En gång i veckan drar vi iväg för att hämta hem färskt älggräs eller havrenekar till fåglarna. Mat får de hemma, men detta är tillvarons bonus. Bara för att få känna glädjen av att hitta maten själva och smaka läckerbitar. Vet inte vilket som väger tyngst, men de lever upp på nåt sätt. De har även rönnbärsträd att smaka bären av.

Det är väldigt roligt att bjuda på dessa höjdpunkter. Fågelhållningen blir extra rolig när man ser dem krypa in i växterna och bara mumsa i sig av hjärtans lust. Kvällsolen var på sitt allra vänaste humör och lillkameran fick föreviga tillfället.

Klicka för större bilder

Den ensamme astrildpojken känner sig riktigt hemma med sebrafinkarna. Han sitter oftast mellan två stycken för att få socialt umgänge och kroppslig närhet. Ty det behöver även den allra minsta lilla fågel. Han brukar putsa fjädrarna på sina vänner och idag såg jag att de putsade honom tillbaka. Hellegod. Han såg för söt ut när han böjde huvudet framåt och ville bli killad i nacken, vilket för övrigt gav resultat - dock inte på bilden.

Att denna blogg gillar djur och natur är väl ett understatement. Kan bara inte låta bli att filma allt jag tycker är fint eller märkligt. Kan inte heller låta bli att dela med mig. Är bara sån;-)

Här en liten snutt om ännu en av alla dessa monsterlarver som larvar omkring i det gröna. Sju centimeter lång och en centimeter tjock. Fascinerande. Denna ska bli en vanlig träfjäril - även kallad vedborre (cossus cossus) när den blir stor.

Sjukhusdag. Gastroskopi. Kallad med kort varsel. Det vill säga igår. Haft ont i magsäcksområdet ett tag. På ett nytt sätt. Min go'e läkare tyckte det var dags att titta ned, för det var ett bra tag sen.

'Gastro' är inte kul. (Och helt annorlunda än gastronomi;-) Sex timmars fasta före. Vilket fick upp mig kvart över tre (!) i morse. För att inta mina rutinmässiga cappuccino samt frukost i lugn och ro. Gör vad som helst för att få fastetiden så kort som möjligt. "Se vi gå upp till Jerusalem, i heliga fastetider...."

Utan mat- och dryckespauser hinner man mycket. Som att städa för marsvinen och inköp av present på Marknaden. Husbonden skjutsade sen medan yrseln trängde sig på. Sen var det dags... för ett ulkande och rapande så det ekade i den kakelklädda miljön. Något man inte kan rå för när en slang vispar runt i magsäck och tolvfingertarm.

Var tuff idag, och svalde slangen utan bedövningsspray och utan lugnande medel. Allt för att få äta direkt efter. Sa ju att jag "gör vad som helst...". Undersökningen tog bara några minuter. Gissa om man pustar ut när slangen väl var ute.

- Har du varit med om detta någon gång själv, frågade jag läkaren med grötig röst medan jag ordnade anletsdragen, masserade mina ömma käkar och halsen som kändes tjock som ett bildäck. Han hade faktiskt prövat - det kallar jag seriöst. För övrigt var vi alla (personalen och jag) tämligen upprymda denna dag. Av beskedet om att flytthotet för mag- och tarmmottagningen är borta (för denna gång). Jag fick uppmuntran och tack för debattartikeln jag skrev till lokaltidningen. Nej, nej, det var inte min förtjänst, men är glad att jag sagt mitt. Nu kunde vi alla njuta av att mottagningen inte bara blir kvar. Den utökas! Se HÄR. Ett sjukhusbesök med många plus.

Diagnos: matstrupsinflammation av lindrigaste grad. Ordination: Omeprazol, en kapsel per dag i fyra veckor.

När Husbonden och jag fått i oss rejäl macka och kaffe i cafeterian orkade vi till och med göra matinköp på vägen hem. Efter kort vila kunde jag fortsätta häckklippningen - dock med ordentlig halsflusskänsla i halsen. Undrar om den är över tills i morgon. Nu gäller att ta igen lite förlorad sömn. Har faktiskt varit på benen 19 timmar i sträck. Uuuh.

