Fula gubbar hette det förr. Ty, pedofiler har funnits i alla tider. Äckligt är det hur som helst, och antagligen mänsklighetens djupaste skam.

Patrik Sjöberg har med sin nya bok ’satt fingret på en öm tå’ och medierna har malt hela dagen om skandalen med hans tränare och styvpappa Viljo Nousiainen. Mycket man inte vet. Man får många tankar om ungdomsledare. Tankar vi inte vill tänka.

Gissar att många ärligt engagerade ungdomsledare mår illa idag när misstänksamheten sprider sig.

Jag minns den härlige ungdomsledaren T på 80-talet som jag gjorde reportage om. Han tränade Byns flicklag i fotboll som vunnit sin serie, och han berättade med värme och humor om sin roll som kurator, uppfostrare och extrapappa. Flickorna ringde när de hade problem av något slag, och ofta fick han medla när de kom ihop sig i skolan och blev ovänner. Han fick lirka, trösta och uppmuntra för att få ihop sitt lag.

Han hade 33 flickor att hålla reda på, tio och elva år, och bodde praktiskt taget i telefon. Han fick skriva lappar och ringa om och om igen för att se till att alla spelarna kunde ställa upp - och sen komma ihåg rätt dag…

Han fick även ge sig ut och leta när de glömt sina träningar. Var de på ridning istället eller hos scouterna? Det blev till att hämta… ”Om jag inte låg i skulle jag stå där med två tjejer” förklarade han. ”Det är typiskt för åldern, de har så många intressen som drar.”

Och i den åldern är spelet inte så målmedvetet och träffarna blev lätt till lek och bus vid sidan av, så T fick övervaka med en ängels tålamod. Han samlade ihop alla kringslängda kläder och målvaktshandskar och väntade tills alla var färdiga – och det tog tid.

Och tänk… han fick ihop tolv pigga tjejer till Bilden. En härlig bild som lyste av vänskap och glädje, där tjejerna busade, skrattade och klängde på honom. Efter denna inblick i ungdomsledarens roll var jag förälskad… i hela företeelsen.

Neej, inte han, tänker jag nu 30 år efteråt. Nej, alldeles bestämt inte! T halkade in i rollen tack vare sina egna ungar och var högst sannolikt gammal klasskompis, arbetskamrat, bror eller kusin med tjejernas föräldrar. På en liten ort är den sociala kontrollen större. Just i det här fallet är jag trygg.

Undrar just hur killar som han tänker idag. Pedofiler fördärvar för så många andra. Men fram måste det – och fördömas.

Forsythia! Sa Husbonden bestämt. Jamen, det VEET jag ju! I nåt euforiskt värmeslag skrev jag av misstag ’ginst’ på en bild i bloggen häromdan. Där slog han ’spiken på huv’et’ ;-)

Åkte till Bymarknaden idag för att skaffa vita t-shirt, miniatyrplånbok, blommor samt flätad livrem. Mulet, kylslaget och dragigt. Trots rätt kläder rann marknadshumöret ut genom tårna. Det fanns bara pelargonier, begonior och penséer, typ – inget som vi skulle ha. T-shirts fanns inte – ej heller flätade livremmar (därtill glömt ta mått på Husbondens rem före avfärd). Kom hem med… vaxduk till fågelhusets arbetsbänk.

Näsdukarna fladdrade vilt när näsorna rann i snålblåsten och folk huttrade i övermodiga sommarkläder. Tror jag det! När ska vuxet folk lära sig att vinden är kall så här års. Minns valborgsmässor med långkalsingar och rättar mig efter det. Och korsetten satt som en smäck, mest som dragskydd åt känslig rygg.

Tröttnade fort på spektaklet, intog obligatorisk korv med bröd och drog till Vännerna på kaffe och toabesök. De bor alldeles intill. Sen hem till fåglarna för att diska och dammsuga, något som lämnats i marknadsbrådskan.

Efterlängtad miniplånbok hittades dock. Lycklig. Här ska rensas, tröttnat på nedtyngda jackor. Med Mycket Liten Plånbok är det stört omöjligt att stoppa den full med onödigheter. Ännu gladare vid upptäckten av att den går ner mitt lilla, lilla etui som fästs på livremmen! Vilket kap! Minimalistisk barlast inför sommaren.

