Det blev en riktig nobelkväll i Lilla Huset. Inte minst för Tomas Tranströmers skull. Och när gästerna reste sig från bordet för att dansa gick jag till datorn och beställde två böcker av Tranströmer hos Ad libris (bilderna länkar). Den här mannen måste man bekanta sig med – en av världens största nu levande poeter. Senkommet får man följa i hans spår. Citaten som flödat ur radio och tv har fängslat.

Två favoriter:

”Jag har examen från glömskans universitet och är lika tomhänt som skjortan på tvättstrecket” ur dikten Madrigal.

”Den här kvinnan köper och köper för att kasta i gapet på tomrummen som smyger bakom henne” ur Galleriet.

Några fler fina citat:

”Närvaron av Gud i fågelsångens tunnel öppnar en låst port.”

”Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta.”

”Två sanningar närmar sig varann, en kommer inifrån, en kommer utifrån och där de möts har man en chans att få se sig själv.”

”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta, som bara kan hittas av den som gått vilse.”

”Inom dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

”Språket marscherar i takt med bödlarna. Därför måste vi hämta ett nytt språk.”

”Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är ’jag’. Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av alla mina tidigare.”

Hupp… Vårgårda! Husbonden var alert redan från start vid första resan. Där åker vi ju titt som oftast. Skara tog vi på åtta poäng. Åarna Afsan och Dofsan kände vi såklart igen, bonnläppar som vi är. Sen tappade vi räkningen, eller… det blev väl inte så mycket att räkna… om sanningen ska fram. Tur att man sansade sig framåt kvällen och fattade att det var fredag för annars hade vi missat På Spåret. Hade lördagskänsla hela dagen, trött efter veckans många utryckningar.

Husbonden drog igång med julstädning för fåglarna. Jag skulle vila, var det sagt. Det går inte när han jobbar! Anslöt för att städa hos papegojorna. Lessonbebisen i holken beräknas ut när som helst och då ska det vara rent, man vill ju inte stöka till det för ungen just då.

Regn och blåst precis hela dagen. Den snö som föll i går är borta. Utom på vägen där den packats hårt och glatt i bilspåren :-( Göteborg hade visst haft orkanvindar i byarna… 38 sekundmeter. Som gjort för glöggprovning hemmave', det finns ju så mycket nya sorter (bilden). 

Nu fick jag äntligen smakat innehållet i de läckra flaskorna som jag sneglat på hela förra julen utan att köpa. Och fann att... det var som vilket fis-te som helst. Den vackra färgen på Blossa Apelsin satt i flaskglaset, inte i drycken. Men det var ändå den bättre av de två. Dufvenkrooks hjortronglögg svarade inte upp mot imagen, smak och doft mera som hos doftljus. Tummen ner. Det blir till att skaffa hem den vanliga Blossa.

Te ska smaka te - dvs. Earl Grey, helst - och inte jordgubb, fläder eller citron. Glögg ska smaka glögg och inget annat.

Skål, och önskan om en god tredje advent, därute!

Klädvårdsdagar. Tvättmaskinen gick i ett. Torkning framför brasan. Garderobens vita skjortor - för bra för att slängas – tvättades om och ströks och puh… sen måste ’ryggen böjas rätt’ igen, som jag säger. Och plötsligt satt man där och sov i två timmar. Igen. För mycket dag kvar när energin är slut. Hur som helst rätt nöjd med vad som gjorts. Visst är det knepigt hur vi ständigt mäter oss med hur mycket som uträttas.

Många galgar lediga nu. Dem ska man vara rädd om, ty de följer inte längre med vid köp. Förresten skulle de väl inte hålla. Gamla galgar är lite retro, många utdöda klädbutikers namn kan man hitta därinne i garderobens mörker. Men de håller och håller, generation efter generation. I förgrunden (bild nedan) hänger en från Varuhuset Grand, tidigare Grand Bazar, i Göteborg. Detta finns nog inte kvar längre för det ingick sedan i både EPA och Tempo och gud vet vad som hänt sen.

Klicka för större bilder 

Efter dagens sjukgym och värmebehandling för stela axlar befann jag mig plötsligt i terapisituation på Byn med vänner som råkat illa ut. Viktigt att visa medkänsla och förståelse, lyssna och kanske komma med nåt tips. Kan inte nonchalera den som öppnar sig och ger förtroende, och en vacker dag behöver man den hjälpen själv.