Så äntligen, kom då fjärilarna. Hela sommarn har de varit utom synhåll. Som jag har saknat. Och som jag har undrat. Det är väl regnet som skrämt bort dem. Vete katten var de har varit, men nu är de här. Fjärilsrabatten har inte direkt blommat förgäves, för humlorna har varit så duktiga och haft så roligt. Men nu, precis lagom till syrénbuddlejans blomning kom solen - och med den fjärilarna. Vilken underbar dag. Klarblå himmel utan ett enda moln. Att titta på fjärilar gör en harmonisk till sinnes.

Tistelfjärilarna poserade idag tillsammans med påfågelögat. I går var pärlemorfjärilarna här. Och ännu en dag tidigare svepte en amiral förbi med lite trasiga vingar, stackare. Trodde i hastigheten att det var nässelfjärilen jag fotat, men en kommentar fick mig på bättre tankar (tack, Kjell). Nu har jag lärt mig det, och kan lägga ännu en art till samligen.

Så jag frossade i bilder och film. Med först den ena kameran och sen den andra. Sparar för kommande stunder vid klippbordet i vinter. Häpnar över lillkamerans förtjänster varje dag. Kunde inte välja bild. (Klicka för större)

En fjärilsholk har inköpts. Som prototyp, för att gå efter vid tillverkning av fler. Frågan är om man behöver några för när man är lycklig innehavare av vedbod med breda springor så har de ju redan gömställen så det räcker. Men vi ska sätta upp den vi köpt i allafall. Kommer att se trevligt ut vid fjärilsrestaurangen.

För övrigt klipps häckarna vid uppehållsväder, så ock i dag. Där har man att göra i ett par veckor och rishögen växer. Tillämpar JAS-beskärning, dvs. under juli-augusti-september. Det är enligt experterna en lämplig period för tuktning, och det passar oss perfekt. Inte så mycket annat som pockar på då.

Dagens överraskning. Plötsligt sågs ett sebrafinkbo i utevoljärens regn och rusk! Med tre ganska stora sebraungar i. Helt oskyddat! Det satt just där jag i går dragit undan en stor rönngren med vissna löv, vilken ska ersättas med en färsk dito.

Inte fanns en tanke på att någon hade ett bo på gång – där. Och nu. Snopen, är bara förnamnet. Herregud, jag hade alltså dragit undan taket för det lilla boet. Ren tur att det satt kvar på nätväggen (bra byggt!). Jag kunde ju fått med mig ungar och allt… hemska tanke. För jag tittade inte ens. Vi hade fullt upp med markarbeten därinne.

Vad göra? Morgon och natt hade bjudit på småskvättar. Troligen har en av föräldrarna skyddat ungarna då. Den skyldige (moi) fick raskt kliva upp i höstens rishög som samlats i Parken, redan ganska hög. Klättra, var ordet. Där fanns fem urätna havrenekar som också plockats ned från voljären. Sånt håller regnet ute. Tillbaka med dem.

Nekarna lades på varandra över boet. Bands fast i grenarna för att inte kasa ned. Gissa om föräldrarna var upprörda. Det dröjde tack och lov inte länge förrän de hoppade in där och matade igen. Puh. Halmtäckt tak… kunde det bli bättre!

Klicka för större bilder

Här stretas och gnetas med förbättringar i fågelhuset - ehuru i maklig takt. Husbondens eviga ’semester’ innebär att det inte längre är så bråttom med någonting. Sensommaren har ägnats åt delning av finkavdelningen, kanarier har separerats från övriga finkar (risfåglar, sebra- och måsfinkar). För  att få vårens häckningar så störningsfria som möjligt.

Vad som tidigare varit allemansrätt för alla är nu beskuret. Klart att fåglarna känner sin frihet reducerad. Fast det är endast en chimär. De har varit kolossalt bortskämda med sagolikt stort svängrum, vilket varit roligt för alla. Vi gladdes med dem. Men det har sina nackdelar när en del arter envisas med att störa andra.

Delningen är genomförd såväl ute som inne. Pippisarna undrar förstås, men de vänjer sig. Tar bara lite tid. Vid uppehållsväder, som idag, förbättras med sand på jord för att slippa klabbsmet vid regn. Det byts frönekar med jämna mellanrum. På försommaren var det grässtrån av skilda slag med sina omogna fröer. Nu ett tag har havrenekar från fälten dominerat. Senaste tillskottet är älggräset med sina miljontals fröer.

