Roger Bergkvist från Västerås fick sina "haiko"dikter om kor publicerade i tidningen Land i somras. Jag föll direkt, och fann flera favoriter:  

Numera njutes svampen bäst på plats i sin naturliga miljö. Ett test för mobilkameran. Samtliga bilder är tagna med HTC One och blev riktigt hyggliga.

Svamp är egentligen rena skönhetsupplevelsen. För ögat, alltså. Äter inte svamp sedan jag fick crohns sjukdom. Bitarna kan inte passera. En gång var jag bra på att plocka svamp och kunna namnen. Sen har många av dem förvunnit i glömskans korridorer. Men vad gör det. Många av de vackraste är ändå oätliga. Flugsvamp t.ex

Ord äro överflödiga. Och... jo, tröskor kan ha gps under skördearbetet. Vet jag nu.

Hurra - vi har hittat getter i närheten! Lantras! Bara någon mil genom skogen finns Skattegårdens Lantost i Magra med 60 getter, 20 killingar och två bockar. Såå söta Tack vare helgens konstrunda i Anten kom vi dit och sen var man fast – hos getterna. Trevligt ställe. Provsmakade och köpte Vallarost och BlåGet (grönmögel). Kalasgoda. Ska också testa getkött vid höstens slakt.

Besökte Gräfsnäs Slottruin vid sjön Anten i går. Konstutställning bland murarna i slottets fantasieggande miljö. Gräfsnäs var på sin tid ett av de större slotten i Västergötland. Stod klart 1571 och har haft en lång rad ägare genom åren. Vid ombyggnationer sent 1700-tal återfanns ett tillslutet källarvalv med människoben, ett mansskelett inuti en rustning i en hemlig nisch o ett kvinnoskelett inmurat i de tjocka murarna. Huhuhu....

Gräfsnäs har brunnit tre gånger 1634, 1734 och 1834 (märkligt med årtalen där..). 1814 var slottet ett av de praktfullaste i Västergötland, två våningar, två torn och 50 rum., omgivet av en engelsk park. Ägs nu av Alingsås kommun och har räddats från ytterligare förfall.

Avslutade med vildsvinsfilé på Sollebrunns Gästgifveri – mycket gott.

Nu är sladdkullen ute! Ja, de kanariebebisar som trillade ur boet och sånär dog härförleden. Och som vi räddade med tålamod och list efter traumat. Mor 'Nils-Georg' och pappa Tore återupptog matningen i reparerat bo och allt har löpt som det ska. Men de är ute tidigt, rackarna… tre dagar för tidigt.

Inte förrän till tisdag, om tre dagar, skulle de ut. Men man såg tidigt att här blir det grejer av... I två dagar har den ena ungen stått upp i boet och spejat runt. Och i morse hade det hänt. Livliga som attan. Ibland ser man kanarieungar ligga tillsammans i ett hörn i nästan en vecka efter att de kommit ut. Men de här vankade av och an, pigga på att utforska omgivningen. Verkar bra - så långt. Vi är lättade och glada att allt gick vägen.

Vi passar på att ringmärka dem medan de ännu är naiva och orädda. Så lätt det går. Och sen snabbt tillbaka till platsen där de hämtades. En minut allt som allt.

Härligt mörkhyade har de varit sen födseln, vilket glatt oss. På senare tid har vi fått alltför många gula, gulvita och cremefärgade kanarier. Vackert det också, men lite tjatigt. Och svåra att se skillnad på. Dessa blir bruna eller gröna när de färgar ut, vilket är efterlängtat. Då kan det i nästa generation bli en hel del brokigt igen. 

Sensommarskräpiga står rabatterna med hängande blommor som försöker hänga i. Ingen fräschör i grönskan längre. Bladen hänger slappa och utlevade i ett sista försök att njuta av det goa vädret. Blommorna som för någon månad sen gladde oss med prunkande livsglädje ska gå till vila. Tror jag skrev om detta alldeles nyss, men det fyller mitt hjärta när jag ser dem. Tycker det är vackert.

