Man kunde tro att vi ogräsbekämpat med gift, men icke så. Vi tänkte bara, men i år sköter naturen detta själv. Tyvärr torkar även det man vill ha kvar också.

Att se detta solsvedda gräs får mig att känna doften av skogsbrand bara genom tanken. Nu behövs vatten! 27, 9 grader idag. Undrar hur mycket det skulle varit utan blåsten? Nästa vecka går vi mot ostadigare och svalare väder, säger SMHI. Ja, det är bara tvunget. Denna värme kombinerat med torka tar kål på oss. Här orkas ingenting.

En hel månad senare än ladusvalan dök de upp idag. Plöstligt seglade de med självklarhet omkring, kolsvarta knivskarpa silhuetter mot den klarblå himlen. De kommmer sist av alla fåglar och lämnar först, är min uppfattning. Tornsvalan, eller tornseglaren, har därför kort tid på sig. Äggen ruvas cirka 20 dygn och ungarna kommer inte ut förrän efter vanligen 6-7 veckor, ibland 8 (beroende på födotillgång). Och genast när ungarna kan flyga drar de söderut igen.

Tornsvalan heter apus apus, vilket betyder fotlös, på grund av deras rudimentära fötter. De tillbringar större delen av sitt liv i luften där de både sover och parar sig. Om de av misstag landar på marken lär de inte komma upp igen utan hjälp. Fantastiska fåglar som bildar par för livet. I ornitologiska kretsar funderas det på om tornsvalorna möjligen minskat i antal.

Fann en fantstisk sida fylld av fakta och kärlek till tornsvalan HÄR.

Hejdade bilfärden en dag och stegade upp till Djupsås. En fridfull anblick av den gamla dansbanan i lummig vila kan bara ana stojet och glammet under smäktande sommarkvällar med musik som hördes vida omkring. Bygden levde upp och folk kom från när och fjärran till den populära dansbanan vilken dagens stillbilder aldrig kan göra rättvisa.

Just denna plats var vida känd för bra dansband och hålligång. På bygden tisslades och tasslades med förväntansfulla blickar av samförstånd inför säsongsstarten. Helgerna var inbokade för sommarens stora äventyr där vuxna betedde sig som inget annat än tonåringar.

Veckorna kantades av "ska du dit" eller "var du där" eller "vad gjorde den och den". Den som inte varit där, eller åtminstone på väg, hamnade raskt utanför.

Egentligen var det inte så viktigt om man kunde dansa för att uppleva Djupsås. Det var nämligen på väg dit... och hem man hade som roligast.

Till Djupsås cyklade man. Det hörde till. Små muntra sällskap som under vägen blev allt större och allt muntrare drog fram längs byvägarna. Lika ofta ledande som trampande de medhavda forskaffningsmedlen. Allt i bästa sämja. Somliga kom inte ens fram förrän dansen var slut, men det gjorde inget för då började ju hemfärden…
Man har inte roligare än man gör sig, heter det. Och den tesen gällde i högsta grad. I åratal.

Tyvärr är danserna på Djupsås nedlagda, till mångas saknad. Kanske går det inte längre att rekrytera ideella krafter för arrangemangen eller kanske blev dansbanden för dyra…?