Skulle på vårdbesök. Visste det i går, i morse, ja… ett par timmar innan. Men… stunden före förberedd avresa var saken totalt bortglömd. Satt vid syhörnan i stilla kontemplation tills…

- Skulle inte du iväg?

Åharrenadå! På femton minuter skulle allt ske som vanligen tar dubbelt så lång tid. Fel kläder. Plånbok och klocka. Mobilen. Hur ser jag ut?

- Vill Jean, köra fram bilen, tack. Sa jag, medan skorna knöts.

När jag kom ut SKREK det om Maos Lilla Röda. Ett Herrans oväsen. Det skramlade som om plåtdetaljer hängde lösa och släpades i gruset. Tittade under. Inget där. Husbonden backade och körde fram, och jisses vad det lät. Något SKAVDE och GNISSLADE alldeles väldigt ljudligt. ”Bara en sten som fastnat i hjulet” trodde Husbonden.

- Jag kör inte den bilen nu! Sa jag med adrenalinet på topp. Såg framför mig hur detta 'något' under vidrigt gnissel och tjut skar hål i bilens vitala delar. Stopp. Bärgning. Reparation för dyra pengar.

Fram med nästa bil. Tur man har två – ännu. Den Gule har aldrig låtit så där. Gasen i botten. Wrooom. Framme på sekunden. Fick min spruta. Handlade på tre ställen. Hem igen.

- Om bilen låter så där så skär det ju i något! Detta något måste ju ta skada! Vi kör INTE med den i det skicket!

Diskussionens vågor gick höga vid hemkomsten. Husbonden hade hört om stenar i hjulet förr och ville låta den värka ut med tiden. ”Den försvinner efter ett tag”.

- Ha! Och HUR MYCKET har den fördärvat innan dess?! Kapitalförstöring! tyckte jag.

Husbonden tog tag i saken efter dagens timmerarbete. Kom småningom in med en yttepytte liten sten från vägens grus. La den på bordet. Max 13 millimeter lång.

- Se där, log han nöjt. En sten! Den låg mellan bromsskivan och plåten bakom den.

Enorm lättnad. Att man kan bli så glad för en liten, liten sten från vägens grus!

Tack, kära duktiga Husbonden, som kan allt.

Dags att ta ned adventsstakar och -stjärnor. När det börjar kännas löjligt mot allt ljusare dagrar är det dags. Man känner sånt. Ska sakna stjärnorna som lyst hela nätterna. Vanliga lampor är inte samma sak.

Staken på bild går till sista vilan. Särskilt sorgligt. Glapp i kablarna. En 'sjuttiotalare' från mamma. Elegant. Och annorlunda. "En epok går i graven..." Suck.

Gått på 'röjningsångor' länge nu. PRO-mötet tog luften ur den ballongen. Det var hur trevligt som helst, men min gräns var nådd. Trött. Men Husbonden fick hoppa i stövlarna igen. Grannen hade vilat ryggen - redo för mer jobb. Hej och hå. Tre furor fällda. Dramatiskt idag…

En 23-metare slog i lagårdstaket! Grannens motorsåg blev skrot! Taket klarade sig på ett hår när. Den mjuka toppen svischade till på plåttaket och gled förbi hängrännan utan skador. Nära ögat.

Och motorsågen, ja… frid över dess minne. Tragiskt öde för en trotjänare sen tio år. Om den inte strejkat hade den levt idag (sensmoral för dagens arbetsmarknad?). Den tröttnade för en stund. Och ställdes åt sidan.
Grannen fällde vidare med Husbondens dito. Det trädet gick 45 grader åt fel håll…!

- Nu slutar jag med skogsarbete, utbrast Grannen snopet. Hur kunde det gå så fel?

På bilden ser det ut som om sågen klarade sig. Trodde så först. Men icke. Handtaget kilades fast och slet med sig delar ur motorn. Trist slut på jobbet. Sorg och förstämning. Dock glada över att ingen skadades. Vad är väl en motorsåg i jämförelse…                                 Klicka för större bilder

Nu finns fina tallgrenar till nymferna i mängd. Husbonden har säkrat arbetsuppgifter för en tid. Gårdagens träd är redan kapade direkt på slagfältet. Frågan är: Ska man ta med vedklyven till naturen? Eller släpa kubbarna till vedklyven? Hmm.

