Droppar till hunden, och droppar till matte… Jo, Ulrik har tagit sig åt örat ett tag och vi befarade en vaxpropp. Såg framför mig behandlingar med Revaxör, spolning och därtill sövning av Den Gamle. "Men örat såg så fint ut", sa veterinären, "bara lite svagt rosa längst ned". Ordinerades örondroppar med cortison och antibiotika. Skönt. Gammelpojken var duktig och stod som en staty vid undersökningen.

Husbonden tog ledigt för att köra matte till Ögonmottagningen. Skönt att slippa trälig fajt om sjukresa. För sådan behövdes verkligen… Jestanes, så dimmigt och ljuskänsligt det var i hela tre timmar efteråt. Tänk om man skulle varit tvungen att hoppa av och på bussar med händerna framför ögonen…

- Du kan sluta med ’cyklopen’ om nätterna nu, tyckte ögonspecialisten. Det räcker med gel till ögat som skyddar hornhinnan. Därtill finnes inga sjukliga förändringar, bara en tidig antydan till grå starr. Fast full synskärpa kan förväntas ännu i många år. Den akuta synnedsättning på dryga timmen som med ett par veckor föregick ansiktsförlamningen antas nu vara ögonmigrän – eller en liten propp i ögat.

Tre datorer blinkar nu snällt på kontoret… hehe. Hårt arbete pågår. Installationer av program i såväl den lagade som den nye. Överföringar av bilder hit och dit. Säkerhetskopiering till max. Mycket tankearbete…!

När allt är klart ska vi ’bara’ ha två av dem. Tror vi… det blir svårt att skiljas från den lille snälle HP:n som räddat oss mer än en gång. Den har blivit som en trogen vän.

Den Nye är riktigt skojig med alla nya funktioner i Windows 7. Den ska snart komma till hedersplatsen i hörnet längst bort, min riktiga arbetsplats.

Ansiktsfunktionerna börjar sakta återvända efter förlamningen, lite i taget. Ögonbrynen befinner sig på samma nivå och man börjar bli sig lik i spegeln… dvs. så länge jag inte pratar.

Munnen är bättre, jag biter mig inte längre i läppen varje dag men läppen hänger än. Har börjat med gel till ögat vilket ger en skyddande hinna så att man inte får lika ont i ögat när höstvinden viner.

Sjuka ögat kan kisa något och ett litet, litet leende kan skönjas… allt är riktigt hoppfullt. Ändå har jag inte orkat öva mimiken på flera dagar. Jag ”dog” av trötthet i fyra dagar och sov mest.

Än saknas förstås massor av mimik och här ska inte ropas hej för tidigt, men all förbättring mottages tacksamt. Det underlättar vid möten med andra människor då förlamningen inte syns lika tydligt.

Äntligen nytt nummer av 91:an! Varje 91:an-stund är högtid och får mig på gott humör. Visst är berättelserna dråpliga och fyndiga på alla sätt, men… för mig ger TECKNINGARNA den största behållningen. Så ska det vara med tecknade serier, tycker jag. Det är ju själva poängen med tecknat. Varför annars teckna alls…?

Förr var tecknade serier ALLTID välgjorda. Nu florerar en mängd hoprafsade serier med fula skisser av groteska figurer och tvivelaktigt innehåll i tidningarna. Vän av ordning undrar vart kvalitetskraven tog vägen.

Finns verkligen läsare som håller tillgodo med skiten? Kan tyvärr inte nämna exempel då jag raskt bläddrar vidare utan att lägga namnen på minnet. Dessbättre blir många av dem kortlivade också. Har publicister inga förebilder alls, eller tycker de bara att läsarna inte är värda mer?

I 91:an är teckningarna en ren fröjd att studera, in i minsta detalj. Här förmedlas skickligt livfulla skeenden i varje bild. Som när furir Revär tar långa benet före i energisk marsch ute i lervällingen (bilden) för att driva sina mannar framåt. Så kan man bara inte marschera, men HAN kan. Och när han råskäller på beväringarna, med ett kroppsspråk som bara kan återges i tecknad form. Man riktigt hör hur det ekar mellan husen på kaserngården.

Kvalitetstecknade figurer görs med kärlek vilka även förmedlar känslor hos karaktärerna, som t.ex förtvivlan, ilska, glädje, sorg, glädje, illmarighet… you name it. Karaktärer man känner med, och känner igen för att de är så mänskliga.

I 91:an har man trots byte av tecknare genom åren bibehållit en perfekt balans mellan övertydliga miner och kroppsspråk som samtidigt känns alldeles naturliga och äkta. Det är inte bara ’roliga gubbar’, det är verkliga människotyper med kläder som sitter bra på kropparna samt välbalanserade rörelser som skildras.

