Lille Ludde har sett dagens ljus. Den ensamma lessonbebisen kom ur holken i morse. Först såg vi genom fönstret i dörren hur han gick omkring på golvet för att raskt skynda in i det skyddande mörkret igen. När vi sen kom in för morgonsysslorna satt han uppflugen på pinne. Grattis och hurra, eldprovet gjort! Tyvärr vänder han bort sina vackert koboltblå vingar från kameran, men lät sig förvånat fotograferas. Luddet på magen gav namnet.

Visst har han plockats av mor och far, de som aldrig plockat några ungar förr. Nu har han väl ensam fått alla omsorger som en större kull skulle delat på. Fjädrarna växer ut igen.

Efter några timmar på pinne blev Ludde nog trött i fötterna då han gick in i holken för att sova. Det frestar på att skåda världen. Till natten försvann hela familjen in i holken.

Det var längesen bloggen handlade om våra fåglar. Vi pustar ut efter fjolårets häckningar, vilket faktiskt tar tid och ork i anspråk. Under återhämtningen försöker man syssla med annat som också roar. Julstädningen är nu klar och adventsstjärnor uppe i väntan på julen. Tack vare det ljumma klimatet nyttjas utevoljärerna flera timmar per dag.

    Klicka för större bilder

Tre glada kanariepojkar får illustrera den geist som råder i fågelvoljärerna redan i december. De sjunger mer energiskt än förr om vintrarna (är det värmen?) och lockar honorna att leta boplatser. De korta dagarna håller dock lustarna i schack. Honorna behöver så väl sin vila innan nästa häckning.

En eldig ung kanariehane från årets kullar har rykt ihop med Pricken (t.h. på bilden) så våldsamt att Tore fick flytta in till småfinkarna. Skador vill vi ju undvika.

Garderobsröjningen är avslutad efter diverse avbrott. De sista små tröjorna fann sina platser i går. När man nu rotat i forntidens gömmor slår det en hur mycket som hänt med klädmodet. Man har ju visst perspektiv.

Förr… och nu talar jag 1950-60-tal där man aldrig fick blanda rutigt, randigt och/eller blommigt. Inte heller blått och grönt. En rödhårig kunde aldrig ha röda kläder, och absolut inte flera röda nyanser ihop!

Nej, jag skojar inte. Klädkoden var sådan, och det fanns etikettböcker om saken. Det var väl inte direkt dödsstraff, men jisses vad uttittad och nedvärderad man blev om man bröt mot konvenansen. Och ve den som hade en tröja eller blus som hängde nedanför kappan/jackan! Nej, snyggt kant i kant skulle det vara, möjligen fick understa plagget vara kortare än det övre – men aldrig längre.

Forntidens etikettsivrare skulle rotera i sina gravar om de såg nutidens mode med olika längder på tröjor, busar och jackor… det ena nedanför och utanför det andra. Och olika längder på samma plaggs fram- och baksida, ja herregud. För att inte tala om klänning till byxor! Något som jag i yngre år längtade efter, men nu har tappat intresset för. Just nu, när det blivit inne. Typiskt.   Bilderna hämtade från Maggans Nostalgiska Klippdockor. Klicka för större.

Tänk att få återvända till sin arbetsplats, bara tre månader efter pensioneringen, och bara gå runt och mysa bland tidigare arbetskamrater, titta på när de jobbar i produktionen, äta maffig jullunch och få en aladdinask med hem. Det är grejer det.

Husbonden såg fram mot den här pensionärslunchen. Särskilt för att träffa alla tidigare jobbarkompisar som passerat revy och avgått under hans 31 år på samma företag. Många goa gubbar där. Pensionärsträffen vid jul är grundmurad tradition vid företaget med 66 år i industrin – still going strong. Av cirka 75 nu levande pensionärer i olika generationer kom ett 50-tal. Även den förre omtyckte vd:n slöt upp, pensionär även han.

Husbonden trivdes. Det gäller att njuta medan tid är, för man vet aldrig när dessa pensionärsluncher dras in. Nu har han åtminstone upplevt en, även om det kändes lite överfödigt med infon om vad som hänt på företaget sedan han slutade… så nyss som bara för ett par månader sen. Men det hade faktiskt installerats ännu en maskin sen dess, det går undan i industrin.

                                               Klicka för större bild.

