... först en rejäl pension!

Grekerna har svårt att förstå behovet av en förestående sanering av sin ekonomi. Man demonstrerar och bråkar nu för att bl.a få behålla högre pensioner än man tidigare fått i lön. Häpnadsväckande i sig! Reinfeldts bok "Det sovande folket" gällde kanske grekerna? Så ovetande om sakers sammanhang har vi aldrig varit här.

Så olika det kan vara i världen. Medan Sverige har bugat och bockat och skrapat med fötterna för att bli godkända av EU och euron har sydlänningarna vägrat förstå. Medan vi dragit åt svångremmen och åbäkat oss för att följa alla nya regler – ofta redan de införts – har väl Italien aldrig följt några regler. Man säger bara si si och struntar sen i följderna. I Spanien och Portugal är det väl mañana som gäller, medan vi redan anpassat oss till den nya leksaksvalutan fast SVENSKA FOLKET LYCKLIGTVIS SATTE STOPP I TID. Om vi varit med i eurosamarbetet skulle vi nu varit tvungna att hjälpa grekerna (förlåt... euron) – utöver att vi redan haft vårt eget högst kännbara stålbad!

Sannerligen säger jag eder… ett stålbad så till den grad att Sverige nu inte längre ses som ett föregångsland utan ett avskräckande exempel. Som t.ex när folket i Ungern insåg att man inte kommer att ha råd med pensionerna framöver och i bästa tillförsikt började studera "den svenska modellen" som haft rykte om sig att vara trygg och säker. Trodde man… Tills man häpnade och förskräcktes och undrade vad den svenska modellen numera egentligen stod för och genast släppte alla tankar på denna veritabla skräckvision.

Oron sprider sig i dessa dagar för de olika pensionsreformer som är på väg i en rad EU-länder. Många EU-länder har en allmän pensionsålder vid 65 år men ofta ligger den reella avgångsåldern snarare kring 62 år. Sverige utmärker sig (igen!) med en arbetskraft som jobbar längre (såklart!) än i övriga Europa. "Bäst i klassen" avgår vid 63 – 64 år.

Hör radioinslag om Ungern HÄR.

Vintern har satt sina spår. Sedan skaren bar har hararna frekvent besökt den höbal vi la ut till rådjuren. Snön är verkligen pepprad av djurspår. Så hungriga de måste ha varit. (Småbilderna är klickbara)

Äntligen kan små små detaljer av vår forna trädgård skönjas, en gräsremsa här, en kantsten där. Trots ljuvligt takdropp kommer det att ta tid - lång tid. Snötäcket är fortfarande tjockt, kompakt och orubbligt.

Nu följer en tid då skador efter plogning uppenbaras, en grindrest här... och ett uppryckt staket, skadad mark mm. Hå hå, ja ja... det blir en utdragen pina att ta hand om alla skador.

Våren är från djupet av våra stelfrusna hjärtan sååå efterlängtad. Idag var vildfåglarna inte så ofta framme vid utfodringen. De kan koppla av, energin måste inte fyllas på ideligen och de kan sitta i solen och värma sina blåfrusna små kroppar. 

Ibland är de bara där, mitt för ögonen... naturens lustiga formationer. Den här lilla isstatyn var en del av isklumparna på plogvallen intill vägen - just i lagom höjd när jag satt i bilen. Annars hade jag väl inte sett den. Bara att backa tillbaka och knäppa "en liden vid kanin".

Va fasen... jag kör en Movits till... som motvikt till Melodifestivalen.

Måtte de ALDRIG byta stil.

När jag ändå lägger ut Mikael Raatikainens målningar till allmän betraktelse måste jag ju ta med även de mer sällan förekommande, en båt på havet eller Vänern, Läckö slott samt en vinterbild. Annars var det ju mest gåramåleri som Raatikainen ägnade sig åt.

Med på utställningen fanns även ett par tavlor med detaljrika närbilder på tjädrar, men dem GLÖMDE jag att fota. Det vill säga jag TRODDE att jag redan knäppt dem, men så var det nu inte. Synd och skam, men sant ;-)

Den som vill läsa mer om Raatikainen kan kika HÄR och HÄR. Om gåramålningar HÄR och HÄR.

Här kommer fler Raatikainen-målningar från mitt besök på utställningen. Så många godbitar ska inte ligga osedda. Visserligen påstås det att det konstnärliga värdet fortfarande besdöms som lågt, men det var minnsann inget fel på Raatikainens perspektivsinne.

Det som är skevt på dessa bilder beror på fotografen (mig). Det gick inte att fota framifrån som man ska, för blixten saboterade bilderna. Alltså fick jag ta lite från sidan istället. (Klicka för större bilder)

Här ses en rad typiska slättgårdar från Västergötland 1910-1930. Ingvar Kjörck beskrev en gång i GP Mikael Raatikainen så här: "Han var stubbhårad, förde svart mustasch, bar ständigt bredbrättad hatt och spetsbyxor. Därtill långa strumpor. nervikta över knät för mönstrets skull, på fötterna smorläderskängor. Han talade svenska med finsk brytning. Han målade de grönaste gräsmattor som står att finna på denna sida de saligas ängder."

Jag som numera har mina rötter djupt ner i den västgötska myllan får nostalgiska rysningar av dessa bilder. Tänk så härligt livet ändå var på många sätt. Tiden stod stilla, det gick långsamt, man levde nära naturen och var rädd om den. De slapp det eviga nyhetstjattret, alla intryck och det ständiga pockandet på beslut. Samt skrikiga melodifestivaler.

Movits är en svensk hiphopgrupp från Luleåtrakten som spelar en svängig blandning mellan jazz och hiphop.

Här är verkligen fullt ös. Hela tiden. En väldigt speciell musikstil som jag misstänker att de är ensamma om. Befriande med den personliga och annorlunda rap-stilen. Grabbarna har nu slagit i USA också.

Själva beskriver de sig som "Djangogitarr, blås och streetswing. Musik för såväl art directorn som för din mamma." Gruppen består av bröderna "Johan Jivin" och "Mördar-Anders" Rensfeldt samt saxofonisten Jocke "One-Take" Nilsson. Deras debutalbum Äppelknyckarjazz släpptes i november 2008.

Var iväg på konstutställning idag ute på Slätta. Det hade annonserats om Mikael Raatikainens gåramålningar och jag blev vild av längtan. Kunde inte avhålla mig, trots kylan. Men det var osäkert in i det sista, dagsformen får alltid avgöra. Mycket glad att det blev av, och kameran var med så jag har med mig alla målningarna hem till datorn. Svävar på små moln.

En bekant till mig hade samlat ihop 80 målningar av den berömde gåramålarn, fördelat på två dagar. Detta är kultur- och hembygdshistoria, allt i ett. Ville man se alla fick man gå båda dagarna, men jag fick nöja mig med dagens titt. Ingen annan målare är representerad med originalverk i västgötska hem som Mikael Raatikainen. Det finns nog tusentals tavlor som bär hans signatur. 

Vad som fick Raatikainen att lämna det finska Karelen för att i decennier dra från by till by för att måla av västgötska gårdar vet man inte men hans dokumentation är väl bevarad på de gårdar som beställde ett verk. Den första kända tavlan är från 1910. Tavlorna på dagens utställning var från tiden 1912-1933. Taxan var 15-20 kronor och en normaltavla färdigställdes på en dag. Han var oerhört produktiv.

(Klickbara bilder.)