När kameran ändå var framme fotades måsfönstret med vinterns första snö utanför, och favoriten framför andra på sin pållare samt en liten söt gumma som jag ärvde efter pappa. Små ting som glädjer sinnet.

Halkade iväg till sjukgymmet idag för självträning, enastående tillgång i offentlig vård (gratis när man ändå fått frikort). Ser det som en ynnest att under sakkunnig ledning få jobba upp det som förlorats, INNAN det är för sent, och slarvar inte! Denna gång är det allvar.

Jodå, lite snö på backen i morse minsann, synd bara att man missade själva snöfallet. Och vid vårdcentralen hade det flisats, skam vore det annars. Men icke på Byn i övrigt! Tror man att svaga och stappliga bara går till Vårdcentralen och inte behöver handla mat?

Husbonden servade med middag (lyckliga jag) och bakade sen saffransbullar och sockerkaka (lyxtillvaro).

Klicka för större bilder

En trivsam stund över Gudrun Sjödéns katalog vinter/jul 2011 vidtog, rysansvärt rofyllt och inspirerande. Beställer alltid katalogen och försjunker i folklore och allmogedrömmar med färgsprakande kreativitet i kläder och hemtextil. Nån gång kanske jag syr någon sådan skapelse själv, hoppas jag. Åtminstone kan jag drömma om det…

Här hade Sjödén låtit modellerna posera i Carl Larssons hem i Sundborn och det passar hur perfekt som helst. Tänk att de fick använda detta kulturarv för sin katalog! Inget stilbrott alls. Mycket Karin Larsson-inspirerad design! Sjödén kan sånt här.

Fast det kändes lite som helgerån när någon poserade halvliggande på Carl Larssons soffa. Jag kanske är överkänslig men det bekom mig lite. Ännu mer betänksam blev jag när man tagit sig för att BÄDDA OM Carl Larssons säng med sina egna hemtextilier! Absolut inget fel på stilen nu heller, men i alla fall… Tycker nog att hans säng skulle få 'vila i frid'. Är kanske dum, men… njaaa, vet inte riktigt vad jag ska tycka om detta.   

Snacka om adventsvila… Glömde ta in tidningen och posten från brevlådan i fredags. Totalt utraderat ur minnet! Fadäsen uppdagades idag när jag passerade lådan och kollade ifall nån kanske delat ut flygblad, hehe. Gamla nyheter blev som nya.

Glögg och pepparkakor hör ju adventstiden till. Detta vankades när Morfar och jag gjorde visit hos Baby Stella med föräldrar i dag. Lilla Hjärtat blir sex månader om ett par veckor, kors vad tiden rusar iväg… Går på babysim, kan sitta med stöd, griper efter allt, rullar runt och kan resa överkroppen lite från golvet. Utvecklingen går rasande fort, hela världen öppnar sig som ett äventyr och allt betraktas häpet storögt.

På tal om fortplantningsresultat måste jag delge ett skrattretande citat av Leonardo da Vinci, konstens och vetenskapens mästare, jag såg häromdagen:

”Coitusakten och de kroppsdelar som medverkar i den är så anskrämliga, att vore det inte för ansiktenas skönhet och aktörernas prydnad och blygsamhet, skulle naturen förlora människosläktet”.

-----------------

-----------------

Och sen har vi Victor Muller som faktiskt har den speciella glöden kvar i ögonen. Enastående optimist den där. Saab-affären blir knepigare och knepigare, med kineser, amerikaner och en ryss. En riktig Bellmanhistoria.

Tystnad råder. Lilla Husets invånare ägnar sig allt oftare åt detta vilsamma tillstånd. På gammeldars vis. Som före tv:n och när radion bara hade en kanal. En förlorad vana – vi är ju faktiskt uppväxta med denna erfarenhet. Lite retro… trevligt, rofyllt, nästan meditativt.

Denna nygamla vana har spontant införts sedan Husbonden gick i pension. Radion står inte längre på om dagarna. Inte heller tv:n hela kvällarna. Vi ägnar oss då och då åt läsning och egna tankar, i samma rum. Skriverier på datorn. Snart handarbetar man väl också…

Husbonden måste få vila från mig (mina ord!). Och inte minst… jag måste få vila från mig själv. När Husbonden ständigt finns hemma försvann mina ensamma stunder med egna tankar. Och detta beror enbart på mig! Det är jag som tjattrar på! Oupphörligt, känns det som. Kommenterar, berättar upplevt och tänkt, funderar… högt, pratar för mig själv, siar. Husbonden trivs (säger han), men jag blir såå trött på mig själv!