En av amiralerna gästar fjärilsrestaurangen med syrénbuddhleja och fotades. Växterna som planterats för fjärilarnas skull har i brist på dessa givit näring åt hundratals humlor hela sommaren istället. Och glada var dom :-)

Gårdagens cykeltur till väglöst land var ett ambitiöst initiativ. Med väldiga stigningar över berg (152 möh.) och ner i raviner. Mobilbatteriet räckte precis till GPS:en, helt nödvändig vid plaskig stig genom Lärkemossen. Glada men helt slut efter 4,5 timmes tur. Spännande att utforska hembygden!

Det blir ju aldrig riktigt som man tänkt sig. Vi skulle till Hagö, ett boställe mitt ute i Lärkemossens naturreservat. Höglänt beläget, omgivet av ett stort mosskomplex. På 1600-talet tog man sig dit med båt. Sedan länge finns där väg och flera boställen. Nu skulle Hagö utforskas…

Kartorna visade att det fanns stig även på de mest otillgängliga ställena. Och då ska det gå, tänkte vi. Oförskräckta gav vi oss i väg. Ja, vi var tappra hela tiden och hade väldigt skoj. Även när vi tog oss ner för slänter, ledandes cyklarna och fick använda handbromsen för att ha kontroll. Önskade oss mountainbikes, särskilt när man blockerat stigen ner i ravinen med stora stenblock. Som vi skulle över…

Google maps är enastående även i skog! Man kan aldrig gå vilse. Blå prick visar ens belägenhet på satellitbilden. Uppgjord rutt följdes minutiöst. Mossen var bara ett ’litet’ hinder. Bytte till medhavda stövlar, Husbonden hade struntat i den detaljen...! Sen gick det uppför! Och uppför! Minst en halvmil leddes cyklarna. När vi väl nådde väg igen var stigningen så grym att vi gick då också. Tur med vädret, skog, berg, mossar och vackra vyer.

Efter mycket upp och ned, avgrävd väg och en vägbom nådde vi åter känd mark… Här är ju Långaliden! Rast nr två. På hemväg. Resten gick som en cykeldans på bekanta vägar.

Lärkemossen är en av sydvästra Sveriges mest intressanta mossar som med Fåglumsmossen bildar ett 10 kvadratkilometer stort myrkomplex med raritetsrik flora och fågelliv. Bildat 1981. Området ingår i EU:s ekologiska nätverk av skyddade områden Natura 2000. Lärkemossen ingår i sex socknar. Mossen delas i två delar av en inkilad bergskedja där bl.a Hagö ligger.

Vi bor där slätten övergår i skog. Det är alltså bara platt åt ena hållet. Mot sydväst kan man gå i skog ända till Göteborg. Till Risveden, Västsveriges största sammanhängande skogsområde - ett vidsträckt vildmarksområde mellan Göta Älv och sjöarna Mjörn och Anten, har vi cirka två mil.

*  Ber om ursäkt för mobilbilderna. Stora kameran var med, men jag orkade inte hiva upp den var gång.

Gammalt möter nytt. Vilka kontraster! De gamla transformatortornen har tjänat ut och ersätts med små kasuner när luftledningarna grävs ner. De gamla tornen var kopplade till luftledningar, därav höjden – ibland med karaktären av kyrktorn. Denna i Fåglum byggdes på 1950-talet.

Elektriciteten kom till tätorten Nossebro 1914, för hundra år sen. Nästan hela landsbygden var elektrifierad 1941. Det utdragna förloppet berodde delvis på att Malma norra tvekade om de ville anslutas till nätet, vilket gjorde att första världskriget hann bryta ut och materialbrist försenade processen. Nu hundra år senare har Malma varit desto piggare på att anslutas till fiber för bredband och legat i framkant.

”Hålstenskyrka” på bilden var byggd av cementhålsten, andra fick namnet Träkyrka. Det fanns 14 transformatortorn i kommunen vilka är inventerade i skriften ”Transformatorstationer i Essunga kommun” (uppdaterad 2013) som kan hämtas på kommunens hemsida HÄR. Läsvärd med en del bygdehistoria.