En liten tygkossa blev vännen för dagen. Hur kan man bli så löjlig… Konstnärsvännen Cecilia (+ make) kom på kaffe en kväll och visade senaste stick- och virkkollektionen. Tog också med vad hon hade hemma i ko-väg. Alltså minst lika nipprig som jag:-). Bl.a medföljde kossan som kan hängas på väggen och användas för förvaring under klänningen - med kassar eller nåt. Självskriven för Lilla Huset.

Ena ögat hade dock fallit bort – även det andra satt så löst, bara att plocka bort. Så kunde jag ju inte ha det. Herregud, kossan var ju blind!

På nätet kunde man få tag i svarta runda glaspärlor, 8 mm, som innan. Ringde ändå Byns Färghandel för säkerhets skull. Det ska man alltid göra!

- Tja, vi har ögon… som riktiga ögon med vitt runtomkring. Det passar ju bättre till en ko.

- Va.., detta måste ses, sa jag och for ner till Byn.

Stor glädje. Skyndade hem och sydde på dem. Kossan ser igen! Och blev nog sötare än innan. Funderar på lämplig plats.

Cecilia hade också med headsetet till vår iPhone (används mest till ljudrecordern) Hon har ’virkat in’ på häftigt sätt. Ger trådsmala kablar stadga och förhindrar trassel. Tilltalar mig ffa av sistnämnda skäl. Vanligt idag tydligen. Finns inget värre än trasslade och knutna trådar när man ska använda dem.

Sticketofflorna på bilden ingår i årets kollektion, kallas gästtofflor. Perfekta när folk kommer på besök om vintern. Många olika färgställningar – den ena vackrare än den andra. Kvalitetsarbeten.

Fjärilarna lyser med sin frånvaro i år. Till tröst i bedrövelsen lägger jag ut en kortfilm med nässelfjärilar från i fjol. Då hade vi inte mindre än fyra stycken i scillan samtidigt. Och det redan 29 april.  

I år: två enstaka amiraler vid skilda tillfällen, ett par tistelfjärilar, några få citronfjärilar, men tack och lov några pigga kålfjärilar. Och jo… en rad små blåvingar utefter gruset på promenadstråket.

Att vår nya fjärilsrestaurang står tom får vi leva med, bara de kommer igen nästa år. Våra iakttagelser bekräftas av Naturhistoriska Riksmuséet. Samt av Artportalen där tusentals svenskar rapporterar sina fynd.

Det är också dåligt med getingar, fästingar (ovanligt få TBE-fall), mygg, och nyckelpigor enligt nyheterna på radio. Det skulle visst bero på att insekterna haft otur med vädret två år i rad. I fjol kallt och regnigt, i år varmt och torrt. Och nu under ljumma augustikvällar kan vi ha öppet med belysning tänd utan att vare sig nattflyn eller harkrankar drullar in. Lite sjukt, känns det. Rena insektstorkan.

Om insekterna blir färre drabbar det fågellivet, kan man anta. I år har ladusvalorna varit ganska få i våra trakter, likadant med tornsvalor. Vi brukar ha fladdermöss i husväggen – i år har inte en enda setts till. Känns hotande ödsligt. Gillar det inte alls.

Hela hären av balsaminer står samlad i enad front med Lilla Huset i skottlinjen. Nu har dom visst gaddat ihop sig inför stora frösläppet. När man vet vad de kan, dessa växter, så är det inte utan att det känns hotfullt. Vi kommer alltså att bli bombarderade med balsaminfröer. De skjuter långt – flera meter. Får de dessutom hjälp av vinden har vi hela trädgården full. De självsår sig otroligt lätt, växer enormt och kan på det viset vandra över en hel bygd.

Men… de är väldigt lätta att dra upp. Växer ytligt med spröda stammar och kan plockas hur lätt som helst. Varför har vi då inte gjort det. Antagligen för att de faktiskt är lätta att stoppa. Om man går in för det. Sen är de ju vackra. Och så gillar vi växter ”som vill själva”. Det gör de här. Fast det kunde ju räcka att ha dem i Parken.

Nu är det liksom för sent att stoppa dem. Det ska ske innan de blommar och sätter frö. Ja förresten, jag har även sett dem ligga slängda på rishögen och blomma, sätta frö och… skjuta.. hehe. Kul växter det här. Om man håller lätt om en frökapsel sprätter den till och skjuter frön. Är man inte beredd blir man faktiskt lite chockad, det känns som ett djur som sprattlar till mellan fingrarna.

Vi fick dem av en tillfällig hyresgäst på grannstället. Hade ingen aning om vad de förmådde. Och nu har vi dem överallt. Om vi vill det. En dag när vi inte längre förmår värja oss för deras framfart får vi väl använda machete för att slå oss ut till färdtjänsten ;-)

De rangliga knallgula rudbeckiorna är en verklig sensommarfröjd. De blommar länge och måste alltid bindas upp. Det har hänt att korna smakat på dem över stängslet, men just nu är hagen tom. Kanske får de blomma färdigt innan korna är tillbaka. Annars bjuder vi gärna.