Kyrkobladet kom med posten i dag. Vi fick vi ett sjå med att känna igen kommunens (pastoratets) alla kyrkor på framsidan – inte mindre än åtta stycken. Har besökt dem alla i jobbet - fast det var 25 år sen – och gift mig i två, så man borde veta. Men nej… detaljerna går förlorade. Skyller på att det var vinterbilder. Snygga sådana – riktiga vykort. Skam den som ger sig, varje tillfälle till repetition välkomnas med glädje. Det blev till en trevlig frågesport, många ortsbor testar nog sitt minne här. Till slut och med Internets hjälp fick vi rett ut vilka kyrkor som var vilka.                         

Julparader, tomtegubbar, julkrubbor, julmarknader… det rör mig faktiskt inte i ryggen i år. Lilla Huset har inte heller planer på att ’julskylta’ – just nu. Det är ju ännu en tid kvar, vi får se hur det blir. Kanske beror det på att Stora Tröttheten slagit rot efter några intensiva dagar. Tre timmars sömn efter lunch krävdes efter gårdagens rusch. Är ganska trött på att vara trött… om jag säger så.

Dock är lilla grisstian på plats, den klarar jag mig inte utan. För vilken gång i ordningen den visas i bloggen vet jag inte, men ’kära barn’ har vissa favörer. 

Klicka för större bilder.

På tal om barn inser jag nu hur illa jag tycker om att små barn ska luras att tro på tomten. Varför ska egentligen barn uppfostras på en lögn? För att de har roligt? Inte alla, vill jag med bestämdhet tillägga. Det är faktiskt rent plågsamt att se storögt förfärade barn vid deras första möten med tomtefar.

Min aversion beror kanske på att jag som liten blev totalt skräckslagen av tomten (bilden). Så jag vet hur det känns. Fast det gick över. Familjen löste det så att jag redan tidigt fick spela tomte och dela ut klapparna. Har varken då eller senare uppskattat lögner.

För övrigt har bloggen fått lättåtkomliga länkar till filmkanal och hemsida i kolumnen till höger.

Hektiska dagar. Fast kul ändå.

Bildvisningen är höjdpunkten på fotoklubbens träffar, så även denna gång. ”Porträtt” var den kollektiva uppgiften. Alltid intressant att se hur olika man löser den. Själv får jag oftast ta till ’gamla’ bilder då energin inte räcker för nya deadlines. Trösterikt fann jag att jag inte är ensam om detta. Baby Stella fick ännu en gång bli ett av mina bidrag, det enda jag visar i bloggen.       Klicka för större bild.

Dagens utryckningar blev lite i överkant, kommer väl över det också. Tänk hur det kan börja med ett enda ärende i almanackan… vilket man till slut får svårt att fullfölja för allt annat som kläms in emellan.

Denna luciadag var från början ägnad åt klippning kl 11.00 Sen fyllde jag på med PRO-mötet kl 15.00… fortfarande genomförbart men dumt med två resor till Byn samma dag.

Sen lossade Spangeplattan (behandling mot nageltrång) från stortånageln – reklamation… och när hade fotvårdaren tid…? Förstås idag kl. 9.00, bara att nappa. Tre resor till Byn!

Det slutade med att veckans sjukgymnastik klämdes in mellan fotvård och klippning. Hem till färdig middag och en dryg timmes lutare i soffan innan det var dags för PRO-mötet där jag skötte filmkameran åt en kille som var med i ’luciatablån’. Allsång med julvisor följde samt en fin deklamation av Viktor Rydbergs Tomten (utantill). Jag får alltid tårar i ögonen under verserna som handlar om djuren i stallet.

Trots att motståndet mot euron aldrig varit större i Sverige än nu (80 % nej enl. SCB) fortsätter statsminister Reinfeldt i sin minoritetsregering att försöka trixa in vårt land i den nya europakten. En fräckhet utan like. Han ”vill inte säga nej och inte säga ja innan han vet vad förslaget skulle innebära”, sa han dunkelt i Rapport.

Men herregud… vad behöver han mer veta? Det är redan känt att Sverige skulle avhända sig rätten till sin egen budget… och för övrigt VET han att svenska folket ÄR EMOT. Vad håller han på med?

Bra att Håkan Juholt (S) satt ner foten mot denna ”tvångströja”, som han sa (i Rapport). Folkomröstningen ska respekteras! Vänsterns Jonas Sjöstedt har också sagt nej. De som sköter sina kort väl kan få ökat väljarstöd i denna fråga. Men då hoppar Thomas ’gubben-i-lådan’ Östros (S) upp och menar att Juholt ska tänka om. Den mannen kan inte vara rätt vaccinerad! När 80 procent av folket är emot…! Blodstörtning igen.

