Nu har böckerna kommit. De är faktiskt inbundna och påkostade, 240x240x150 mm storlek. Helt prisvärda. Varför lade inte LRF Media ut en bättre bild på sin hemsida, det är frågan. Inte bara nostalgi, det är landsbygdshistoria – i bild. Skrev om dem HÄR.

Städar dammiga vrår i fågelhuset – noga. Tar tid. Blir härligt fräscht. Att städa därinne på eftermiddagen är särskilt mysigt. Då vilar alla fåglarna. Det är lugnt och stilla. De vilar faktiskt vid 15-tiden varje dag året om – trots att de har kortare dagar om vintern.

Fågelhusets trappstege och lilla pall har fräschats upp med färg. Stegen, en gammal femtitalare, var förfärlig innan - i original, med grå stålstativ och röd plastmatta på stegen. Därtill skavd och fläckad av målarstänk. Att vi inte gjort nåt åt den innan fattar man ju inte. Dessa använder vi särskilt nu i häckningstider för att kika in i holkar och bon. Nu ser de läckrare ut.  

Astrildpojkarna har byggt sig ett eget litet bo tillsammans, (se bild). Så trist att de inte fick ha sina honor länge. Nu är de för gamla för att få nya flickor, men de har sällskap av varann.

Nu sjunger häckningarna på sista versen. Ska bli skönt att slippa den ideliga passningen som pågått i snart fyra månader sedan februari. Orkar inte ens räkna alla kokta ägg som gått åt (de ersätter larver som fågelungar annars föds upp med). Sex ägg om dagen under större delen av tiden. Vi och andra fågeluppfödare står nog för en stor del av landets äggkonsumtion. Svenskarna åt visst sex miljoner ägg i timmen under påskafton, enligt Sveriges Radio. Kan det stämma…?

25,3 grader i går. Alldeles för torrt för den värmen – så här tidigt. Synd om växterna. Vattnar en del, men det förslår inte mycket. Man förleds tro att det är sommar, men än är det långt kvar. Lätt att dras med, men vi ska inte ha för bråttom och jaga på nu.

Städning av fågelhuset har pågått i dagarna tre. Först alla voljärer, sen mattorna och golvet. Idag väntar 'finlir' och fönstertvätt.

Två nymfholkar har veckogamla ungar, i två andra sågs äggskal vilket tyder på kläckning. Kanarieparet Esther och Hugo har kläckt sin tredje kull. Fler kanariehonor ruvar. I går fick dessvärre en vuxen kanarieunge avlivas. Brutet ben - rätt av, bara…! Om man bara visste hur det gick till. Oftast sker allvarliga skador när de blir skrämda, men vi vet inget. Usch, stackars liten, som var så glad… Sånt där hänger kvar i huv'et en tid.

Snoken solar vid dammen. Lövsångaren sjunger med kraftfull stämma varje morgon. Flera par svartvita flugsnappare håller till både i trädgården och parken. I går kom de första svalorna och ko-ko hördes från göken uti grönan dal. Ös i naturen.

Visst försökte kråkan fiska i dammen även idag. Nätet räckte inte till allt staket så jag fick hämta en hel hög med kompostnät och ställa ut där det fattades, sånt har vi hundägare i legio.

Bokföringen är klar, deklarationsunderlagen likaså. Snart är det iväg.

Årets första värmeåskväder väntas senare i dag. Lägger därför ut inlägget i god tid, sen är det väl proppen ur. Bifogar bilder från bilkön till söndagens kosläpp samt Byns konstvandring där vår fotoklubb deltog med bilder på tvättlina.

 Bild även på Väninnans gubbes gips efter fotoperation. 'Gipsaren' frågade vilken färg han ville ha och för en sann Elfsborgare kom svaret direkt: gult och svart.

Nä, nu drar jag till fågelhuset och tvättbaljan och då får det åska så mycket det vill…

Klicka för större bilder

Allt för konsten, heter det ju. Men nej, inte alltid...

Kunde lätt serverat en högst märklig film idag. Eller åtminstone någon bild. Det hade bara varit att vänta ut henne. Ville dock inte utsätta fler fiskar för vad som hände vid Lilla Huset i morse.

Vi har försett fiskdammen med staket mot hägern vilken annars skulle fiskat ut hela vårt bestånd. Det har hjälpt i många år. Förvåningen har varit stor över att ingen fiskmås ännu dumpit ner i dammen och tagit våra guldfiskar. Inte trodde vi att kråkan skulle bli ett hot...

När vi jobbade i fågelhuset i morse såg vi kråkan smyga omkring vid dammen. Räknade med att hon kanske tog någon groda och lät saken bero. Senare stod jag i badrumsfönstret och kikade för att få se vad hon höll på med.

Hon smög omkring på kanten till dammen, kikade ner i vattnet. Skulle hon dricka? Eller bada? Hon spatserade lätt ut och in genom hägerstaketet, klev in i kabbelekan och spejade, böjde undan stjälkar och hoppade över till bäckens utlopp. Tog en liten klunk vatten, gick runt igen, hukade sig och... ja, jäklar hon siktade på fiskarna som lekte i kanterna! Fiskarna som var yra av lek hade ju annat att tänka på.

