Underbart, jättekul, fantastiskt.... Äntligen!

Ärlan har fått ut sina ungar. Fyra-fem vippstjärtar skriker och jagar sina föräldrar, krävande, pigga, energiska. Det är precis som det ska.

Är då detta nåt märkvärdigt?

JA, för mig. Jag fäller en tår av glädje när de kommer, följer häckningsbestyren ivrigt, lider när de misslyckas, gläds följaktligen när det går vägen. Som nu. Halleluja.

Hanen kom i rätt tid, gick här ensam och väntade, for iväg och letade, sjöng, tittade hoppfullt åt alla håll. Så dök det upp en annan, nej det var en konkurrent, bort med den. Och tiden gick... Jag deppade. Var glad att åtminstone han hittat tillbaka.

När honan väl kom var det så diskret att vi inget anade. Såg henne först häromdagen på vår gräsmatta när hon laddade babyfrukost i munnen och for bortåt vår park. Yes, det var alltså där dom bodde i år. Och nu är ungarna här, första kullen! Hinns det med en till i år, nu när det blev så sent. Vi får se.

Tack och lov är det en god bit av sommaren kvar innan de ska iväg. För fy vad jag blir ledsen när de åker iväg. Som jag sörjer dem. Det är ju så många risker med flytten. Önskar jag kunde ha dem i ladan över vintern.

Att det är honan vet jag från förra året. Hon har ingen svart hjässa som de annars brukar ha. Sände en usel bild till ornitologerna i fjol, tagen med skakig filmkamera utan stativ men väl visande den grå hjässan. Färgen har även en svag anstrykning åt brunt. Sånt förekommer, svarade de. Namnet på företeelsen har jag redan glömt, men så här ser det ut.