Gissa om fåglarna blev nöjda när deras bon plockades fram. Det tog oss två timmar att hänga upp alltihop, korgreden till småfinkarna, holkar till risfåglarna samt kanariernas specialare. Förväntansfulla pippisar hängde på nätväggarna och spejade intresserat när vi förberedde allt. Redan under monteringsfasen flög de runt och provsatt olika platser. Detta var efterlängtat.

Favoritplatserna ockuperades snart. Nacki och Gulan ville ha samma lägenhet men vi tror att Gulan vinner för hon hackade energiskt på Nacki och när inte det hjälpte la hon sig ner längst in i boet och pressade med fötterna ut Nacki över kanten, hehe. Bestämd dam, det där. Kanske båda? Starkast vinner.

  

Grit tog genast sitt gamla bo i besittning och landade med stora lass av hundhår, fjädrar och kokosfibrer. Hon fick med viss möda lirka sig in med materialet. När detta var gjort satte hon sig på bokanten och annonserade efter friare;-) Man blir alldeles varm av att se dem jobba med sina bestyr.

Risfåglarna som gjort långa halsar av avundsjuka blev desto nöjdare när deras holkar kom på sina rätta platser, same procedure as last year. Varför ändra på ett vinnande team. Snart hördes bök och stök inne i holkarna. Strån och stickor fraktades i skytteltrafik. Sen hoppades friardansen igång och fula-miner-spelet inleddes med nyfikna grannar på holktaket (tyvärr några pinnar ivägen, men de ska kapas inför nästa fototillfälle).

Äntligen lite mildare. Bara - 1,7 grader och den mesta rimfrosten i träden har droppat av. Fiskdammens isvak hölls idag öppen av naturens krafter, vi behövde inte ens hacka hål. Hopp om'et alltså.

Trevligt besök av kompisarna från Vänerkusten som skulle hämta fåglar. Mellis och hans nya flickvän fick ge sig ut på tiomilaresa, den första i hans liv, suck... Han föddes här 2005 och har bott ihop med far och bröder i god sämja. Han är en underbar nymfhane, men... när vi möblerade om i flocken ville han klättra på rangstegen och blev tämligen stökig.

Det är känsligt med förändringar i en flock då det inte rör bara en fågel utan flera stycken. Men han trivdes med sin nya tjej och det bådar gott. Hon köptes i höstas, en av fem, och var avsedd för honom. Klicka för större bild.

Känns skönt med en bra lösning på uppkommet problem och att de kommer till goda vänner med trevlig fågelhållning.

----------- 

Igår slocknade en lysrörsarmatur inne hos ett lessonpar med unge i holken. Efter en del stök och bök uppenbarades att det inte berodde på varken lysrör eller glimtändare. Reklamation. Det går väl bra att byta en bordslampa som inte funkar men är värre med fasta installationer i en fågelbur under pågående häckning. Träligt. Det ska inte behöva hända.

Nå, de får väl ljus från grannarna så det räcker men måste ändå åtgärdas. Tills vidare hämtades en golvlampa som får duga till efter helgen. Suck.

I morgon börjar uppsättningen av reden och holkar i kanarieavdelningen. Hanarna sjöng för full hals i morse lång före gryningen. Då är det dags.

  

Kanarierna är snart i högform för häckningen. Flickorna bygger och hanarna sjunger så väggarna bågnar i fågelhuset. Precis som det ska vara innan holkar och reden sätts upp. Ljuset har ökats och utfodringen anpassats till vad som komma skall.

Otroligt vackert när PRICKEN som nu är två år leder konserten i konkurrens med den äldre NACKA. Kanariesången flödar ut genom väggarna. Till och med gamle LOA känner sig inspirerad med sin ljusa stämma. Lägger ut några bilder. Klickbara.

                  

Verkligen intressant att se hur årets häckningar ska gå. Nu har vi tyvärr flyttat undan våra mörkaste hanar Pavarotti, Muppen, Bruno och Rusty. Synd, men vi måste begränsa det bruna inslaget så gott det går. De är inte så nöjda med att bo i Royal Suite och smiter ofta ut över våra huvuden, ajabaja.

Lite mindre kallt några dagar gav fotolust och pojkarna kunde fångas mitt i sången. Både foto- och blogglusten är annars minimalistisk. Tror det beror på att jag tål kallvädret så dåligt.

  

     

  

Ännu en kristallklar dag. Minus 10, inte riktigt lika kallt som förut men tillräckligt för att inte kunna fota nåt vidare. Försökte smyga lite på pippisarna från grinden men fingrarna stelnade till och värkte rejält. Brrr. Kunde inte använda dem på en halvtimme.

Varje morgon förmörkas himlen av traktens kråkor som cirklar runt vår gård för frukost. Ett gäng kajor har slitit sig loss från sin flock vid ödegården och är ordentligt hungriga. Svårt få dem på kornet för de är ganska vaksamma. Här är resultatet av dagens försök. Klickbara bilder.

