Farmor gick till sjöss vid 50 år fyllda och var således ofta frånvarande men desto intressantare när hon var hemma. Hon seglade på de sju haven som stewardess på Amerikalinjens kryssningsfartyg Grispholm och Stockholm (bilden).

Otaliga gånger har jag som liten flicka vinkat av farmor från amerikakajen i Göteborg inför varje ny kryssning. Lika troget möttes hon vid återkomsten ett halvår senare av familjen. En gång ankrade båten på redden utanför Långedrag och vi fördes dit för att besöka henne på båten. Det var rent märkvärdigt att som sexåring vandra runt i de eleganta miljöerna på fartyget.

Jag har beundrat och fingrat på alla souvenirer, trummor, maracas, kamelsadlar och figurer i elfenben hon hade med sig hem. Jag har i timtal tittat på korten hon köpt eller tagit själv från all världens hörn. Och hört fascinerande berättelser om pirater och om när "Neptun äntrade båten" för att "döpa" sjömännen varje gång de passerade ekvatorn. Denna sed genomfördes ganska brutalt och farmor var inte förtjust. Dessa minnen är mest från 1950-talet och långt innan gemene man kunde resa som man gör idag, så det var minst sagt udda.

Farmor var också med 1956 när det italienska linjefartyget Andrea Doria sjönk efter en kollision med M/S Stockholm. Jag minns att vi oroligt följde händelsen på nyheterna, och hur farmor sen berättade traumatiska detaljer om hur man på det skadade fartyget Stockholm (bilden) tog upp passagerare ur livbåtar från det sjunkande fartyget.

Farmors tuffa självständighet kom kanske från hennes mormor som vid 50 års ålder fattade ett avgörande beslut. Hon rymde då med en cirkusarbetare och lämnade make och flera vuxna barn. Detta var i början på 1900-talet och särdeles ovanligt på den tiden, men det är en annan historia.