För ett måndagsexemplar byts ibland den vanligen enahanda tillvaron raskt till utflykt i ambulans. Krampartad värk i mellangärdet som satte in direkt efter kvällstéet gjorde natten plågsam. Var det min esofagit (matstrupsinflammation) eller gallstenarna? Kände igen smärtan, tog extra medicin och inväntande ett avklingande som andra gånger. Men nej, det snarare tilltog under nattens vakna timmar. Ambulansen kom 02.30

Husbonden som nyvaken hjälpt till att samla nödvändiga utensilier i plastkasse kunde sedan inte somna utan fortsatte med påbörjad golvläggning på övervåningen, medan jag drog ut på eskapader. Trista värkande timmar i akutens korridor fick äntligen lite nerv när jag ropade på kräkpåse… skulle den hinna fram i tid? Det gjorde den. Vänliga själar skockades runt mig och frågade deltagande hur det gick. ”Bra”, svarade jag mellan ulkanden. Jag menar, kräkas kan man ju vid 60+ med eller utan sällskap, men det var snällt tänkt - det var det.

Flera trista timmar med tafatta sköterskor som stack mig blå i armar och händer. Uttröttad och under flera varma filtar orkade jag inte bry mig. Stick på bara, tänkte jag. Men sjukvårdare måste nån gång lära sig hitta ådror även hos svårstuckna, för det är inte alltid de har narkospersonalen bakom ryggen. Vad får narkospersonal lära sig som inte vanliga sköterskor får? De hittar gömda ådror hos halvdöda på ett kick.

”Nu har jag legat här så länge att jag liksom är återställd”, sa jag när läkaren kom efter sex timmars väntan. Vilket stämde. ”Ja, se där… det är den nya tekniken i sjukvården” skojade han tillbaka. Mer väntan på ultraljud av mitt inre. Lika klok efter som före, inget besked om skulden var esofagitens eller stenarnas, men hur som helst var det över. Efter 17 timmars fasta kom jag äntligen till NÄL:s cafeteria.

Jaha, det här var ju också ett sätt att använda sin egentid, funderade jag stillsamt till tuggorna av torr smörgås och kaffe innan Husbonden anlände för hemskjuts. Underbart att sedan pysa ut i tv-soffan tillsammans, uttröttade av nattliga äventyr. Borta bra, men hemma bäst.