När Husbonden vaknat efter sista nattskiftet värmdes varsin fryst matpaj i mikron. Sen drog vi till Byn igen för att hämta ny diskmaskin (á la bänkmodell). Vår förra fick elfel i förra veckan - efter nio år. Visst kunde den lagats, men nu var det så att Husbonden fått ögonen på ett bra pris… och så fick det bli.

Samma modell som vår förra (Electrolux), ehuru utvecklad med display! Och 'autoprogram', kanveta. En slags robot som visst ska avgöra hur smutsig disken är. Fattar inte hur det ska gå till… kikade förgäves efter spionkameran därinne i mörkret. Nu brukar vi hursomhelst skölja disken, men i alla fall…

Sigrid följde med på färden. Hon slipper lämnas hemma nu sen hon blev 'änka'. Premiär för en mer upphöjd plats i tillvaron. Hon reser numera ståndsmässigt. Framflyttad från kombiutrymme till... baksätet. För första gången i sitt liv med utsikt åt alla håll.

Storögd följde hon böndernas arbete på åkrarna, folk som kom och gick, vägens slingrande, buskar och träd... Hellegod, så söööt hon var genom fönstret. Detta satte hon värde på! Man blir varm i hjärtat.

Dags för snyftvals ikväll igen… alla dessa avsked i SVT:s ’Huset fullt av hundar’ får ögonen att tåras - varje gång. Efter programmet kröp jag ner till Sigrid i hundkorgen och kramades länge. Att se lillgrabben Antons kärleksfulla blickar på hundarna var så rörande. En fin och känslosam kille som hade svårt att välja bort alla mysiga hundar. SVT har faktiskt lyckats med urvalet av mycket trevliga familjer lämpliga som hundägare. Och hundarna är psykiskt stabila, sociala och anpassningsbara. Här har man lagt mycket jobb på både inspelning, research och klippning. Kalas.

Kompisen ringde och läste upp ett nytt läkarintyg för sjukskrivning som FK plötsligt  'beordrat'. Smarrigt. Varje ord rätt. Det satt som en smäck.

Kyrkornas Påskupprop genomfördes äntligen i går på många platser i landet. Tack kyrkan och biskopar, tack diakoner, tack alla läkare, tack RESURS, tack fackliga organisationer och andra eldsjälar! Och fy på sig många läkare som INTE ställt upp för patienterna!

Tyvärr alldeles för få deltagare. Folkliga manifestationer når numera aldrig de höjder som på 1930-40-talen. Då färdades folk i tusental med långsamtgående tåg genom Sverige till demonstrationer på utsatt plats för att ta ställning i avgörande frågor. Nu - med tillgång till flyg, bilar och X2000 - ansluter med få undantag de närmast sörjande. Tragiskt.

Bryr folk sig inte om vad som händer i samhället längre. Då är det inte långt tills någon monterar ner demokratin helt och hållet – mitt framför våra förment ’upplysta’ ögon. Antagligen är det därtill rent av skadligt med denna utbredda egoism och liknöjdhet.

Här går man barfota i april (!) mitt i hela härligheten och undrar vad det är som händer. Som värmen drar på är vi väl snart inne i hänryckningens tid, mellan hägg och syrén. Den brukar ju inträffa i pingst som i år ligger i mitten av juni. Fjärilar av alla de sorter fladdrar oavbrutet förbi, som vore vi i augusti. Snart är det dags att klippa gräset, en premiär man annars gärna skjuter på. Ur led är tiden. Kanske det är först nu som växthusklimatet har kommit. De två senaste vintrarna undrade man ju vart det hade tagit vägen.

Gul fjäril på gul blomma, tur att citronfjärilen är grön på undersidan. 

Har beställt en ny ’glugg’ en så kallad superzoom. Ja, dom säger så proffsfotograferna, om objektiven. Nikon AF-S 70-300 mmF4,5-5,6G VR IF-ED blev testvinnare i senaste numret av DIGITAL FOTO för alla och jag slog till hos Scandinavian Photo, en gammal väletablerad fotofirma. ’Gluggen’ fick så mycket positiva omdömen att det vore snudd på tjänstefel att inte satsa på den.

Klickade iväg beställningen igår, påskdagen. Strax var man också godkänd via kreditupplysningen (faktura 14 dgr) och varan är i princip redan på väg. Man häpnar över hur mycket som går automatiskt. Ty, inte sitter det någon levande människa där på påskdagen.