Helt underbart hö till marsvinen är bärgat, det vill säga hemkört från vår höleverantör. Man kan alltid lita på bästa möjliga kvalitet där - i förhållande till vädret alltså. I år var det ljuvligt. Grönt och väldoftande på loftet, så som man vill ha höet. Det tyckte marsvinen också.

Skulle ju fota tomaterna på buske i växthuset… Hinner inte innan Trädgårdsmästar'n plockat av dem. Nu står de framme i fruktfat på köksbordet. Äter dem som äpplen, rena frosseriet. Självgjort är välgjort, heter det ju.

Det mest nostalgiska av söndagens nostalgitripp var besöket på gården där jag tillbringade tonårens somrar. Vi skulle bara titta och ta lite bilder – innan lagården är helt riven. Och gjorde så. När jag ser gården kommer minnena från stampande hovar med tunga hölass eller när jag selade hästen för något arbete på åkrar och fält, när jag tvättade honom med Lux tvålflingor eller red ut för nöjes skull. Tänk så snällt av dem att jag fick låna hästen så.

Lagårdshörnet där vi vattnade korna när de kom hem för mjölkning i lagården fotade jag också. Hönshuset, verkstan, kålrotskällaren minns jag väl. Och alla gånger man pressat in hö på rännet... Och vad hör hemma här om inte några gamla bilder på den goaste och snällaste hästen i världen - Pojken som jag döpte om honom till.

Men det blev ännu trevligare... Folket var hemma och vi blev inbjudna på visning, minnesprat och kaffe. Att bondfamiljen jag umgicks med och hjälpte för 50 år sen - Rut, Hilmer och Håkan – var avlidna visste jag innan. Men nu fick jag chans att lära känna änkan efter denne Håkan och hennes sambo. Jo, jag har skickat julkort och så… men aldrig träffat. Ändå var det som vi kände varann. En sån värme och gästfrihet får man leta efter. Jag kunde fota ur gamla vältummade Önneredsboken. Ja, vi utbytte till och med mailadresser.

Att man skulle bli lite tagen av alltihop kände jag inte då, det kommer nu efteråt. Tiden där inträffade i en betydelsefull ålder för mig och blev avgörande för vägvalet – att flytta ifrån Göteborg och ut på landsbygden.

Man kan inte fatta att det gått ett halvt sekel sedan jag höll på med hästen och korna där. Mamma Mia. Att storstan trängt sig ända inpå knuten visste jag också. Och har följt till en del när mina föräldrar byggde villa på sommarstugetomten. Dessa små rester av fiskar- och bondefolkets bostäder ligger som små öar av kulturminnen inträngda av lyxbyggen – det är ju vid kusten.

Innan vi anträdde hemfärden gick turen till Önnereds Brygga. Ville ha egna bilder från platsen där vi rodde över kvigorna till Lilla Rösö för sommarbete. Och likaledes hämtade hem dem när hösten nalkades. Då blev det spralliga promenader hem till gården med hoppande kvigor i grimskaften. Vilka tider…   Och vilken dag...!

Har drömt om att se Gudrun Sjödéns kläder LIVE. Och prova. Kataloger har samlats, frestelser har lockat – jag har inte orkat. Nu bar det av. Butiken hade söndagsöppet. Egen matsäck med smörgås o kaffe. Rena lyxen! Stannar var och när man vill med trevlig utsikt. Slipper köer, letande och inte minst… utgifter. Dem lade jag hos Gudrun Sjödén istället och hemförde trevligt byte i fräck färgglad tygkasse från Göteborg.  

Efter 40 års bortovaro har stan byggts om. Man litar på fotografiska minnet. Det blir knepigt. Gator är inte längre farbara från önskvärt håll. Efter några försök att billedes attackera innerstan kunde vi Allén utan och innan.

Första försöket en avfart för tidigt. Riiing! Oj, akta spårvagnsspåren! Runda Trädgårdsföreningen och in i Allén igen. Andra försöket rätt, men ett konstspektakel hindrade parkering på tänkt plats – åter till Allén. 

Tredje gången gillt, till P-huset. Vid Kopparmärra* till fots åkte gps-en fram; glömt gatuadressen S Larmgatan. Saluhallen var riktmärket. 

Gudrun Sjödén motsvarade förväntningarna. Valde två ’artistrockar’, en klänning/tunika med djupa fickor som kan bäras till långbyxor (ett måste!) samt en parkas i underbart material. Lila med grönt foder! Liiite djärvt…

*  “Kopparmärra” är ingen märr av koppar, utan en hingst i bronslegering. Smeknamnet är ett utslag av göteborgshumorn. (Ryttaren Karl IX, först känd som Hertig Karl, var kung av Sverige 1604-1611.)

Sen ville jag till Carnegie Sockerbruk. Av fyra skäl: 1) det är pampigt, anrikt och vackert, 2) haft stor industriell betydelse, 3) egna minnen därifrån och att 4) det står kvar.

I yngre tonåren åkte jag med bonden Håkan på traktorn till Carnegie Porterbruk* i Klippan för att hämta mäsk till korna. Mäsk är en biprodukt vid öltillverkning, ett näringsrikt och smakligt foder. En upplevelse att ha varit i detta anrika industrikomplex medan det ännu var i bruk.