För övrigt häpnar man över dålig info på nya kvicksilverlampor. Om de går sönder ska man ju fly huset i minst 30 minuter. Men vad står det egentligen på förpackningen. ”Viktigt – om lampan går sönder se www.... för instruktioner.” !!  Tog lång tid att hitta, kan meddelas.

- Äntligen lite kroppsarbete, strålade Husbonden nöjt efter en hel utedag med trädfällning. En del behöver inte så mycket kroppsarbete för sin trivsel, andra har en längtan. Så är det.

Saken har varit på tal ett tag. Asparna var enorma och stormarna avlöser varann. Vedhögen krymper. En granne var tillfrågad. Plötsligen hade denne tid. Och marken var lätt frusen. Utryckning med stövlar, motorsåg, stegar och rep…

Bäst hålla ett öga på saker och ting, tänkte ’kontrollbehovet’. Arbetssugna karlar kan plötsligt föryngras väldigt snabbt och bli som odödliga igen… Kameran blev en bra förevändning.

Männen Med Motorsågarna skötte sig dock föredömligt. Trots iråkade bakslag löstes brydsamheter både listigt och klokt. Gamla bamseträd har enorma nätverk och tycks stötta varann mot vandalisering. Således hängde de sig fast i grannarnas grenar. Båda två. Knepigt värre. Traktorn fick hämtas till hjälp för att dra dem ur det låsta läget. Framdragna ur bråten kan de nu kubbas upp i lagom takt. Klicka för större bilder.

Det är vår i luften. Detta erfars med alla sinnen. Luften vi andas och ljuset vi ser. Efter allt stugsittande var det skönt att komma ut på efterlängtad promenad med Sigrid. Halkan borta, torra fina vägar och nån ynka plusgrad.

Detta var dagen då Husbonden stod på öronen. Gick optimistiskt på dikesrenen och trampade plötsligt igenom det djupa dikets tunna isskorpa. Inte bara med ett steg utan ett till och ännu ett. Tills balansen förlorades och han mitt i fallet sökte undvika att dråsa över Sigrid som helt oberörd stod kvar. Slutligen och sist i detta slowmotiondrama stöp han på onda knäet och onda axeln. Ock, ock, ock… och där står man hjälplös.

Husbonden var snabbt på benen. Grimaserande med såväl skärsår efter iskant som landningsmärken på knäna. Själv stapplade jag knackigt pga. begynnande skoskav – nya MBT. Sökte förgäves lindra detta med pappersnäsdukar i skor, både baktill och ovanpå. Vet nu var skon klämmer... Måste ha särdeles känsliga fötter. Får alltid klämskador av nytt och oingånget. Mixtrar med kompresser och skumgummi. Lyckas dåligt. 'De Handikappades Sällskap' ägnade sig vid hemkomsten åt omplåstring.

Syhörnan tar form. Arbetsbelysning hittad i gömmorna. Slagskiva och ben är klara. Hurtsen ska organiseras. Innan jag sätter mig där MÅSTE ’placet’ göras mer hemtrevligt. Klurar som bäst på HUR. Trevligt problem.

Apropå röjning... "En av vår tids största industrier omfattar tillverkning av skåp. För att mänskligheten måste ha nåt att stoppa alla sina köpta grejer i." Sagt av Anders Wijkman i Kunskapskanalen härom kvällen. Hamstern inom mig är inte oskyldig. Den moderna människans gissel.

- Tre utryckningar i nästa vecka, hojtade jag till Husbonden efter en koll i almanackan. PRO-möte, vårdbesök och sjukgymnastik väntar. Det kanske har gått väl långt när man börjar kalla normala ärenden och trivselträffar för ’utryckningar’. Men så där är det om vintern. Vi 'cocoonar' helst hemma i vår compact living. Och nu röjs och ordnas det väldeliga så man vill bara fortsätta tills det blir klart. Verkar nästan som en flykt... från stundande bokföring. Mönstret går igen. Samma varje år.