Ett par 'påskkycklingar' som lämnade boet i påsk.    

För övrigt gav tv-kvällen en förlösande aha-upplevelse med Streaplers. Ett stadigt gung i barfotadansen! Visst har jag hört deras låtar under alla år, men att de hållit sån fin klass var jag inte medveten om. Ändå växte jag upp med dem på 60-talet (dem och alla andra ska väl tilläggas – det var ös på den tiden). Som göteborgare borde man kanske vara mer initierad men… jag har ’haft annat för mig’ och aldrig  gillat dansställen. Får nog skaffa nån CD med dem. Bättre sent än aldrig.

Soluppgången denna påskdag var magisk. Klarblå himmel hela dagen. Glömde alla plikter och bara tog vara på. Ginsten forsythian (förstås) har slagit ut… visst är det tidigt. Scillans blå är vackrast av alla och står så bra mot det gröna. Citronfjärilarna är många. Varmt i solen, men snabbt svalt i kvällsskuggan. Ingen sommar än, men man väntar sig liksom svalor nu…

Skirare än så här blir det inte, snart mörknar det gröna.

En ung hök slår sina lovar runt voljärerna, fullt fokus på fåglarna. Plötsligt var det tyst, ingen som sjöng, ingen som duschade. Alla våra fåglar flög in i fågelhuset. Där var det också tyst. Kanarier, risfåglar och småfinkarna vilade därinne i tryggheten. Avvaktande. Höken seglade utanför. Nymferna kutade in och tog skydd. Smarta. Höken gav upp. Tystnaden höll i sig över en timme... tills någon sebrafink lättade på trycket med ett entonigt tutande.

Röjde bland fler 'pappa-kassar', handdukar till fågelhuset, bankpapper i legio, kontoutdrag sedan 90-talet, deklarationer sen -73. Rev och kastade, rev och kastade. Mör i ryggen.

Så kom Jim. Med blick så att man smälte. Kompisens strävhåriga tax i sina bästa år (2). Kvällsfika. Sigrid fick sällskap en stund. Men...inte för nära, då skrynklade hon läppen lite. Mästarnas Mästare missar man inte. Förbaskat trevligt tv-program.

SOS Alarm har å statens vägnar misskött statens uppdrag å det grövsta genom att åsidosätta allmänhetens och medborgarnas behov i nödsituationer. Genom att förvägra sjuka människor ambulans.

Aftonbladet berättar om flera fall: Erik Linell, 23, vägrades 2011 ambulans och dog i brusten mjälte efter svaret ”du andas ju”. Per-Olof Åhs, 72, blev 2010 liggande i fyra dagar med svaret ”ring en vän”. Nicoles mamma kräktes avföring 2005 efter sprucken tarm och var vid ankomsten till sjukhuset 30 minuter från att dö. SOS:s svar var ”kräksjuka”. Hamid, 38, med astma och flera kroniska sjukdomar gavs 2010 rådet ”kör själv” vid kraftigt näsblod.

Niklas, 36, följde sjukhusets order efter behandling för njurbäckeninflammation att ta ambulans om febern inte gav sig. Lättare sagt än gjort när SOS 2011 vägrar sända ambulans med orden: ”kör själv, eller ta värktablett”. Njuren var kraftigt inflammerad.

Nu anmäls ledningen för SOS Alarm av styvfadern till Erik Linell. På tiden! Flera landsting (staten) byter i höst larmoperatörer från SOS Alarm (stats- och kommunägt) till privatägda Medhelp....!?!?

Men hallå….!! Staten underkänner statens arbete och anlitar privat bolag. ISTÄLLET FÖR ATT TA SITT ANSVAR OCH RÄTTA TILL FELEN så lägger man ett uppdrag som kontrolleras av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och Försvarsdepartementet i händerna på ett utlandsägt privat bolag. LÄSER MAN RÄTT? JAG FATTAR INGET.

Försöker man blanda bort korten eller pågår något i smyg här?

SOS Alarm Sverige AB ägs till 50 procent av staten samt 50 procent av Sveriges Kommuner och landsting (SKL). Bolaget driver 18 SOS-centraler över hela landet. Tillsynsmyndighet för SOS Alarm är Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) som bildades vid årsskiftet 2009. Tidigare var det Räddningsverket. Avtalet om nödnumret 112 tecknas med Försvarsdepartementet. Statens ägande (50%) förvaltas av Finansdepartementet som utser den del av ledamöterna i styrelsen som staten utser.

