...att mata och mata lillan sin". Kanariernas bestyr med barnen får mig att tänka på annat ty efter nattlig vurpa lurar vårens första ryggskott.

Under en utflykt för vätskepåfyllning hände det som inte får hända en "tjej" i min ålder - med min rygg. Snubblade i kolmörkret på översta trappsteget, famlade efter ledstången och vände mig samtidigt om. Föll med duns på ändalykten baklänges in i byråns vassaste hörn vilket träffade bakhuvud, nacke och skuldra samt ena armbågen in i strykbrädan med ljudlig skräll. Husbonden vaknade inte! Endast lilla Sigrid tassade till undsättning.
Bortsett från minst sju ömma punkter och kramp är det dock ett begynnande ryggskott som oroar mig mest.

Annars är det numera talgoxens titita-ande som är väckarklocka allt tidigare om mornarna. En kakafoni av starka fågelröster möter oss på farstutrappen i det svala vårregnet. Jaja, det blåser lite, men vaddå..? Vad betyder väl det när en trana på låg höjd flyger rakt över huset, ropande ”rrrooh, rrrooh”.

Kvar finns nu bara ett foto. Hon inköptes som rehab-present till Väninnan efter en höftoperation hos vilken hon genast mottogs med puss på näbben. Visst är hon go!
Väninnan och jag samlar mjukisdjur – för att ha när vi slutligen hamnar på demenshem, he he.
Väninnan kanske inte är någon Pytte men kan nog klara några ord med buktaleri… För att säga "Anki" behöver man knappt röra läpparna.

hade jag i morse när jag bjöd på salladsblad. Underbart att känna de små fötterna på händer och huvud. Ivriga små vänner som blir lyckliga över godbitar.

Valde Settman i går som vanligt, reklam-tv är ingen favorit i detta hus. Peter Settman är sååå perfekt i Så ska det låta. Killen har perfekt tajming och komisk talang. Hans små, subtila miner och gester är så… lagom.

Blott Sverige svenska gurkor har. Nu är dom åter tillgängliga i butik, härligt saftiga, krispiga, smakrika… åååhh så gott. Marsvin, fåglar och jag smaskar och njuter i kapp. Vi har lidit tillräckligt av di utländske, vete sjutton varifrån – vill inte heller veta. Usch. Måtte det bli kilometerskatt på transporter så att vi snart slipper mat som fraktats runt halva jordklotet.

Det hände sig vid denna tiden, tre veckor före påsk, att några bönder tog sig till byhålan med bil. En kör ut, den andre passerar och kan inte väja… kollisionen ett faktum. Pang.
Bönderna kliver ur bilarna, upptäcker att de är grannar, börjar genast klappa om varann, mumlar: ”försäkringsbolag… lämna in den… vittnen… inte så farligt…”.
- Det ordnar sig! avslutas förhandlingen till vilken jag blivit åsyna vittne. Förläget leende lämnar bönderna scenen i bästa grannsämja. Social kompetens. Det gjorde min dag.

… spelade radion inne hos fåglarna under morgonsysslorna. Thomas visslade i kapp och klängde i gungorna. Hans vårkänslor är inte att ta miste på, och vem blir inte glad av dansbandsmusik. Vi har just döpt en av kanarieungarna till Lennart efter tv-serien Leende guldbruna ögon.

Städade för marsvinen som njuuuuuter av nybäddat. Som de sträcker ut sig och måååår i rena spån. Bara den synen är värd jobbet. Mahogny och Alice vill alltid kramas lite när jag bär på dem.

Dags för ny biltur 2 x 9 mil för att få tag i leksaker till kroknäbbarna. Vad gör man inte för att fjäderfäna ska få det fint och trevligt. Hundarna var störthungriga när vi äntligen kom hem, vi fick skjuta på måltiden en timme. Fy på oss!

Tyckte nog att Lantz i P1 var extra dämpad idag. Äntligen. Hör till dem som menar att det var ett hemfridsbrott att alls släppa in henne i kanalen med ”det vuxna tilltalet” – folkuniversitetet. Jag ger radioledningen bakläxa för alla hysteriska förändringar.

Sände en tanke till salig Jackie, min första hund, som gick bort på 1980-talet. Det var hennes födelsedag i går.