Om det vore folkomröstning idag skulle 88 procent av svenskarna säga nej till euron, enligt Skop.

Om det hade varit en folkomröstning om euron i november 2011 skulle cirka 80 procent rösta nej, enligt SCB (bild ovan).

Först betalar M-styrda Stockholm Carema med skattebetalarnas (våra) pengar för att vansköta åldringar. Efter alla uppdagade skandaler betalar man - åter med våra pengar - för Caremas utbildning så att de ska kunna hantera medierna (!) efter alla skandaler.

Detta har nu resulterat i Caremas riksbekanta ’förlåt’-kampanj med stora dyra annonser över hela landet. En omvändelse under galgen för Caremaledningen, nu när det står klart att M av opinionsskäl inte längre kan hålla dem under armarna.

Nu lovar Carema dyrt och heligt att skatta i Sverige för de vinster man plockar ut. Men mer pengar till vården, hade dom INTE TÄNKT SIG, enligt kvällens Rapport och Aktuellt. Dårarnas lekstuga. Fick sånär blodstörtning. Det enda riktiga hade varit att sparka Carema och skapa en vettig åldringsvård i offentlig regi.

Undrar just vad som ska uppenbaras när moderaterna någon gång vågar redovisa varifrån de fått alla sina miljoner i bidrag. När ska svenska folket fatta att moderaterna plundrar vårt land.

Läs suveräna ETT HJÄRTA RÖTT  och  ALLIANSFRITT SVERIGE.

- "Den där Juholt är väl ändå en klantig pajas", sa en bekant häromdagen. Många andra säger likadant. Så ska man säga idag. För att passa in. Ve den som bryter mönstret.

Och bryta mönstret är väl ungefär det värsta som Håkan Juholt gjort sig skyldig till. Han är något så ovanligt som en ärlig och uppriktig politiker som drivs av sina värderingar! Och som vill föra ett ideologiskt samtal med allmänheten om vilket samhälle vi vill ha! Samt förändra det sätt på vilket media vill ta makten över de politiska partierna!

Och… vad är det för ont i det? Är det inte precis så våra folkvalda representanter ska vara? Det är liksom idealbilden. Men tydligen så sällsynt idag att det anses som ett brott. Som ska bestraffas. Juholt går utanför mallen.

Måste verkligen alla politiska ledare vara så undflyende och avslipade bara för att statsministern är det? Vart tog önskan om mångfald vägen?

Håkan Juholt utmanar den politiska makten, den ekonomiska makten och den mediala makten. Precis som en S-ledare förväntas göra. Han är en gudabenådad talare och räds varken fan eller trollen. Och är således farlig för högerregeringen. Moderaterna har lyckats sno både karta och kompass från socialdemokraterna och med sina massmedier tänker de förhindra varje försök till återhämtning.

Mona Sahlin var i flera år utsatt för tidernas mediala förföljelse. Det var bara början. Det har nästan redan överträffats av det Juholt varit utsatt för – på sju månader! Det mesta som sägs om Juholt idag är inte sant. Borgarpressen tänker knäcka varje S-ledare som vågar sticka upp.

För varje offentligt uttalande Juholt nu gör rycker den borgerliga pressen ut och förvränger vad han sagt. Det är illa nog att borgerliga medier gör det, men än värre när vårt gemensamt ägda public service SVT också gör det. Mobbarna formulerar nidbilderna. Medlöparna hänger på utan att tänka själva. Demokratin är i fara.

Håkan Juholt har ett budskap som stöds av en stor väljarkår. Han har rätt att bli korrekt citerad. Vad som sker nu i den mediala världen är tämligen vidrigt. Det är en farlig väg.

Mediernas uppgift är att opartiskt granska våra makthavare. De ska ge oss fakta i målet, sakliga korrekta citat så att vi kan bedöma själva. Så är det inte längre.

Medierna har tagit makten över parlamentarismen och ställer allt hårdare krav, de driver frågan om vem som ska vara partiledare, vem som får kandidera mot vem, om det ska vara dubbelt ledarskap, hur partiernas valberedningar ska nominera kandidater, vilka frågor som ska debatteras och vilka partier som ska klumpas ihop med vilka.

SVT har fördärvat den politiska debatten till sekundkorta skatteutspel i en dokusåpa som enbart göder politikerföraktet. När får vi åter se en riktigt seriös hantering av våra viktiga samhällsfrågor?

När medierna inte längre sköter sin roll utan börjar styra politiken, välja vilka frågor som får debatteras och begränsa folkets valda företrädares rätt till korrekta citat är demokratin hotad. Vart tar detta vägen?