Total tystnad från media, teknik och andra intryck bör stängas av flera gånger under dagen, minst en kvart i taget. Hjärnan mår bra av att då och då vila från bruset. Särskilt viktigt i vårt kommunikationssamhälle.

Ungefär så hördes hjärnforskaren och professor Martin Ingvar nyligen säga. Jag sög åt mig, tog hans råd på allvar. Prövat. Det gör underverk… jag lovar!

Ha nu en fridfull andra advent, därute!

Frostigt frasade gräset runt fötterna på Sigrid i kväll. Men hotande halka är ju peanuts jämfört med bloggens rapporter dessa dagar för ett år sen: då hade vi 18 minusgrader. 30 cm snö hade fallit bara fem mil bort. Huu, bort hemska minne.

Påbörjad garderobsröjning fick anstå en dag då kompisen AL behövde hjälp med ännu ett yttrande till F-kassan. Hennes ekorrhjul snurrar allt fortare. Gamla ärenden överklagas gång på gång, ett om sjukersättning (förtidspension) är på väg till Förvaltningsrätten där en ’sjukkonsult’ anlitats, ett annat handlar om ett tidigare sjukpenningärende.

Det tredje som vi harvar med nu rör ett nytt sjukpenningärende, då F-kassan plötsligt bestämde sig för att denna period inte hör ihop med den tidigare! Trots oavbruten sjukdom i sju år! Detta är inte klokt, men överklagandena håller liv i hennes SGI (sjukpenningrundande inkomst) i väntan på ett under. Tre timmars koncentrerat skrivande krävde två timmars djupsömn före tv-kvällen.

Lilla Husets På spåret-resor renderade nu inte mindre än 14 poäng på själva resorna. Jag tog åtta poäng på Ölands Borgholm och sex på Peking minsann, inte fy skam. Samt några till på följdfrågorna. Revansch från förra veckans tillkortakommande. Uppiggande.

Skavlan missar jag oftast av energibrist men kvällens gäst Håkan Juholt var man tvungen att se. Medierna tycks ha begripit att det inte är Juholt som är sossarnas problem. S värsta fiende är de själva! Juholt har ett ovanligt och uppriktigt djup, något som våra ytliga medier inte riktigt förstår värdet av. Han är något så originellt som en uppriktig politiker, en som inte alltid svarar så som man tänkt sig.

Att medierna alls skriver om föredettingen Björn Rosengren som hoppar upp som gubben-i-lådan när han känner sig bortglömd är bara sjukt. Syftar på Expressens artikel, inte ens värd att länka till.

Det blev ett långt och kvalfyllt farväl. En lång stund framför spegeln beundrades en sista gång det sagolika snittet, det osannolika tyget, kapuschongens perfekta passform och dess söta fuskpälsbräm. Mindes hur fulländat den satt och hur elegant den föll, hur fjäderlätt den bars, hur enastående den värmde många vintrar utan behov av tröja under och hur lättvättad den var – en oljefläck försvann i tvätten som ’inkentinken’.

Att skiljas från ett kärt favoritplagg är en mödosam process. Vinterkappan köptes för drygt 20 år sen och dess makalösa värmande förmåga avtog småningom med tvättarna. Sorgeprocessen tog många år och kappan överlevde varje röjning. Kvalitetsprodukter skiljs man inte ifrån så lätt. Efter ett sista foto är den nu på väg till sista vilan.

Klicka för större bilder

Garderobsröjningen omfattar klädkammare, två garderober samt lådor i buffén. Som att träda in i Lilla Husets Klädmuseum;-) En samlare förnekar sig icke, det slutade som vanligt med att Husbonden slängde allra mest – fast det är jag som köpt nytt.

- Men vad ÄR detta…? Men herreguud, är denna kvar, lät det dovt inifrån dunklet. Inte mindre än SJU KAPPOR från en 30-årsperiod åkte nu i soppåsarna. Och det är slut med varma tröjor som dras över huvudet, gamla tanter måste snabbt få av plaggen när det ångar på. Här ges ingen pardon.

Blå jeanströjan från 80-talet (bild) blev ett kärt återseende och togs till heders igen. Man är bara inte klok… men sån kvalitet görs bara inte nu. Röjningen, eller snarare… utvärderingen, fortsätter i morgon med kavajer, blusar och skjortor.