Medhelp ägs till 100% av MedHelp Group OY vars enskilt största ägare är SITRA (Finnish National Fund for Research and Development).

Men herreguud... Om någon del av staten har misskött sitt uppdrag så får väl staten för h-vete ta sitt ansvar för medborgarnas väl och ve genom att rätta till det som misskötts. Inte smita från ansvaret, strunta i uppdraget och lämna bort det till någon annan...!

Är jag en ensligt ropandes röst i öknen?

Styrs Sverige av galningar?

Någon mer än jag som reagerar?

Först trodde jag på motorsåg. Sen en ko som råmade... För långt och utdraget. Nästa gissning var annalkande bisvärm. Sen såg vi. Tre knattar närmade sig på grusrakan utanför vårt hus. På små motorcyklar. Miniatyrer.

Grannens pojk med vänner. Således beviljat från högre ort. Bara att finna sig i. Landsbygdsron som bortblåst. Påsklov förstås.

Och det höll på, och höll på. Och höll på. Samma envetna ton. Utan uppehåll. Full gas hela tiden, inga växlingar. Iiiiiiiiiiiiiiii.... I timmar. Fram och åter på vägen. Ut på åkern. Upp på vägen. Around and around. Lite tyst runt middagstid. Sen på't igen. Skärtorsdag i ett nötskal.

Långfredag började likadant. Upphörde småningom. Kanske åkdonen behövde mekas? Vi drog till vännerna på kaffe och trevlig samvaro. Bönderna plöjde. Måsar som skrek. Ingen respekt för den sakrala påsksorgen. Varmt. Lättar på klädseln. Sandaler. Hem till fåglarna för service. Inte en smällare hördes, varken i Byn eller hemma. Konstigt.

En man sägs ha hoppat från en balkong på Byn. Tredje våningen. Ett jäkla pådrag med två helikoptrar och ambulanser. Vi hörde inget. Mannen dog visst genast. Förtvivlan sprider sig... det berodde väl knappast på livsglädje. 

Återstår att se om Påskafton bjuder på samma entoniga larm över åkrarna. Tacka vet jag skolplikten.

Först som sist önskas bloggens läsare en riktigt Glad Påsk! Förutsättningarna saknas icke: gott väder med härlig vårvärme, påskliljor som slagit ut precis lagom, längtan är den rätta... efter svår vinter. Detta behöver vi, svenska folk!

   klicka för större bild

Grannens påskbrasa just i kväll, denna Skärtorsdag, överbringas härmed som påskhälsning till alla och envar. Själva håller vi just i år påskpyntet inne för egen del.

Här ska njutas av: 1) att almanackan är tom på vårdbesök ett par veckor framåt, 2) att det är precis lagom varmt med mulet och soldis ibland, 3) att hälsan står oss huvudsakligast bi samt 4) att humöret är på topp.

Grönskan är just sådär 'på gång' som det ska vara. Då vi vet att det bara blir bättre, lummigare, grönare och skönare. Att allt ligger framför oss och det ännu är lååångt till midsommar.   

-----------------------

Slutlig röjning efter pappas bortgång (maj 2008) har pågått några dagar och nu tänker jag fortsätta tills det blir färdigt. Energin håller ett tag till, känns det som. Är inne i slutfasen. Tänk att det ska ta TRE ÅR innan man känner sig redo...

Flera tavlor slängdes idag. Målade av såväl som farfar, pappa och mamma. Jag har växt upp med målningarna, jag har dem på näthinnan, jag har dem fotograferade, det räcker. 

Därtill åkte VHS-filmer som vi aldrig tittar på. Samt gamla vinylskivor som inte är i vår smak. Allt har hittills lagrats i bärkassar i vårt sovrum. Enstaka grejer sparas och ska äntligen komma på plats i passande utrymmen. Besluten känns rätt och riktiga. Några av nostalgins fotbojor lättar - åtminstone så att de inte skär in i fötterna.

Dessa tavlor åker nu till soptippen. Tillsammans smed den gamla amerikaklockan som ändå gått sönder. Det satt långt inne, men nu är det färdigt. Ett friare liv.