... gick till Önnered i Göteborg. Rotar i mitt förflutna. Kan inte vara fel att för en stund koncentrera sig på sin lyckligaste period i livet (11-14 år). Kanske kan man återfå något av den lyckliga stämningen.

Hamnade av en händelse in på Hilmers stamtavla, dvs. bonden på den gård där jag jobbade med kor, hö och häst. Bläddrade för skojs skull i antavlorna på dessa vilt främmande människor, vi var ju inte släkt.

Förundras över alla vackra namn som numera aldrigs hörs. T.ex:

Ottilia, Serafia, Severin, Lewin, Constantia, Halvida, Kristen, Erasmus, Eugen, Rangella, Alfrida, Gunla, Kåre, Eugenia, Olena...

Oooo, nu går ögonen i kors, godnatt Bloggen! Hörs i morrn.

Ett tungt bekymmer som ingen ville befatta sig med är plötsligt puts väck. Hur kan ett hundrakilos sittbadkar bara pysa ut genom dörren sådär..? Därtill måste någon ha monterat av delar för att lyckas. Men jag ska ta det från början…

Pappas lyxiga badkar blev snart en visa på bygden. Att han aldrig fick använda sitt efterlängtade kar för 30.000 pistoler är tragiskt i sig. Efter hans bortgång undrade alla vad vi skulle göra med det. För oss blev det en extra börda. Sittbadkar är ingen dussinvara och vi orkar varken annonsera, telefonera, demonstrera eller leverera. Vi ger hellre bort det - gratis.

Erbjudandet gick till kommunens äldreomsorg som efter visst grubbel accepterade. Det kunde placeras på rehabavdelningen till glädje för flera.

- Se nu till att dom betalar bra, tyckte någon från hemtjänsten till oss. (Tänk att många har problem att se kommunägt som en gemensam tillgång. Som nu inte skulle belasta skattebetalarna. Konstigt.)

Plötsligt säger kommunen nej till det schangdobla erbjudandet…(!!!!) "njae… underhållet och så…". Suck… Karet kändes plötsligt blytungt. "Men vi kan ha det i vårt förråd tills du hittar någon som…"

Husbondens ögonblickliga snilleblixt gav nytt napp inom tio minuter. En friskvårdare insåg karets värde. Hon kom, såg, segrade och ringde tjänstemannen om broschyren samt vaktmästaren (svågern) så att alla skulle känna till det. "Flytta inte karet, jag hämtar det på tisdag". Alla nöjda och glada. Tills idag. Alles ist weg, weg, weg… 

Vid en kort titt i lägenheten upptäcktes det spårlösa försvinnandet. Neeej, friskvårdaren hade inte hämtat det och vaktmästarn som hon såg i helgen lämnade inga nya besked. Bekymmersamt. Och helg…  

Ser nu för min inre syn hur badkaret guppar iväg på Byhåle-ån och hur Pappas badkar verkligen blir en visa i hela bygden för resten av våra liv…fniss, fniss. Vi kanske aldrig blir av med bekymren för detta badkar…