Så var den koloskopin över. Med tillhörande späkning. Känns som man bara fördrivit tre hela dagar till ingen nytta, i sträng koncentration för att fullfölja 'programmet' till punkt och pricka utan excesser. Liksom icke i denna världen.

Undersökningen gick bra, herr Crohn (tarminflammationen) ligger där och gnager men någon ny förträngning förelåg ej. Således behövdes ingen ny ballongvidgning av tarmen. Som vanligt väntas svar på vävnadsprover senare.

Då ingreppet skedde på kvällstid köpte jag en stor smörgås från cafeterian på förhand, kände mig riktigt smart. Visste ju inte om jag var klar till stängningen. Ändå får man kaffe och macka på endoskopin - vågade inte lita på att det räckte. Jag var vrålhungrig, kände mig som en strafflägerfånge (i-landsproblem, men ändå).

Tre smörgåsar och kaffe med påtår, maffig chokladbit i väntan på taxin. Sen började man känna igen sig. Hemma väntade kokt ris och knaperstekt bacon. Innan jag tuppade av i tv-soffan av pur utmattning hade jag dessutom hällat i mig capuccino och julmust. Samt chips... i rena glädjen över att åter få lov. Rena frosseriet.

Läkaren planerar ny häftig medicin efter detta, men det ska vi bli två om... Nu börjar resten av mitt liv.

Sista måltiden bestod av favoriträtten lax med citronsås. Sen var det silade soppor för hela slanten. Det var i går. I morgon väntar koloskopi (fiberoptisk undersökning av tarm med entré via 'personalutgången').

Således har man laxerat denna afton, TVÅ LITER LAXABON intogs under två timmar, ett dricksglas var tionde minut. Och sen... ja, det behöver vi kanske inte gå in på.

Hur som helst underlättades proceduren av att tänka på annat. Hjälper kompisen AL med ett överklagande till Försäkringskassan under tiden, så det var till att ränna mellan dator och köksbänk.

Vätska istället för mat är inge' kul. Känner mig som en spärrballong. Hungrig som bara den. Undersökningen sker inte förrän på KVÄLLEN...!! Ingen mat i morgon heller. Däremot en ny 'rolig' laxering i morgon bitti - helt enligt anvisningarna. Värsta sköljningen. TVÅ nya fräscha liter av äckelpäcklet. Tur man får röka och dricka kaffe i alla fall. 

Värmen är här. I kväll har vi hela 11,6 plusgrader och grodorna kväker i dammen. Åh, så vi har längtat efter detta! Känns osannolikt att hela världen ska bli grön. Ett lika stort underverk varje vår. Nu när allt fortfarande är torrt och kalt kan man knappt tro att det är sant.

Utöver fågelmöte denna helg: utemöbler fram, stolspolning och lång skogspromenad med Sigrid.

Icke Picke Pö

bodde på en öde ö.

Ingen skänkte honom pengar.

En dag låg han dö'

på sin lilla öde ö.

Så där palade vi i Göteborg i barnaåren när någon/något skulle väljas. Fick sånär ta till den där ramsan idag när två 'event' kolliderade. Intressekonflikt: fotoklubben - kyrkans grupp - fotoklubben... Vilket skulle man välja.

Kyrkans samtalsgrupp har vunnit de flesta gångerna. Så det var fotoklubbens tur. Ovisst in i det sista... och lätt var det inte! Inspirationsbehovet vann till slut över det andliga. Ett roligt och välbesökt möte. Valet kändes rätt. Många bilder att titta på och gott om infall.

Klubben ska leverera bilder dels till ett bildspel för visning på Byns botaniska trädgård - bilder med lokal anknytning. Dels till vårens Konstrunda på Byn, där temat blir vatten. Ska nog kunna bidra med nåt - om jag hittar bilderna jag tänker på. Det var visst lite bråttom...

------------------

Däremot uppstod ingen intressekonflikt när Husbonden skulle ta emot vinstpengar från ett lottosystem. Ensam vinnare av 5000 riksdaler - förbaskemej inte var dag det händer. Kul.

Kursen jag anmält mig till idag fick ge vika för insamlande av energigivande intryck som bättre gagnar psykisk balans. Således drog Husbonden och jag ut i folkvimlet på mingel vid Byns egen Bomässa. Därstädes fick vi oss byskvaller tillgodo samt uppiggande underhållning av kommunkören.

Ytterligare musik bjöds på Byns botaniska trädgård under intagande av superb lunchbuffé. Besågs även Fotoklubbens fotoutställning – äntligen – och inköptes ett antal dahliaknölar i nyöppnad butik. Där råder kreativt kaos med pågående arbeten, hela tiden större och större. Ägarens outtömliga energi imponerar.

Fotoklubbens utställning, där jag själv inte deltar (tidspress), var både stor, omväxlande och jättefin (hoppas jag kan vara med nästa gång).

Häpnar över att någon besökare lär ha ’tyckt till’ om att det var ”för många bilder”. Hur kan en utställningsbesökare mena att det finns för mycket att titta på. Egendomligt. Det måste väl vara jättebra. Ju mer, dess bättre. Den som inte orkar titta på allt får väl prioritera eller åka därifrån – det är ju valfritt. Ett väldans tyckade...