Nä, hon klarar det aldrig, tänkte jag. Skulle jag hämta filmkameran ifall, ifall... Å, häpp.. där var det hänt. Blixtsnabbt tog hon en fisk vid bäcken - en stor en! Och flög iväg över åkrarna med sin röda fångst på tvären i näbben. Och lilla fisken till himlen for...

Först blir man ledsen för fiskens skull. Sen tröstar man sig med att den i alla fall mättade hungriga kråkbebisar nånstans. Kan just tänka mig så nöjd hon kom hem till barna: Titta här vad mamma har hittat! Fiskat själv, kanveta'.

Tänkte tanken att jag nu hade chansen att få en märklig film, men nej... här gick gränsen för vad man utsätter sina skyddslingar för. Inte en till.

Det blev en jäkla pådrag - i dubbel bemärkelse - när vi drog näten. Inte för att få fisk utan för att skydda dem. Vi fick vara minst lika kluriga som kråkmor själv.

- Kra-kra-kra, hördes det från Parken när vi pustade ut. Där satt kråkan på lagårdsnocken och hade sett alltihop. Hon var nog besviken över att vi överlistat henne. Hon får återgå till sork- och grodmeny helt enkelt.

Klicka för större bilder

Dagens stora upplevelse var betessläppet på Elmersgården i Vårgårda. 150 mjölkkor släpptes ut på sommarbete. Det är inte utan en viss vildavästernkänsla när hela hjorden dundrar fram. Och det känns gott i både själ och hjärta när man ser kornas upprymdhet och förtjusning.

'Kosläppen' är ett stort folknöje och det bara vällde in bilar på gården. Alla skulle dit, kändes det som. Bilhavet var enormt och Färdtjänst körde ända fram med funktionshindrade. Över 2000 personer beräknas ha varit där. Detta måste vara något som rör den svenska folksjälen.

När jag klippte filmen fick jag tårar i ögonen över kornas glädje. Hellegod, så många känslor på en och samma gång i deras kroppar. Lantlig idyll när den är som bäst i dagens moderniserade husdjursdrift. Älskade kor.

Arla har på sin hemsida en förteckning över betessläppen på olika gårdar runt om i landet.

För vilken gång i ordningen, vet jag inte. Men duvhöken har varit sällsynt ettrig på fågelvoljärerna i vår. Han fattar liksom inte att det inte ger nåt.

Här har han slagit i rejält och är visst lite vimmelkantig. Sitter en lång stund och samlar sig, typ... 'vad var det som hände...'. Med den skarpa blicken borde han se nätet men fokus ligger tydligen på fåglarna därinne. Tjong... dong.

Var och varannan dag händer det. Nu börjar nymferna tröttna på attackerna. Idag fick jag gå in i voljären och trösta dem, så att skräckförlamningen släppte. Bilderna tagna inifrån köket. 

Revisorn ringde, så jag fick fart under galoscherna. Nu sitter man här med deklarationen till slut.

I morgon väntar betessläpp för Arlakossorna i Grannbyn. Tänkte mig dit för att filma. Ska bli kul.

Såg i 'tinninga' att jag tyvärr missat den stora hingstvisningen på Uddetorp... fasen också.

Marknaden har lekstuga med svenskarnas gemensamma järnväg. Hur kan det bli så dumt och barnsligt, undrar man. Har länge undrat hur det går till. Efter Bo Bernhardssons artikel i TIDEN 2-2011 (idé och debattidskrift för S) klarnar det något. Danska staten ägnar sig åt brott mot upphandlingsreglerna genom att subventionera sitt konkursmässiga DSB First för att vinna upphandlingar över SJ. I Sverige!

Ena stunden körs tågen av Veolia, i nästa av SJ. Den som ’vinner’ får byta färg och logga – varje gång. Rörigt för kunden. Till vilken nytta? Är det lönsamt?

Och vem underhåller tåg som byter ägare stup i ett? Ingen vågar väl investera i något som går dem ur händerna i nästa upphandling… Kör tills skiten rasar, sen får SJ reparera för det är ändå SJ som har ansvar för att tågen ska gå. Eller…?

Konkurrens är bara roligt i början, när någon vinner. Sen ska det vinstmaximeras, företagen får hybris och ’äter upp’ konkurrenterna och så har vi privat monopol istället för ett statligt. Där vi ovetande svenskar frivilligt släppt ifrån oss ansvaret över vår järnvägstrafik. Och vi har NOLL och INTET att säga till om.

Bernhardsson beskriver en resa mellan Kalmar och Lund, där SJ var operatör – i början:

”I Alvesta förvandlades samma tåg till ett tåg vars tjänster utfördes av Skånetrafiken och där DSB First var operatör. Personalen byttes ut. Och från och med Alvesta gällde inte min platsreservation längre.