Syhörnan är på G. Med den är det ungefär som med Askungens klänning. Skivan ska kortas lite här, lyftas med ett ben där, slagskivan får monteras om. 'Und so weiter', som tysken sa. Långt kvar, således.

Musinvasion på loftet i fågelhuset. Råttgiftet är slut. Ny ’utryckning’ för inköp. Mössen började bygga i en av risfågelholkarna däruppe med hö och råttgift! Tur vi såg det före uppsättningen. Tvättning anbefalldes. Därtill hade de grävt i en planteringslåda med femtungor som står där för övervintring. Ett experiment som nu troligen ödelagts... Ja, det var inte klokt så de hade grävt i jorden. Värre än mullvadar.

Tätning. Råttgift. Fällor - en tagen redan. Jakten är igång.

Och beträffande telefonförsäljare säger jag som jag brukar:

Bra grejer säljer sig själva och behöver ingen tv-reklam eller påtryckningar per telefon! När såg vi t.ex wettexduken i en tv-reklam sist?  Den behöver inte det. Den säljer ändå. Och är långt bättre än sitt rykte och alla micro- och mirakeldukar som man försöker prångla på oss istället. Bara man byter wettexen då och då, vem har sagt att man ska ha samma disktrasa hela livet… de kostar ju bara sex kr styck.

Bostadsbestyren i fågelhuset pågår och Husbonden gav sig under gårdagens störtregn och stormbyar heroiskt ut och repade fjolårsgräs till fjäderfäna. Det blir mycket mjukare i holkarna än det stela höet. Hoppas nu bara vännerna uppskattar insatsen, gräset ska bara torka lite.

Bostadsbestyr nr 2. Nya lådan till marsvinen är klar. Ännu en heroisk insats av ovan nämnde. Han tog med sig hela dockskåpet till garaget, skar och svetsade ljudligt och kom in i kvällningen med färdig låda på nytt stativ – med hjul. De små bävrarna fick vänta i trygga lådan under natten. Ödsligt och kalt där borta i hörnet.

Flytten skedde idag. Trevligt med sällskap alldeles bredvid datorn. Mer intimt så att säga. Härlig plats med mer dagsljus från fönstret. Unikaboxen för transport och vägning under, lagret med kopieringspapper lite svårtåtkomligt men värt besväret. Klicka för större bilder.

Jodå, de små stack in till lyan under bordsskivan. Ojojoj… vad händer nu? Där låg de någon timme. Sen kom Vera ut för att äta lite och strax tuffade Sally också till sig. Slutligen togs lång siesta efter alla nya intryck - med rosa fotsulor synliga. Det tog på krafterna... Nu knapras det knäckebröd.

Och när man sitter barnvakt var det inte att tänka på PRO:s pubafton i kväll. Måste ju kolla att bävrarna finner sig tillrätta och blir trygga utan att hoppa över kanten i rena skrämseln. Det höga nätet är borttaget, men vi får nog bygga på ett litet skydd i alla fall.

Det gammeldars citatet med den träffande beskrivningen av marsvin hänger med (se bild). Tror jag fann det i Brehms lexikon Djurens liv en gång.

Blip-blip-blipblop-blop. Blip-blop… Så har det låtit vid köksbordet i två dagar. Lilla Huset har bytt trådlös telefon. Femton år sen sist. Inte nog med att telefonboken skulle överföras till en enhet. Denna har TVÅ. Krävdes således två hjärnor med hög koncentration för att vi alls skulle bli klara.

- Äh, jag får ta av hörapparaten, sa Husbonden när blippandet blev för jobbigt. Ganska skrattretande, men bara att bita ihop och blippa på. Vi måste ju få det klart nån gång. Ljudet liknade ett diskret dataspel och sporrade stundtals till viss tävlan. Nu är det äntligen klart. Puh.