Är ödmjukt tacksam att så många fortfarande håller den här underbara serien vid liv. Så att jag kan få mitt lystmäte tillgodosett av högklassiga teckningar, månad efter månad. Det finns andra serier som fått lägga ned av ekonomiska skäl, och serier är minsann inte billiga. Men kvalitetshantverk måste löna sig för en kräsen läsekrets. Hoppas 91:an lever vidare i många, många år.

91:an Karlsson skapades av Rudolf Petersson 1932 i en veckotidning. Två år senare var succén ett faktum och förlaget gav ut ett julalbum. På 50-talet kom serietidningen som blev en av Sveriges mest älskade serier. Rudolf ritade och berättade alla avsnitt under nära 30 år. Under 60-talet övertogs arbetet av tecknaren Nils Egerbrandt och nu jobbar en lång rad tecknare med serien.

Läs mer om 91:an på följande adresser:

http://www.91an.net

http://sv.wikipedia.org/wiki/91:an_Karlsson

http://sv.wikipedia.org/wiki/Figurer_i_91:an_Karlsson

Fy till rackar’n, som jag har sovit…! Den senaste tidens personliga trauma har verkligen satt spår men nu kanske man kan komma tillbaka. Trots att det kan tyckas tjatigt att älta denna förlamning i bloggen så har det sina poänger att skriva om det på nätet. Fick nämligen en kolossalt trösterik kommentar HÄR vilken hållit mig hoppfull i ett helt dygn. Miljoner tack för den!

Lotta gav mig hoppet tillbaka. Det var precis vad som behövdes just nu när man stundtals enögd trevar sig fram som en vandrande vålnad mellan väggarna i Lilla Huset - med känsligt öga inomhus förvisad, trots pågående favoritårstid därute och sånär folkskygg när ens vanligen livliga ansikte förvandlats till sten. Vad gör man plötsligt utan sina ögon…? Inte mycket, kan jag säga.

Lotta blev bra på tre veckor efter exakt samma besvär som mina. Så snabb bättring kanske man inte kan hoppas på (fem dagar kvar) men det finns små, små tecken till läkning. Så små att de knappt märks, varvat med tillfälliga bakslag.

En sak är säker… jag kommer aldrig, aldrig att skratta åt detta! Om mitt tappade ansikte återfås ska jag aldrig mer rädas spegeln, vilket annars är lätt gjort vid stigande ålder. Och aldrig mer klaga över livsfårorna… så länge de rör sig.

Hur som helst måste det vara ett sundhetstecken när man intresserar sig för händelser runt omkring. Kampen för Hästamannen (förra inlägget) har fått enorm uppslutning vilket borde ge resultat, men… vårt samhälle är inte vad det har varit. Nu är det skrämmande känslokallt och människofientligt. Ser att Skogsfrun skrivit mycket om saken och även jag vill länka till Daniel där kampen drivs och rapporteras.

Idag går mina tankar till hästägare i allmänhet. Men i synnerhet till hästmannen, Stig Anders Svensson, som nu får ge upp kampen om sina älskade hästar. Övermakten blev honom för stark. Undrar hur han kommer att må nu, utan sina "flickor".

I detta land är vi bra på att gulla med invandrare från all världens hörn och det startas kampanjer som "Vi gillar olika" så snart SD kom in i riksdagen. Men hur bra är vi på att ta hand om vanliga, men lite "olika", människor?

Djurskyddsmyndigheter kan vara VÄLDIGT nitiska när de sätter den sidan till. En vän till mig blev för några år sen fruktansvärt ansatt av dem och var tvungen att avliva en fullt frisk häst. För att dom hade "fått för sig" att hästen var dödssjuk.

Plötsligt en dag dök de upp med polis och ett väldigt pådrag och var både aggressiva och elaka när de påstod sig hitta än det ena, än det andra felet på hästen. Och den skulle avlivas BUMS!

Ägaren hade sinnesnärvaro att begära obduktion, vilket blev till en klen tröst i efterhand, men i alla fall. INGET AV ALLA PÅSTÅDDA FEL GICK ATT FINNA I OBDUKTIONSRAPPORTEN. Tvärtom, hästen var sällsynt frisk och välmående!

Detta påstådda djurskyddsfall blev snabbt till en visa i vida kretsar. Som om det inte räckte med att bli utsatt för maktövergrepp och att tvingas avliva en älskad häst på falska grunder... Sen kommer allmänhetens dom...! Och inte ber myndigheten om ursäkt efteråt heller... fattas bara.

