För mycket iller. Gav upp när den gjorde entré. Det var illa nog att den alls var med. Det var alldeles väldigt mycket iller. Och en brandchef med namnet Greger.

Försökte verkligen ge Robert Gustafsson en chans i lördags kväll trots att showen gick i reklamkanalen. Han var ju ändå Lilla Husets idol - som ung och seriös sagoberättare i Björnes Magasin - långt innan han blev känd för svenska folket.

Fyllesnacket kring den uppstoppade illern är riktigt låg nivå av svensk humor. Ändå skrattar folk. Varför…? Det gör mig ont att ”Sveriges roligaste man 2006” inte längre är rolig. Robert Gustafsson är intelligent och begåvad. Bäst är hans imitationer och sång. Varför ett avkortat nummer med Peps Persson t ex? Varför fyllde han inte showen med sina bästa imitationer istället för alla klädbyten och den dåliga pastischen av Hasse Alfredssons Gamle Man (1964)? Den är för övrigt rolig än i dag.

Humor är viktigt. Kanske mer angeläget nu än nånsin. Vi behöver skrattet. Är det därför folk skrattar även när det är dåligt…? Lilla Huset har nästan givit upp hoppet om s.k svensk humors alla exempel på lyteskomik, sex, sprit, kiss och bajs.

Ett bättre val hade varit att se Özz Nujens föreställning ’Dålig stämning’ som vi istället fick se som repris, sent när vi skulle natta. Den höll överraskande hög klass. Trist inledning, men strax vred vi oss i sängarna av skratt när han pricksäkert fångat den svenska konflikträdslan, liknöjdheten och undfallenheten mot myndigheter och kungahus. Lite gapigt, men strålande imitationer och högklassig samhällssatir som slog åt alla håll. Kvalitet i kvalitetskanalen (SVT1). Den goda stämningen höll i sig till nästa dag.

Bråda dagar i naturen. Stararna sliter för brödfödan till ungarna. Skytteltrafik över hustaken. Skriken ur holkarna hörs vida omkring. Knappast diskreta. Kråkparet patrullerar Parken dagligen för att kolla läget. Likadant varje år. Ibland förhindrar vi kidnappningar, ibland sker det innan vi vaknat.

I ljudlös glidflykt smyger kråkmor bland Parkens grönska. Håller vakt från högsta tallen. Sjunker ner bland barren för att inte utgöra silhuett mot himlen. Tack vare filmkamerans zoom fick jag ändå en bild på henne. Kråkungarna har hörts i trädtopparna, det låter som tre.

Rena turen gav närkontakt med en av dem i morse. Sökte lämpliga grenar till vår sommarstädning i fågelhuset. Plötsligt satt den lille ungen därinne i dunklet, mindre än tre meter från mig. Blickstilla för att inte röja sig. Rör man sig inte så finns man inte.

- Men sitter du här lille vän, var har du din mamma då? frågade jag. Han blinkade till svar att ”min mamma har sagt att jag ska sitta här och vänta”. Alldeles oskyldig ute i stora världen. Skred skyndsamt därifrån för att hämta kameran. Närmade mig sen i samma takt som innan, nästan baklänges. Har man tur så har man… Han satt precis likadant, på samma gren. Och lyfte inte från sin plats trots mitt fotande.

Sen tog städningen av fågelhuset vid. Alltid lika skönt. Lövverket vi släpar in slokar väl redan något i kväll, men håller hyggligt ett tag. Björk, sälg, asp och rönn… vi tar lite av varje – bara grentjockleken är rätt. Fåglarna blir mycket uppiggade av detta, fast de väntade ovanligt länge innan de gick in i kväll. 

- Här är dom ju!

Här kom den svenska sommaren med stora kliv. Vi lämnade med språng nyss uppdukad midsommarlunch vid dammen när korna nalkades. Vi måste ju hälsa dem välkomna. Hela hjorden var i rörelse. Sommaren råmade med kraftiga stämmor, blanka kalvar skuttade och försökte hålla jämna steg. Och granntjurarna ropade tvärsöver bäcken.

Våra hjärtan fylldes av rörelse och vällust inför denna syn. Väninnan och jag log på kapp och även 'Husbönderna' förmådde inför denna mäktiga syn också lämna sina tallrikar för en stund.