Med välfyllda magar och sinnen åkte vi hem till Sigrid som väntat ensam. Hon fick sig en redig promenad medan Husbonden tvättade bilarna och satte på dem efterlängtade ’gympadojor’.

Vårvindar ljumma väcker slumrande lustar till liv... ÅRETS FÖRSTA ÄRLA siktades på fågelhustaket en stund – lagom för att hinna få en uschligt suddig bild. Och FÖRSTA GRODAN KVÄKER vid dammen i kväll.

Ett underbart mildregn smattrar utanför. Vildfåglarnas utfodring gästas av ovanligt många fåglar och fröer går åt i mängd. Tur man köpte nytt till återvändarna som behöver fylla på förråden. Ett dussin domherrar vistas här hela dagarna sedan flera veckor tillbaka. Så många – och så länge – har vi aldrig förr haft tillfälle att njuta av dem. Inte ens när det var som kallast, och framför allt inte vid fågelräkningen i slutet av januari.

Stack i kvällningen iväg till utlovad politisk kurs, var tio minuter för tidig. På utlovat klockslag anländer ett SMS: "Inställt, för få anmälda". Lite väl sent då!

Köpte mat istället och återvände hem till Sigrid med gott samvete eftersom jag lovat henne att jag bara skulle ”handla”.

Några soldagar har vi haft då jag somnat i vårhörnan. Lite kuligare att se sig i spegeln efter detta.

Hade en hel vecka helt fri från vårdbesök, smått otroligt. Så ovanligt att jag varje dag kollade almanackan för säkerhets skull ifall jag ändå hade glömt nåt.

Ryggen har fått på sig korsett och uppför sig nu riktigt hyggligt. Nu ska det väl äntligen bli ordning på den rackar’n.

Risfågelbarn och måsfinkungar hoppar ut i fågelhuset, såg de första idag. Kanariehonorna som lagt nya ägg kläcker nya kullar just nu. Gissa om det går åt mat... 

Nästa vecka drar jag på ultraljud för lever- och gallstenskoll. Bara sex timmars fasta... uthärdligt. Värre blir det veckan därpå med koloskopi. Kallelsen kom igår med föreskrifter: två dagar med silade soppor, sen lavemang med FYRA LITER Laxabon (värsta smaken) som dricks, hälften på kvällen före och hälften före undersökningen som sker först på KVÄLLSTID.

Fick huvudvärk och greps av gruvlig hunger vid blotta tanken på denna späkning, trots att det är två veckor dit. Psykologisk effekt. Försöker tränga bort eländet till dess.

Hör just Debatt på TV i bakgrunden. Heder åt krutgumman Maj Britt Theorin (S) som engagerat protesterar mot Sveriges krigsdeltagande i Libyen. Bra!

Har just avslutat ett 2,5-timmes telefonsamtal med Väninnan där vi avhandlade senaste nytt medan jag fick i mig några smörgåsar till kaffet. På landet gör vi så – förenar nytta med nöje. Målade även tånaglarna under tiden. Ett litet sjå, men det går om man är vig… två lager färgat och två lager klarlack (håller i månader). Fick därför rasta Sigrid sista gången för natten med nakna fötter i sandaler… huuu, nattkylan kryper på. Eldar sista brasan för natten.

Fyra tranor flög över oss på lunchpromenaden. De rekognoserade omgivningen och skrek ut återseendets glädje åt att allt var sig likt (tror jag) medan vi betalade medlemsavgiften till Hembygdsföreningen. Grannen kom utrusande med plånboken i högsta hugg. Alla medlemskort ligger signerade och klara i förväg, sen passar kassören på när man passerar. Praktiskt och billigt, bara 25 kronor i årsavgift per skalle.

Lärkorna drillade över varje åker vi passerade och tofsviporna gjorde sig hemmastadda. Ormvråken spanade på orörliga vingar. Bofinkar, starar och trastar är här. Tänk, så starka våra flyttfåglar måste bli efter alla prövningar de utstår. Att bara flyga över havet i obändig väderlek – utan att trilla ner – är en enorm kraftansträngning. Det känns så rätt och riktigt när de är tillbaka, kära små vänner.

Väntan har varit lång och ibland har man även tvivlat. Men igår morse hördes de bekanta ropen över nejden. "Hallååå.... Här är vi - vi är framme! Tjohooo!" Rysningar sändes från hjässa till fotabjäll, ansiktet lyste upp och jag blev alldeles varm. Tranornas röster är så starka och ropen så långa att de ekar och går i varandra. Man kan liksom inte alltid urskilja var de är. Men framme är de i alla fall.

 Tyvärr kunde jag inte lyssna till trumpetandet någon längre stund just då för inne i fågelhuset trumpetades också otåligt. "Var är du... maten är slut... skynda dig!" 

Plikten framför allt... och sen iväg för provtagning på labbet.

Nå, är tranorna väl här så lär vi väl få höra dem fler gånger i år. Gärna se dem också... och helst fota dem.

Bilden är från ett blogginlägg 5 april 2007. Har tyvärr inte tagit någon bättre bild av tranor sedan dess, men den får duga.