      

Att återinplantera varg i Sverige var nog inte så klokt. Vargen väcker starka känslor. Skånes Djurpark blev i går tvungen att skjuta alla sina 12 vargar för att de tog sig ur hägnet och gav sig på parkens övriga djur. Varglobbyn fick därmed ved till sin brasa och eldar på i bloggarna, varpå den lilla men högröstade gruppen vargkramare hetsar om att djurparkspersonalen ska skjutas istället…! Varg väcker uppenbarligen blodtörst, inte bara hos jägare.

Det var säkert rätt att decimera vår vargstam men den okontrollerade vargslakten som följde blev ju skandal. Jag trodde att det skulle skötas av vargproffs. Här har man fått täta rapporter om vargpejlare som vetat precis var enskilda djur befunnit sig i landet, och sen släpper man plötsligt loss hela jägarkåren i full frihet. Det räckte tydligen att jaktledaren var registrerad så det kan ha varit 30-40 000 jägare ute för att skjuta 27 vargar enligt Lena Mellin i AB. "Slakten" var illa skött och får nu berättigad kritik.

Visst var det illa att vargen en gång utrotades i Sverige, men förståeligt i den situation som rådde på 1800-talet då vargflockarna var en landsplåga. 1829 revs av rovdjur i 17 av rikets län totalt: 465 hästar, 3108 nötkreatur, 19104 får och getter samt 2504 svin. Ganska präktig numerär.

Genom flera generationer har vi nu vant oss vid att leva utan varg och det tar tid för människor att på nytt lära sig hur man skyddar sina tamdjur och att man t.ex inte längre kan gå ohotad i skogen med sina hundar.

Vi har nu färska exempel på hur det slutar när vargen kommer lös i en fårflock och att ca 50 hundar dödas av varg varje år. När detta någon gång nämns sjunger varglobbyn i kör sin inövade statistik om hur avsevärt många fler hundar som dödas av jägarna och körs ihjäl i trafiken.

Men kära söta… det är inget bra argument. Man löser inte ett problem genom att tillföra ett nytt. Att t.ex hundar dör i trafiken är illa nog. Varför låta ytterligare 50 gå åt till vargen?

Om vargprojektet ska lyckas och nå acceptans måste det ske långsamt så att vanligt folk kan vänja sig. Man kan inte jämföra Sverige med länder som oavbrutet levt med varg.

Kan vilda vargar ha ylat utanför djurparken och väckt slumrande instinkter till liv? Varför inte? Ty något liknande har inte inträffat förut i djurparkens mångåriga historia. Eller har varglobbyn varit där och hjälpt till…?

"Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov."

Om sjukskrivningsreglerna igen…

"Lagen kräver att om du inte längre p.g.a. skada eller sjukdom kan utföra det jobb du har så ska du säga upp dig och söka en lämpligare anställning." (citat Kyrksyster) Högerregeringen har på detta fiffiga sätt skaffat undan lagen som förbjuder arbetsgivare att säga upp någon av sjukdomsskäl. DE SJUKA TVINGAS INSTÄLLET SÄGA UPP SIG SJÄLVA! Ett djävulens påfund.

Alla ska givetvis ges möjlighet att göra rätt för sig i samhället. Men nu ligger skyldigheten att FÅ jobb på den sjuke medan arbetsgivare - vilka har makten över arbetsmarknaden - inte har motsvarande skyldighet att SKAPA jobb. Egendomlig ordning.

Devisen "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" (Marx) handlar inte bara om skatter och trygghetssystem. Det kan också handla om rätt till möjlighet att försörja sig, enligt Skara-Vänstern, en rätt för handikappade att få möjlighet att arbeta efter egen förmåga.

Förr kunde man få förtidspension av arbetsmarknadsmässiga skäl. Äldre försliten arbetskraft blev efter sjukskrivning förtidspensionärer eftersom de inte fick annat jobb. Nu gäller den s.k arbetslinjen ÄVEN NÄR INGA JOBB FINNS. Och även när ingen anställer någon med handikapp när det finns fullt av frsika att välja på.

Den sjuke som vägras arbete p.g.a sin sjukdom (dvs. ingen anställer en sjuk) bör ha sjukersättning, för DÅ ÄR SJUKDOMEN ORSAK till att vederbörande inte får göra rätt för sig.

Så länge samhället inte gör något alls för att få ut alla unga och friska människor i jobb ska man inte ställa högre krav på sjuka. Det är de unga som först ska få möjlighet att starta sina liv, kunna försörja sig och bygga upp en egen pension, inte de sjuka och slitna.

Samhället ska inte ställa sådana krav på sjuka/arbetslösa att fungerande familjer splittras, som t.ex att söka jobb på orter så långt bort att det drabbar familjen.  Om familjen inte är bunden av andra jobb… ok, men om partnern har ett fast jobb och inte får något nytt på den nya orten så blir det bara omvända roller och det tillför inget. Sådana regler utnämns härmed av mig till en dödssynd.

