Gamla hus är bra byggda. Denna ruin visades i bloggen den 14 december 2007 HÄR som fallfärdigt ruckel (bild nedan). Tiden går och husen står. Märkvärdigt vad sega de är. Prima virke och träplugg istället för spik gör nog att de klarar vad som helst.

Denna ruin går jag förbi dagligen. Varje gång jag kommer runt skogsdungen hoppas jag att det ska ha fallit... men, neejdå. Vägrar ge upp liksom.

Hägern från igår förtjänar en bättre publicering. Således en repris.

Han seglar ofta häröver. Vår fiskdamm 'hägrar' väl... Men vi har hägerstaket... haha. Ett sånt som förhindrar hägern att stå på kanten och lurpassa så som dom brukar. Peppar, peppar... vi har sluppit hägerbesök sen det kom upp för flera år sedan. Så han får fiska i grumligare vatten än vårt.

Men den är grann. Hägern känns igen i flykten på indragen hals i S-form. Tranan flyger med halsen sträckt.

En stilla sommarpromenad med Husbonden. För att plocka älggräs till fåglarna och se oss omkring. Nya kameran var med. Mycket testbilder bara för att se var gränserna går. Således mycket att slänga.

Blåmesunge i häcken... för mörk. Flera svalor över åkrarna... suddiga. Getter i hage... suddiga. Ärla på stolpe... suddig. Panoramabilder på omgivningen... bra - redigeras senare. Så där höll det på...

 Älskar kråkor. En trashank på luffen... liksom. Tufft liv.

Förste augusti kom solen tillbaka för en dag.

Vi bestämde oss för att ta vara på varje sekund ute vid dammen.

Delar av solbrännan är återerövrad.

Fåglarna kvittrade i voljärerna. Fiskarna plaskade i dammen. Hägern flög förbi.

Vilken dag!

Vi firar därtill FEMTON ÅR i Lilla Huset.

(ps. bildkollaget var beräknat att fylla hela bredden och krympte till hälften vid uppladdning till bloggen. Fattar nada.

Men efter en sån här dag kan inget reta mig.)

Ibland är saker och ting inte alltid som de först verkar. Om detta kommer här en historia ur levande livet. Vi kan kanske kalla den för en västgötahistoria.

En man skulle ut på en längre tjänsteresa och hade förtretligt nog åkt ifrån sitt rakvatten. Han råkade befinna sig i Västergötland när detta upptäcktes. Han stannade till vid Byhålans parfymaffär. En mycket belevad kvinnlig expedit nästan neg och frågade så artigt vad hon kunde stå till tjänst med. Han beskrev sitt ärende.

- Jaha, jag förstår, det ska vi visst ordna, sa hon lika belevat och försvann inåt hyllorna för att hämta en stege. När hon väl kommit upp fanns det tydligen fler sorter att välja på. Varm och lite andfådd glömde hon sig visst, för snart hördes hennes röst starkt där uppifrån på bredaste dialekt:

När vi hittade Bröllop och jäkelskap på en kanal såg jag fram mot en trevlig tv-kväll. Husbonden var måttligt road, och ooops… då slog det mig plötsligt att DN-galan nog gick samtidigt. Den hade han längtat efter i flera dagar. Och så fick det bli (visst låter det ädelt).

Herregud… Stefan och Kristers revyer finns ju filmade och återkommer med jämna mellanrum medan sporten ska avnjutas i Stridens Hetta. Klart Husbonden ska få sitt, jag roar mig med så mycket annat.

Som till exempel med att skriva ut mina mest lyckade bilder i A4-storlek. De ligger nu utspridda på tork lite varstans i Lilla Huset. Ja, torra är de väl, men jag hörde nån gång att de ska ligga till sig för att färgen ska härda. Så nu gör jag så. För säkerhets skull.

Roar mig också med att läsa fakta om videokameror. Jo, det blir nog en sådan också. Är man biten av You Tube så är man. Här föds idéer på löpande band. Men kära… så mycket tekniska begrepp som ska pluggas in.

Inte stressa. Hur gärna jag än vill ha videokameran här i morgon dag så måste tekniken insupas lite i taget.