Grenar byts utomhus, snart kommer nya grenar med rönnbärsklasar på. Under dagens pyssel hade vi sällskap av en vårtbitare som hängde på voljärnätet. Bilden får en verkligen att undra vem som betraktar vem…

Pysslet pågår tills skymningen faller. Sommartid blir det verkligen inte mycket tid vid datorn. Det är faktiskt också så illa att alla intressanta spörsmål och frågor som poppat upp under dagen glöms bort just när datorns slås på. Men… det var ju då man skulle söka på det, och det och det…

Dagens alla impulser är som bortblåsta. Har till och med glömt bort var jag krafsade ner en anteckning om saken. Man begriper dem som oavbrutet hivar upp sin smartphone och söker genast när det är aktuellt. Man börjar förstå ungdomen, fort, fort, fort… för till kvällen är det borta. Och nu faller ögonen snart ihop.

Sist vill jag sprida ett roligt inlägg ur Aftonbladet:

”Förr satte man sig och åt när maten var klar. Nu måste man först fotografera maten och lägga ut på facebook innan man kan äta den.”

Bara därför avstod jag att ta en bild på äppelpajen med vaniljsås som vi begärligt smörjt våra kvällskrås med;-)

Sinnet rann till en kväll. En stor dos av den lilla energireserven lades på en insändare till lokaltidningen angående flyttplanerna för min mag-tarmklinik. Kände att jag måste ge ett patientperspektiv på planerna. Potentaterna på Kärnsjukhuset i Skövde tänker stjäla hela verksamheten för ’min’ klinik i Lidköping. Alla i vår del av regionen får dubbelt så lång resväg. Tio mil istället för fem – enkel resa.

Och detta trots att Skövde inte har en aning om hur de ska klara av verksamheten. De har nämligen inte tillräckligt med läkare. Helt fräckt begär de då att lidköpingsläkarna ska ’joura’ i Skövde för att lösa verkningarna av den planerade stölden. Man leker med människors liv och hälsa.

Som kroniskt sjuk har man många resor – och ofta - till sjukhuset. Dubbelt så lång resväg- och tid blir då en dubbelt så lång plåga. Orden kom till mig när jag sydde i knappar häromdan. Artikeln skrevs när Husbonden var på gjutkurs. Med alldeles färsk oro för tarmproblemen fick jag alltså lägga energi på detta. Varför bråka med patienter så här?

”Som om det inte är nog med ont i magen av sjukdom ska man nu behöva ha ont i magen av ångest för att mista sin klinik inom rimligt avstånd”, skrev jag bl.a Avslutade med orden: ”Med detta inlägg har jag förbrukat en stor dos av min lilla energiresurs. Nu får jag lida efteråt. Medan ni politiker, odödliga och friska, smider vidare på era ränker.”

Nu har jag gjort vad jag kan. Debattartikeln kom in. På sidan två. Då var inte ansträngningen förgäves. Blodproverna var bra, förresten. Bra i alla delar. Då kör vi ett tag till…

Gräshoppan satt på husväggen vid entrén. Tacksamt med besök. Nya 'lillkameran' fick spänna musklerna. Inte makro, men nära nog. Skärpan är trevlig. 'Hoppan' är bara två centimeter lång i kroppen. Markgräshoppa, gissar jag. Liten myra fångades i bara farten.   Klicka för större bilder

Dagen gick åt till labbesök. Anar kaliumbrist eller nåt annat f-nstyg. Blodproven får ge besked.

Efter två timmars sömn ägnades en god stund åt handsömnad. Rofyllt mellan skurarna. En knapp hade fallit ur en ny sommarjacka. Knappar sitter bra löst numera. Bara att dra i en tråd, pfuuit… så är den borta. Alltså syddes samtliga i ordentligt. De sitter nu för evigt… eller tills tyget brister.

Lagade även Husbondens nya ’hoodie’. En fladdrig flik innanför dragkedjan vrängde sig hela tiden. Nu sitter den fast som den ska. Kläder är bara halvfabrikat nuförtiden, man får 'lägga sista handen vid' på allting. Men så är de billiga också.

Tror jag ska införa en timmes sömnad dagligen – minst. För själens skull. Till klassisk musik eller uppläsning. Idag hördes Mumintrollen.

Sommartid är en knepig tid. Då hamnar jag vid datorn först vid 22-tiden. Hinner bara göra det allra nödvändigaste (bilder, inlägg) innan det är dags att koja. Susar i skallen. Gonatt bloggosfären.