Strax for vi ut i nostalgiska trippar om bland annat gamla stenmanglar, dessa fruktansvärda dånande kolosser. Fullkomligt livsfarliga och … frågan är om de inte var onödiga också…? Läste just på nätet att det krävdes fyra man med VARSIN TVÅTONS DOMKRAFT och två timmars arbete för att flytta ett dylikt Stor-Tung-Ting till bara ett angränsande rum.

Hur många mannar, krossade fötter, fördärvade ryggar och klämda händer krävdes för att få ner dessa tingestar i källarna på 1940-talets flerfamiljshus? För det var ett måste. Varje flerfamiljshus med självaktning SKULLE ha en mangel i tvättstugan.

Varifrån uppstod detta behov? Det ansågs tydligen så viktigt att hemmafruarna skulle hantera dessa livsfarliga redskap. Och så angeläget att vuxna arbetsföra karlar skulle riskera liv och lem för att få in dem i husen. Och tydligen så oumbärligt att det riskerade klåfingriga barns händer och armar.

Och allt detta arbete i en tid när allt annat hushållsarbete tog sin tid. När kläder skulle sys och lagas, strumpor stoppas, kragar vändas och bröd bakas mellan syltning, saftning, konservering och inläggningar. BARA FÖR ATT FÅ SLÄTA LAKAN OCH DUKAR…!!!! Förspilld kvinnokraft.

Frågan är om inte stenmanglarna var direkt onödiga.

Ingen av oss manglar någonting. Jag har aldrig använt en mangel i mitt drygt 60-åriga liv. Jag hänger lakanen på tork. Torra lakan viks ihop och slätas under liggtiden i linneskåpet till. Och känns helt släta och underbara att sova i. Dukar stryks med strykjärn.

-------------

Slöjdmagasinet värnar manglandets konst.