När tillverkningen upphört fick jag andra ärenden dit. Gamla industrilokaler hyrdes ut till småföretag (typ, industrihotell) och dåvarande svärfar Bror hade sin Mekaniska Verkstad där. Många ärenden dit medan den mäktiga Älvsborgsbron vid hamninloppet byggdes och invigdes 1966. (933 meter lång hängbro, stadens andra stora överfart till Hisingen). I verkstan gjorde jag min första egna nyckel – rent hantverk. (Föga anade jag då en kommande utbildning till verktygsmakare på 1990-talet.) Kort sagt; jag ville se detta igen. Efter rundtur intogs kaffe och medhavda mackor i bilen vid kajen. Lyxigt med utsikt över båttrafik, oljecisterner och massor av trut!

Så många intryck att suga på till vintern. Men resan var inte slut här. Fortsättning följer...

*  D Carnegie & Co AB är ett av Sveriges äldsta varumärken. Företaget grundades 1803 i Göteborg av skotten David Carnegie d.ä David Carnegie d.y kom som 17-åring till farbroderns verksamhet i Göteborg. Köpte  Lorentska porter- och sockerbruken vid Klippan - då Göteborgs största industriföretag. 1938 såldes Carnegiebryggeriet vidare till Pripp & Lyckholm, sedermera Carlsberg Sverige som än idag tillverkar en ölsort (porter) under namnet Carnegie. (På senare tid har namnet mest figurerat med Investment Bank - en annan historia och trist sådan rakt igenom. Inte värd att orda om.)

”Ett-sex-nio-sju-två-sex”. Ett telefonnummer som fastnat i hjärnan. Det gick till faster Sigrid (eg. pappas faster) och gamlafarmor Josefina Charlotta som bodde i en rymlig våning i centrala Göteborg. Så rymlig att även farfar och farmor bodde där en tid när jag var liten.

Sten Sturegatan 2 var adressen, med Heden på ena sidan, Gamla Ullevi på den andra och Katolska kyrkan rakt i blickfånget från fönstret. En vy jag kan, om man säger så. Skulle känna igen den i sömnen.  Från fönstret sågs också den lummiga och kända bilvägen Allén med sina höga vackra träd - och Polhemsstatyn. På andra sidan av Allén den vackra och rofyllda oasen Trädgårdsföreningen – en av Europas bäst bevarade 1800-talsparker med bl.a det stora Palmhuset. Inte konstigt att familjealbumet har många bilder på mig – just där.

Här har många jular firats, här blev jag friserad av faster 'frisörskan', här sov jag över många gånger när mamma och pappa skulle ut och roa sig. Från mjölkaffären något kvarter bort hämtades mjölk och grädde på glasflaskor och farfar lärde mig hur man kärnar sitt eget smör. Han visade hur man kunde göra knäckäpplen på vedspisen, eh gasspisen (förstås) i köket och här slet vi under stoj och glam sönder dockan Anna-Pia. På Heden strax intill togs de första stapplande skridskoskären – tvåskärigt.

Allt var sig likt - 60 år senare. I går var jag där igen. Inte i lägenheten gu’bevars, men den minns jag knivskarpt ändå. Med både serveringsgång, matsal, jungfrukammare och separat köksingång från bakgården. Nä, jag ville ha egna bilder på portgången, bakgården och trapphuset. Ringde på hos ett av namnen.

- Hej, jag bodde här som liten. Jag skulle gärna vilja komma in och se porten och gården. Kan du hjälpa mig med det? ... åh, tack så väldigt mycket! Bzzzzz, lät det när porten låstes upp - Sesam öppna dig.

Portgången var lika vacker som jag mindes. Bakgården i samma blekgula nyans. Men modernare. Och med planteringar. Från portgången ledde en trappa och dörr in till trapphuset - vilket tyvärr inte var sig likt.

Den breda svängda marmortrappan var borta. Och i det luftiga schakt som förr gav rymd och elegans ända upp till fjärde våningen - stod nu en hiss… Den smala - fortfarande svängda, men inte hälften så eleganta - trappan ledde upp till dörren jag kände så väl. Tog en bild för minnet ändå.  En nostalgitripp.

Men orsaken till göteborgsresan var ju en helt annan. Fortsättning följer…

Nu är det mörkare kvällar, minsann. Sensommarn är på gång. Sommaraktiviteterna kanske dämpas en aning. Allvaret gjorde sig påmint som t.ex full tvättkorg, betalda räkningar som bara ligger i hög, lite storkok som behöver göras osv. Verkligheten drar igång. Plötsligt övermanades jag av trötthet och tog semester från sommarlovet :-) Som vi har snärjt omkring och haft 'upplevelser' så kändes det befogat... för någon dag. Nåja, inte värre än att tvättkorgen nu är tom igen.

På tal om arbetsuppgifter så vill jag dela med mig av en film på rar papegoja, en goffin, som är så finurlig och duktig. Hitade denna på YouTube där hon utför den ena svåra uppgiften på den andra. Hellegod, så rar.