DSB First har vunnit flera upphandlingar i konkurrens med SJ och trafikerar delvis samma sträckor som SJ. Till exempel till Köpenhamn. Vilket ledde till att SJ för en tid sedan luftade planer på att måla sina tåg svarta, så att inte passagerarna skulle stiga på fel tåg.

Först var det SJ som hade hand om Norrlandstrafiken. Sen vann Veolia upphandlingen och om jag ska tro mina uppgiftslämnare så köpte och målade Veolia om SJs gamla vagnar. De bytte naturligtvis också sänglinne i sovvagnarna och en del annat inkråm. Så att logotypen blev rätt.

Sedan vann SJ nästa upphandling av Norrlandstrafiken. Jag antar att man då fick ta över och måla om sina gamla vagnar och byta sänglinne.”

Bo Bernhardsson berättar hur politiker i Skåne och tjänstemän på Skånetrafiken jobbade för att få konkurrera med SJ. S-regeringen och de rödgröna höll emot. Vid regeringsskiftet 2006 ökade konkurrensen:

”Det tyckte Skånetrafiken var kul. Lika roligt tyckte man inte att det var när den borgerliga regeringen lanserade ytterligare frihetsreformer inom kollektivtrafiken som i princip skulle komma att slå sönder Skånetrafiken.”

OM DSB First skriver han följande:

”Nu har det visat sig att konkursmässiga DSB First, som vunnit flera upphandlingar över SJ, har subventionerats kraftigt av danska staten. DSB ägs av danska staten. SJ ägs av svenska staten. Det som har hänt är förstås ett brott både mot upphandlingsregler och andra regler.”

Järnvägen är en s.k flaskhalsmarknad där spåren inte medger ökad trafik.

”Flaskhalsmarknader är i sin tur så kallade naturliga monopol och lämpar sig inte att leka fria marknadskrafter på” konstaterar Bo Bernhardsson.

Undra på att t.o.m moderaten Ulf Adelsohn protesterade tills han fick sparken.

- Du tänker helt rätt - ur din situation! Jag skulle resonerat likadant, sa min kloke och förstående läkare!

Han ringde idag och jag läste upp åtta punkter ur mitt lidandes historia - som skäl för att INTE acceptera läkemedlet Remicade (föregående inlägg). Mycket kände han till, en del var nytt och hur som helst blev det en sammanfattning av 25 års eviga problem av skilda slag vilka gjort att jag bara fått nog och inte orkar mer. Nu behöver jag få vara glad och få lite energi. Han instämde!

Sån är han! Sådär är en riktigt seriös och bra läkare. Är mycket stolt och tacksam över att vara hans patient. Sen vände vi och vred på för- och nackdelar, tänkbar utveckling av min Crohns och bästa möjliga lindring.

Det blir en cortisonkur på tre månader för att dämpa inflammationen, sen uppföljning med prover i augusti. Detta cortison har jag haft tidigare, den är lindrig och går direkt till tarmen (vete fasen hur det går till...). Framför allt har jag mått bra av den förut. Och sen... får vi ta det som det kommer...

Märkligt, vilken lättnad det blev. Jag visste att han skulle förstå. Och jag visste att jag har sista ordet. Men lättnad inträder även när det blir som man tänkt - och nu är det färdigt. 'Jag ville klappt'en och kysst'en...'

Vilodag, även idag. Tröttheten efter coloscopin för snart en månad sen satt hårt. Inte blev det bättre av solstress. För att orka ta itu med stundande deklaration (uppskov) måste jag vara full av energi. Samlar...

Väntar samtal från läkaren - magtarmspecialisten (den bäste... och trevlig). Han vill sätta in REMICADE mot min aktiva crohns sjukdom - rena dundret. En medicin man inte sätter in i första taget. På FASS ligger fyra A4-sidor biverkningar för Remicade, bland annat lungcancer och tbc.

Remicade är en TNF(tumörnekrosfaktor)-alfa-hämmare, immundämpare (se film). Den ges intravenöst som dropp (se film) på sjukhus under två timmar, med akutväskan beredd. Läste i en läkartidning att det är 60% risk för tuberkulos vid användning av TNF-hämmare, jämfört med 15-25% i vanliga fall. Dödligheten i tbc efter behandling av detta medel är 12% jämfört med 4,6% dödlighet för normalbefolkningen i USA år 2000...! Finns ingen garanti att det hjälper mot Crohns.

Pest eller kolera, är frågan. Antingen får jag en lång radda med biverkningar eller korttarmssyndrom med dåligt näringsupptag när 'Herr Crohn' gnagt vidare till en fjärde-femte operation... Frågan är hur den nalkande ålderdomen ska te sig...

Har redan bestämt mig - och jag har sista ordet. Det blir ingen Remicade! Har ett ark med åtta välövervägda punkter om varför jag INTE ska pröva den. Har gått igenom så många prövningar nu att jag faktiskt inte orkar mera. JAG VILL INTE HA EN ENDA FINNE EXTRA som jag inte behöver. Hellre dör jag framöver i sviterna efter en sjukdom jag är bekant med, än i något okänt.