Rysningarna sköljde genom hela kroppen. Tårarna flödade i kapp med dem som fick gå. TV-programmet Kraschen HÄR skildrade stämningen vid uppsägningarna så himla bra. Herregud, så ledsna de var. Precis så är det. Detta bör ses av varje svensk med tryggheten kvar, av sympati med dem som drabbas nu. Det bör sändas på tv om och om igen så att ingen missar det. Egentligen borde vi bära sorgband om armen allihop över vad som nu sker med människor i vårt land.

Plötsligt kom alla känslorna tillbaka från 1991. Jag kände igen stämningen, kände den inpå bara kroppen. Jag vet hur det är att undra vem som får gå. Vet hur det känns att få lappen om uppsägning. Vet hur det känns att få mattan undanryckt och att lämna arbetskamrater. Och kastas ut i en OBEFINTLIG arbetsmarknad. Ingen gjorde ett sådant tv-program på den tiden. Enda trösten: vi var i "gott sällskap".

När själen hamnar i kris bryter kroppsliga sjukdomar ut. Så är det. Jag fick min kroniska tarmsjukdom omgående. Många av de som nu drabbas kommer också att bli sjuka. Och nu är det värre. Jag var 40+ och "för gammal". Så var det då. Alla arbetsgivare hade fått för sig för att aldrig anställa någon över 28 år. Där gick gränsen. Det stod nästan klart utskrivet i jobbannonserna. Senare har de insett hur mycket kompetens som gick förlorad, men för sent. Då hade jag efter elva års slitsam arbetslöshet och två operationer fått sjukpension. Äntligen befriad.

Under 90-talet försvann EN HALV MILJON arbetstillfällen inom loppet av TRE år. Sug på den! Arbetslösheten ökade från 2 procent 1990 till drygt 8 procent 1993. När man räknade alla totalt, även de som var i åtgärder, var vi 20 procent arbetslösa i mitt område 1993. EN FEMTEDEL AV BEFOLKNINGEN. Enligt en undersökning upplevde 43 procent av de drabbade arbetslösheten som omskakande eller direkt plågsam. Så blir det nu också.

Starta eget-mantrat var nytt då. Det blev till ett hån för den som var akut sjuk. Vi fick stämpla obegränsat, vi deltog i åtgärder för nya jobb, om inte det lyckades fick vi nya a-kassedagar, en ny frist. Sjuka kunde sjukskrivas utan att jagas. Så gör det goda samhället för dem som råkar illa ut. Ett samhälle som inte ser ner på de försvagade.

Jag blir bedrövad när folk lite slarvigt och småhurtigt svarar "tja, arbetslösheten kommer väl att öka förstås" när de tillfrågas om vad man tror om 2010. Det är ta mej sjutton inget som ska avfärdas slarvigt. Inte heller utsagor som "det har samhället klarat förr, så det går bra nu också". Samhället, ja. Men för de drabbade är det inget mindre än en personlig katastrof som kan slå ut i kronisk sjukdom och psykisk ohälsa. Samhället ska ta hand om dem som slås ut i strukturomvandlingens spår.

I kväll ser jag del 2 av Kraschen av sympati med de drabbade.

I måndags var det slut på Husbondens julsemester. Denna första ensamma dag skulle jag åter vänja mig vid en egen rytm, egna tankar och angelägenheter. Vad hände…? 14 minus igen. Efter att ha värmt upp både huset och mig själv med några brasor skulle isen på fiskdammen hackas hål på. Kråkor och småfåglar skulle ha sitt, ujujuj… några tottar under fågelbordet vittnade om att nån liten parvel fått sätta livet till för höken.

I fågelhuset fick nymfpojken Mellis ett utbrott och började jaga Pappi och Topsy. Vi har gjort några omplaceringar inför häckningssäsongen och Mellis var inte nöjd med arrangemanget. Topsy blödde på ena benet efter tumultet och jag fick ensam fånga in och flytta henne och Pappi till reservburen. Skadan är läkt. Vi avvaktar.

Efter tidig lunch var det dags att ta hand om vattenläckaget under akvariet…

Den nya vattenpumpen som står i ett skåp under akvariet hade börjat läcka. Alla hemska tankar som for genom huvudet innan jag hittat källan var direkt plågsamma.

När jag torkat upp den stora pölen på golvet såg jag att det kom från pumpen och att det lyckligtvis runnit framåt på golvet. Den tunga pumpen fick med ond rygg lyftas ut ur skåpet och ned i en långpanna från ugnen. Därifrån är vattnet hanterbart och kan sugas upp med trasor när det blir för fullt. Där står nu pumpen kvar i väntan på Husbondens nästa ledighet. Eldat mera… torkat vatten... vilat ryggen… hackat dammisen... eldat… osv. Dagar på egen hand…

-------------

Lycka är när man tar tag i något. Efter det påtvingade stillasittandets viktökning har jag äntligen på nytt tagit motionscykeln i besittning. Cyklar dagligen 2 mil, vilket tar 50 minuter och förbrukar 450 kcal. Alltid nåt, när man ändå är inomhus.