Hela dagen flöt på i slow motion i detta "kaffehalveväär" som Mats Ljung sjöng om. Bra namn på ruggiga dagar med regn, blåst och mörker. Man tror ju det är höst. På tv-vädret snackar dom om solligan…! Det vore väl bättre att kolla regnligan, tycker jag.

Dagens marknadsäventyr kostade oss 1500 kr. Allt precis lika nödvändigt ;-) Tack vare Husbonden fick vi med både köksknivar och ett dammsugarmunstycke till Lilla Huset. Samt var sin munkjacka, väst och t-shirt till Husbonden och broderad denimskjorta till mig.

Men… det bästa av allt… mina flätade livremmar som knarrar så hemtrevligt. Samt rara minimala pengapungar att sätta däruppå. Såna där som bara rymmer det nödvändigaste som kontokort, körkort och hopvikta sedlar. Dem har jag längtat efter. Två storlekar för olika ändamål.

Jag är vägrar nämligen att bära handväska. Den är stöldbegärlig, dinglar, är i vägen och riskerar att glömmas. Oftast har jag väst med många fickor men vill ha full kontroll även lättklädda sommardagar då till och med en väst känns varm. Magväska innehas, som nödfall, men är ful – särskilt om magen putar ut av sig själv innan. Och plånbok i bakfickan är inte att tänka på… ficktjuvsrisk.

Mina nya små pengapungar sitter diskret, nära kroppen, framtill, helst gömt under kläder och går ej att slita loss hur som helst. Wow.

 ----------------

Men… man ska inte tro att man kan filma för att man har en kamera som kan…

Söndagens landvinningar med hästarna kunde ej appliceras på dagens marknadsbesök. Eller så hade jag bara haft nybörjartur.

Nu hade jag mixtrat med bildstorlek och filmen blev hur suddig som helst. Oanvändbart. Har kämpat länge nog för i kväll. Nå… övning ger färdighet. Man får traggla på.

Syskonen Sigrid och Toste är elva år idag. Vi minns hur det var den enda soliga dagen den sommaren 1989. Men det blev stormigt värre...

Mor Hanna fick problem med värkeriet och vi drog till veterinärkliniken för hjälp. Klockan 18.00 föddes Sigrid, vid liv men ganska slapp. Därpå följde två döda som vet.assistenten förgäves jobbade hårt med.

"Tre döda" summerade jag då och bröt ihop. Assistenten hann precis trösta mig lite innan den siste kom. Fullt ös. Han sparkade och boxades redan inne i fostersäcken innan den landat på golvet och har så fortsatt livet igenom.

När Toste väl var född fick man liv i Sigrid som legat på sparlåga. Glucos på tungan. Båda valparna illvrålade hela vägen hem. Hanna stod hysterisk i passagerarsätet fram med händerna på instrumentbrädan och skrek… ÄR VI INTE HEMMA SNART! Hon kunde inte koncentrera sig på valparna som låg där bak och skrek. Jag körde och grät. Var allmänt ur balans. Allt var fel.

Väl hemma hade Hanna eftervärkar och mjölkstockning och bäddade oroligt så att valparna vispade omkring. Ingen av dem hade diat ordentligt innan morgonen grydde och jag var i upplösning. De hade bara fått druvsockerlösning. Jag gick uttröttad och hysterisk upp till Husbonden… "Nu går det åt helvete!". Hanna följde med, struntade demonstrativt i valparna och la sig i våra sängar och somnade lugnt.

Då tog Husbonden över. Tog med Hanna till valparna och då… diade de första gången. Puh. Hanna hade tydligen mått bra av den där lilla pausen från bebisarna vilka dittills bara inneburit känslostormar för henne. Från den stunden diades och tvättades det bra trots att mor hade feber och värkar i två dygn.

Fy vad jobbigt det var. Inget jag tänker uppleva igen. Undra på att man har speciella känslor för båda, och särskilt lilla Sigrid som återuppstod.

Bild ovan från dagens kalas med Sigrid i förgrunden, Toste ligger, den brune är Ulrik.

Bild t.h Toste och Sigrid som välfödda puppisar 3-4 veckor gamla.