyllet. Inhalera - njut. Om igen, och om igen.

Inget går upp mot den allra första doften av gräs. Nästan så man inte vill släppa ifrån sig den värdefulla skörden. Men marsvinen har väntat... och väntat. De känner doften direkt när man kommer innanför dörren med 'grönsakerna' och visslar högt i förväntan. Ingen tvekan där. Men man får vara aktsam med det första gräset för små magar. Bara lite i taget. Försiktig tillvänjning, så har de chansen att få njuta hela sommaren. Man får repa så nära marken det går, och när jag gör det känner jag mig som en häst...;-) Det låter precis likadant som när de sliter av gräset... ritsch, ratsch... Det ligger redan en plastpåse med gräs i kylen till i morgon. Och Husbonden som bundit ris åt egen rygg har redan klippt första gången. Som man gödslar får man klippa... Men detta har vi ju gott av allihop.

Stararna är tillbaka. Alla fjorton. Svårt att räkna när man inte ser alla samtidigt. Och skatan låter bli dem! De badar i fiskdammen, flyger ut och in i holkarna. Sjunger från trädkronorna. Försöker fortfarande filma sången - innan alla löven spricker ut, för då ser man dem inte. Men det blir lite 'Kalle Anka' av mina försök...;-) Fota gick bättre - genom stängt köksfönster, hehe.

Möjligen är jag sist i världen att få se denna variant av skydd för dragkroken, men överraskningsmomentet var effektfullt. Kan inte undanhålla den för läsekretsen.

Bara för att våren var särdeles lång och kall blir vårtecknen desto kärare. Här blir det vårkavalkad i ren glädje. Egna vitsippor alldeles vid farstutrappen. De har kommit självmant. Prickbladsväxten med lila blommor är alltid bland de första, men jag glömmer alltid namnet. Gräset (som Husbonden gödslat) växer bra nu. Repade lite till marsvinen och fåglarna - vi är många som vill ta vara på glädjeämnena. Men jag stack först nosen ner i en handfull och bara sniffade med långa andetag... gräsdoften är berusande.

Gissa vad… vi brände ännu en dammsugare i går. I fågelhuset alltså. Ja, det var väl flera år sen sist, men dammet tar ned dem till slut. Fågeldamm är mycket fint och tränger in överallt. Sen sätter man ju inte en ny i tjänst där ute under såna förhållanden. Det blir bemanning… eh, förlåt begagnade;-) Och då har de ju nästan gått i pension innan de gör eldprovet hos fåglarna.

Den nu utbrände Voltan har jobbat bra där i hela fem år. Skulle hamnat på CV:t men nu blir det begravning istället. Den får väl donera delar till andra ändamål på gården, hehe.

Inget att be för, bara skaffa ny. Vi gör en rockad mellan nya och halvgamla i garaget och annorstädes på bästa sätt. Går inte att beskriva. Dammsugare och gräsklippare är våra akilleshälar. Vi har t.ex två mindre gräsklippare på översyn i Grannbyn inför säsongsstarten. De hade gått i strejk häromdagen. Båda två. En särdeles hårdnackad sammansvärjning. Varken tvångsmatning eller förhandling hjälpte. Gräsklippardoktorn får gripa in.

En liten, liten tant började plötsligt leta efter plånboken i optikerns väntrum. I varje ficka, om och om igen.  ”Nu har jag nog glömt pengarna”, sa hon. ”Man ska inte ha så mycket att tänka på när man är över 90. Och man får inte ha bråttom, då fungerar inte minnet.”

- Ja, det blir lite oroligt förstås, instämde jag varpå hon berättade att hon har trygghetslarm som ringer varje kväll. Ända sedan hon haft inbrott i bostaden två gånger ”...men då var jag inte hemma, som tur var.”

Till slut fann hon plånboken i byxfickan. ”Där ska den inte ligga, för dessa byxorna har för små fickor”, fortsatte hon. ”Det är mycket, när man är över 90.”

Så skulle hon betala för tjänsten och letade igenom plånboken både en, två och tre gånger. ”Nej, jag har nog glömt pengarna.” Men då hade jag sett hundringen skymta förbi i ett lurigt fack därnere och erbjöd mig att fiska upp den.