Hastigt och lustigt hade Vännerna ringts in till matjesill vid dammen, så hastigt påkommet att vår enda burk sill kanske inte skulle räcka. Men vädret var oemotståndligt. Som gjort för lite midsommarkänsla. Utan det stänk av vemod som annars hör midsommar till inför vetskapen att ljuset vänder. Nej, vi har ännu en knapp månad kvar med allt ljusare nätter. Sillen räckte och Vännerna hade med sig jordgubbar (svenska). Så perfekt alltihop.

- Jag kan ju inte lova att korna har kommit ut då, men det är på gång, sa jag i telefon. Och lyckan stod oss bi. Därtill fick vi sällskap av ett par grodor under lunchen. Grodor som dök med ljudliga plask i dammen, grodor som skuttade med stora hopp över gräsmattan och grodor som parkerade sig vid våra fötter på uteplatsen för att vila. Idyllen visste inga gränser. För att inte tala om när alla nymferna duschade kollektivt för oss under stoj och glam under en lätt skur. Alltmedan syréner och azaleor doftade himmelskt.

Artrostån ömmar. Dagen var en pärs. Vi snubblar över skor i hallen. Så nu är man rikt försedd. Det var MBT-dag hos Ortopedservice på sjukhuset i Lidköping. MBT har återuppstått. Bäst förse sig i tid. ’Elin’ representerar i hela landet. Åker som en skottspole, än hit – än dit. Hon kom som utlovats med ett antal modeller. Prova, prova, prova och gå, gå, gå… Skorna är för dyra för att göra misstag.

Har använt MBT i sju år. Klarar mig inte utan den speciella MBT-svikten. Kör med två modeller parallellt, ett par för vandring, ett par för ’representation’. Behövde nu två nya för att hinna gå in dem innan de gamla ger upp.

En utgången modell var särskilt stabil och erhölls för halva priset. Efter mycket om och men passade en ny modell med iläggssulor. Så nu är man förmögen innehavare av fyra par MBT. Plus ett par dito vinterkängor som förut klämt och ej kunnat användas men nu stått till sig (!) och känns bra… (ett mirakel). Tankar på sandaler gavs upp. Framremmen tryckte rakt på artrosknölen – otänkbart. Ett bekymmer mindre...

Azaleorna utanför köksfönstret är med i bloggen varje år. Kan inte låta bli dem där i kvällssolen.

Tur med vädret. Inget regn trots hotfulla spådomar. Marknadsbesöket på Byn blev precis så trevligt som det kunde. Ny plånbok till Husbonden, en liten som kan bäras i framfickan vid behov. Fyra krukor husarknappar för trädgården. Soppåsar i glada färger. Servetter med bonadsmotiv som jag bara inte kunde låta bli - ett fynd (se bilder). Festlig cellofan på rulle. Och sen sedvanligt mingel – det som folk gör mest på marknaden. Missade en liten ko i keramik som jag redan ’gillat’ och skulle återkommit till senare. Men glömde… för då väntade kaffe med dopp i Missionshusets café. Såå rogivande.

Största fyndet gjordes på Retropol, kommunens enhet för dem som har det svårt att komma ut på arbetsmarknaden. Secondhandbutiken var himla trevlig och den lilla boken om Nordlandshästen för fem kronor (!) var min redan från första ögonkastet. Rasen en ny bekantskap för mig som varit borta från hästvärlden i ett antal år. Boken är skriven av Trine Boysen 1996.

Nordlandshästen är Norges tredje inhemska hästras vid sidan av fjordhästen och dölehästen. ”Den gamla lofothästen” ansågs utdöd tills ett intensivt räddningsarbete inleddes i slutet av 1930-talet. Rasen godkändes 1969 som inhemsk med en stambok på 18 hingstar och 57 ston.

Den beskrivs som en vacker småhäst av varmblodstyp, en stor häst i ponnystorlek (120-144 cm). Härstammar troligen från den urgamla snabba och smäckra stäpphästen. Inte så olik islandshästen med vilken ett gemensamt ursprung anses troligt. Härdig, lättfödd, klättrar som en get i terräng, en naturras som lätt blir raggig på vintern. Stark och energisk. 