I Stig Anders fall har man tydligen hängt upp sig på "för långa perioder av stallvistelse vintertid och bristfällig hovvård" enligt AB. Om det gällde den gångna vintern var det många som inte kom ut, både djur och människor.

Hur många hundar fick t.ex sina lagstadgade rastningar när snön låg kompakt till brösthöjd? Vi har ju sett både filmer och foton på hästar som bevisligen kom ut, men knappt kunde ta sig tillbaka i alpmassiven. Och vem vet... hovslagaren kanske inte kom fram när snön betäckte vårt land som värst?

Djurskyddsmyndigheten behöver verkligen granskas. Som vanligt samlas ämnen på rad för RIKTIGA journalister att ta sig an. Men vad gör de...? Lallar runt i nöjesbilagorna om sex och våld, ju blodigare desto bättre.

Skäms på er, svenska journalistkåren!

Nya datorn går! Bildskärmskabeln satt i fel kontakt, ha ha... Himla kul, så långt. Windows 7 är en ny upplevelse. Det här får man ta sakta, sakta. Influensakänslan sitter i - det är förstås trötthetssyndromet, hehe. Det är då för dråpligt mitt i allt annat.

Kontoret ser hejigt ut just nu med tre datorer kors och tvärs på en alldeles för liten yta där de samsas med akvarium och marsvinsbostad. Och massor med kablar förstås. Den stora konsten är att inte låta det gå en på nerverna ;-)

Ska tala om hur det går till: Man stänger av hjärnan, helt enkelt. Eller... ja, det praktiska är att DEN STÄNGER AV SIG SJÄLV. Intryck man inte orkar med FINNS BARA INTE. Tunnelseende... typ.

Morgonen startade med samtal om munmotorik. Ärendet avancerar vidare. Sjönk sen ner i frisörstolen, totalt utmattad. Klipp hur som helst, kändes det som. Frissan är pålitlig, tur för jag orkade faktiskt inte bry mig. Hon hade aldrig sett mig så trött.

- Men du kanske inte skulle kommit idag, undrade hon omtänksamt.

- Jodå, det är ju tvunget. Man kan ju inte gå ovårdad i håret OCKSÅ, tyckte jag.

Orkade faktiskt handla lite på hemvägen. Färdiggrillad kyckling, så var middagen fixad. Efter en timmes lutare i soffan väntade samtal med datasupporten, vilket löste sig enligt ovan. Kvällen ägnades åt hundmatskokning - av nöden tvunget - och samtal med Väninnan vars Äkta Hälft varit på handoperation.

Måste bara skicka med ett citat ur S-tidningen AiP: "Reinfeldt sitter i sitt elfenbenstorn och räknar mandat". Härligt.

Nu äro krafterna uttömda.

Over and out.

”Varav hjärtat är fullt, så talar munnen” och… ”den som söker han finner”… Munmotoriska övningar är ämnet för dagen. Vilket jäkla ord! Överkörd av buss, är känslan för dagen. Alla muskler i hela kroppen har fått sitt och... ja, mörbultad är ordet. Söka på nätet är ungefär vad man orkar.

Här en bild på kranialnerv VII (facialisnerven), med alla sina grenar vilka slagits ut på mig.

Fann en blogg med massor av mimikövningar t.ex sug- och blåsövningar (med sugrör), att hoooo-hoooa som en uggla, visa tänderna, vrida läpparna från sida till sida, brumma med dem, smacka igång hästen och diverse läppramsor. Visserligen för barn, men vaddå… alla tips mottages med största tacksamhet.

Toppen. Ingen blir gladare än jag. Konstigt bara, att ingen i sjukvården hänvisade mig till den hjälp som finns att få. Läkaren trodde inte på träning, medan det på FASS uttryckligen står ”träning ska ske av ansiktsmimiken”. Man måste vara frisk för att… ja, ni vet... Nu går man väl under gruppen ”för gammal” också…

Mun-H-Center är en speciell enhet inom den offentliga vården som sysslar med just sånt här. Den lyder under Folktandvården och finns hos Odontologen på Sahlgrenska i Göteborg. Alltid ska man väl få några råd per telefon, tycker jag.

Jobbar för övrigt vid den lagade datorn och stormtrivs. Den Nye datorn (nr 3) monterades ihop idag och… det blev INGEN BILD PÅ SKÄRMEN. Inte förvånad. Nu får man ringa supporten i morgon om detta också… Tänk om någonting någon gång kunde gå som på räls. Och bara funka.

Nu är det emellertid dags för sängen – jisses, så ögat rinner… Önskar God Natt till alla vänliga bloggvänner som stöttat och tröstat i denna brydsamma situation. Tack alla snälla!