När tanten skulle gå ut höll hon på att fastna i dörren. Öppna dörr med rullator i händerna är inte lätt, och rullatorn hade tagits med in ”för det var en bekant som blivit av med sin när den lämnats utanför”. Optikern hjälpte förstås till med dörren – och med lilla fingervanten som tappades under manövrerna…

Man är utsatt i den åldern. Ett lätt byte. Så mycken oro för både pengar, plånbok och rullator. Helt hänvisad till vänliga människors hjälp. Här var hon tvungen att ordna med ärenden, hålla reda på pengar, en rullator som inte skulle bli stulen, och tappade vantar. Och denna lilla tant var ändå till synes frisk – och klar i huvudet!

Vår värld är inte längre trygg. Jag önskar alla gamla ett tryggt boende, där personal uträttar en del ärenden eller går med när det är nödvändigt. Vid den åldern ska man inte behöva handla hem varor själv. Man ska ha hjälp med det mesta för att kunna njuta sitt otium. Få lagad mat, sällskap på promenader. Lite service. Kropp och själ kan hållas igång på annat sätt än att fastna i dörrar, oroas för pengar, utsättas för rånrisk och att tappa sina ägodelar.

Trött dag. Blåsig också. Men med kvällens regn bör väl utlovad vårvärme komma.

Abnorm trötthet kallas fatigue – sjukdomsrelaterad trötthet. Fann en bra sajt om mental trötthet hos Göteborgs Universitet HÄR som beskriver mycket av vad det handlar om - samt en facebookgrupp för ’hjärntrötta’ ;-).

När tröttheten slår till är det nästintill mysigt att läsa reumatikertidningen om just detta – som en tröst liksom. Tryggt, och kanske lite uppiggande också, hur dumt det än kan låta;-)

----------------------------

I flera dagar var stararna som bortblåsta. Träden var tomma. Ingen stare sjöng serenader. Ingen flög ur och i holkarna. Skulden för detta tilldömdes skatan, en riktig slyngel som gjort allt för att jaga bort stararna. Vi gav upp hoppet, insåg att det blir starfritt i år och dessvärre även kommande år eftersom de återvänder dit där de är födda… Tragiskt, ja riktigt sorgligt.

Men så en dag… var de här igen. Började med ett fåtal. Trafik till holkarna. Lite tveksam sång i parken. Och i morse var hela flocken här igen. 14 stycken kom farande över hustaken och fick faktiskt sitta kvar i träden utan den efterhängsne skatan som tydligen kommit av sig.

Även korna kommer tillbaka. Bonden gav hoppfullt besked idag… hans kor kommer att gå utanför vår tomt även i sommar. Så bra för stararna (!) … och för oss. Vi saknar den där vithuvade ledarkon. En riktig personlighet.

Nyfikenheten gick inte att hejda. 20 boxar med gamla fotominnen pockade på. Den gamla projektorn låg prydligt nedpackad i sitt fodral... Skulle den ens starta…? Jodå. Strax mindes jag hur den skulle rattas också. Körde åtta magasin englandsbilder med gnisslande och gnällande projektor. Varje bildbyte skramlade med höga decibel. Åh herreminje, var det verkligen så den lät…! Men så suddiga bilderna var…! Och dammiga!

Efter två magasin kom jag på hur man ställde in skärpan. Efter ännu något magasin såg jag att mesta dammet nog satt på projektorlinsen, hehehe. Här får nog torkas och putsas lite varstans. Sen ska projektorn lutas lite för att magasinen ska åka lättare. Puh…

Maffiga shirehästar med bryggarvagnar dök upp på duken, kor i stora tält från Royal Agricultural Show, gosiga får och higland cattle from Scotland, stenhus i Edinburgh och Glasgow, gröna kullar och dalar i evighet... och slutligen det ständigt gröna Ben Nevis – Storbritanniens högsta berg (endast 1344 m högt).

Tackar min Skapare för noggrannhet och hamstermentalitet. Här saknas nog inte en enda bild! Varje magasin har en väldokumenterad lista med uppgifter. Med dem kan jag gå rakt på mål - som en målsökande robot.

Ska verkligen inte scanna in varenda bild i datorn. Man får inte vara dum. Bara de bästa. De omistliga. Men de ska hittas. Måste alltså inte torka av varje bild in absurdum. Kärt återseende. Mycket roligt väntar till vintern.