Härtill slänger jag med en sladdbild från mobilen från gårdagens besök på kreativa biblioteket.

"Kreativa Bibilioteket" fick ersätta Byns Konstvandring som den nu nedlagda konstföreningen drivit i några år. Alla kreativa själar, unga som vuxna, välkomnades med sina alster. Väninnan och jag beundrade all verksamhet som förskolor, skolor och enskilda bjöd på. Även fotoklubben deltog med fina bilder, men jag stod över denna gång. 

Mest förlorade vi oss i klass 3:s tema på stenåldersmiljöer i var sina kartonger. Hur kul som helst att klura ut vad alla de små modellerna i miniformat innehöll. Var det där ett får? Ska detta vara eldstaden? Titta, en hällkista! Idag bjuds alltså konstutställning i bloggen och bilderna talar för sig själva. Tilläggas ska att en etablerad konstnär Sture Eklund gjorde målningen av Marilyn Monroe.

Vårt offentliga bibliotek har alltid varit en hjärtefråga i Essunga kommun. Det har även behållit sitt gamla namn: folkbibiotek. Här är utlåningen stor, boktitlarna många, miljön hemtrevlig, personalen kunnig och välkomnande och här finns både barnrum, Västgötarum och ett rum för släktforskning. Det är samtidigt skolbibliotek med generösa öppettider. Precis som folkets eget bibliotek ska vara. En kommuntjänsteman uttryckte det en gång ungefär som ”hela kommunens vardagrum” en gång. Väninnan och jag hoppas att det alltid får förbli precis som det är.

Hur tänkte dom nu? Enirokatalogen kom idag. Den blir mindre och mindre för varje år. För ett tag sen slutade man att publicera telefonnummer till privatpersoner. I år slutade man publicera nummer till våra sjukhus…!!!!

Inga ’blå sidor’ kvar. Endast ett – säger ett – uppslag med livräddningsinfo. Det är allt. När man inte hittar till sjukvården, sköt dig själv… försök med lite livräddning. Funkar inte det är det väl kört, eller… 

SKÖT DIG SJÄLV. Det låter som om moderaterna petat i Enirokatalogen.

Hur hade dom tänkt sig att gamla SOM INTE HAR DATOR ska hitta till alla sjukhus och vårdinrättningar????

Men kommuninfon är kvar (gröna sidor). Undrar varför. Behövs inte sjukvård, så behövs väl inte kommunerna heller. Vad är viktigast… sjukvård eller kommunkontor?

Okej, har man först raderat bort folket så behövs ju ingen sjukvård. Nästa år kan de radera bort kommuninfon också, så återstår bara gula sidorna med den heliga MARKNADEN.

Utan folk, utan sjukvård och utan kommuner… vem behöver marknaden då?

Det krävs inte mycket för att trigga ett hamstersinne. Det räckte med några ord på radion om att det nog blir dåligt med dill i år. Genast stod DILL på inköpslistan. Så har man bundit ris åt egen rygg… här står de och väntar på nedklippning. Behovet är ändå inte stillat. Fortsätter tills ’ladorna är fyllda’… hehe. Det ska tusan vara utan denna förträffliga krydda.

För övrigt är visst bloggen rena arkitektblaskan just nu... Denna gång besågs nybyggda hyreshus i Grannbyn. Sällsynt bara det. Och med fyra ettor!! Därtill hade de pressat hyran bättre än i nybyggda ’skyskrapan’ i vår egen kommun. Måste alltså beses.

Små men väldigt ljusa och trivsamma lägenheter, centralt vid stora genomfarten. Till och med korridorer och trapphus var enastående ljusa. Läckert färgsatta huskroppar i glada, lugna och varma färger – mina favoriter. Lyckat. Stora helkaklade men fönsterlösa badrum. Trendigt öppna planlösningar, vilket innebar att köken utgjorde del av vardagsrummen. Tyvärr små och dunkla kök längst in mot husets mitt – utan fönster. Och ja… kök, förresten… Kallar det kokvrå snarare. Kanske är det priset man får betala för att få tak över huvudet i dag? Till rimlig kostnad.

På väg till Grannbyn häckar årligen en familj kanadagäss vid gårdens damm. Redan fem gåsebarn där.