Har just skrivit klart alla adresser till tackkorten efter pappas begravning. Man får skärpa sig... handstilen tenderar att försämras efter bara fem-tio kort sådär. Var tvungen att slänga två kort där jag skrivit min namnteckning av bara farten. Vi hade ju bestämt oss för bara förnamnen. Så kan det gå. Bara frankeringen kvar.

 -----

Är ännu mör av sjukgymnastens massage i förmiddags. Den visste var den tog. Hela skulderpariet befanns vara som pansar. Visste jag väl... "Säg till om jag är för hårdhänt", sa hon, men det skulle aldrig falla mig in. Räknar stenhårt med att det gör nytta och då är det värt varje plåga. Allt är bättre än en försämring. Nu skulle Olle motas i grind. Halleluja, jag får komma i nästa vecka också. Härligt, hon är mycket skicklig. Vilade resten av dagen. 

 ----- 

Bevattning präglar vårt liv här på prärien. Jobbigt när grejerna inte funkar som tänkt och torkan är tuff, allt är på gränsen. Bladlössen har i torkan firat triumfer medan man haft annat att tänka på. Nu gäller räddningsutryckning. Gräsen går i ax väldigt tidigt och blomningstider förkortas. Inte alls bra mot växtligheten, detta.

 ----- 

Nymferna gungar på nya grenar och tjoar av hjärtans lust. Papegojorna är också upplivade av sina grenar där löven singlar ned som snöflingor i takt med deras näbbmassaker. Klimatet i utevoljärerna är härligt efter gårdagens genomvattning. 

 ----- 

Går nu vidare med frankering av tackkorten. Tack Gode Gud för de självhäftande frimärkena. Det har gjort frankeringen till en ren glädje. 

Vatten, sta'n är utan vatten. Så får Robert Broberg sjunga i fortsättningen om det här ska bli framtiden. Är det klimathotet som är över oss...?

Årets torka kom nog lite för tidigt och verkar hotfull. Ser ut att kunna göra riktig skada, denna där. Flera dagar för sent vaknar Lilla Huset till och börjar rota fram vattenspridarna. Jamen... nu krånglar dessa OCKSÅ. En stod på hela natten och hade fått tryckfall så att vattnet bara sipprade fram.

= Skit i silen!

När fler spridare var igång sjönk trycket till ett minimum. Kunde varit förståeligt OM INTE vi bytt till kraftfullare pump i höstas som "skulle klara upp till fyra spridare"! Less på krångel, är ordet.  Nu får VVS-killen anlitas för utredning. Aldrig är det annat. Enda hoppet är att gräs och ogräs inte växer så fort.

Närmaste framtiden är det vattning som gäller och veden som ska in. Fönstermålning står också på önskelistan men då får grejerna vara hela och FUNKA. 

Våra sprinklar till fåglarnas utevoljärer kom upp och spred en underbar vattendimma därinne. Gissa om dom njöt. Och JAG njöt av att se dem, härligt att stå intill och få små duschar.

- Men du har kanske en man hemma som kan massera ryggen!

Så heter det när man är hos sjukgymnasten vilken inte kan ta emot så ofta som man själv vill. Jojo... lättare sagt än gjort. Husbonden ställer visst upp, men tröttnar ganska snart. Han är på något vis mer intresserad av att massera framsidan, fniss* . Det är ju också trevligt men det är INTE DÄR jag har ont.

Så nu har man investerat igen. I egen massör, en slags skinnkudde med roterande kulor inuti. Ja, hehe... det låter nästan ekivokt men är faktiskt seriöst. Den lånade bilden (t.v.) visar på ett ungefär hur den ser ut.

Man kan sätta kudden i nacken, på skuldrorna, ländryggen, under låren, vaderna samt under fötterna. Ingen liten fisig grej detta, utan rejäla doningar. Kulorna känns som knutna nävar som roterar kraftfullt och effektivt. Gör riktigt ont, vetja, sådär "gott-ont" som hos en massör. Räknar med att få riktigt nytta av denna.

Fast jag lyckades få en tid hos sjukgymnasten till i morgon. Mina förslitningar i nacken har nypt till om nerverna nu efter all anspänning runt pappa. Bäst att få lossat dem innan det börjar surra i armar och händer. Har redan känt hotfulla föraningar.

Husbonden och jag kämpade i pappas bokhyllor ännu en dag. Mitt huvudprojekt har varit att rensa alla böcker på allehanda privata bokmärken som pappa lagt i böckerna. Tycker inte att den som eventuellt får tag i hans böcker ska se privata vykort eller vistkort från vänner och bekanta, kontoutdrag och liknande. Åtskilliga volymer att plöja igenom, jag lovar.

För skojs skull samlade jag allihop för ett foto. Ingen dåligt hög. Pappa har alltså haft för vana att lägga närmast tillgängliga papper i böckerna. HELA LIVET. Det märktes vid rensningen. Där fanns allt från reklambroschyrer, uttjänta kontokort, kvitton, medlemskort och linjaler (!) till nedklottrade stamtavlor över Stenkilsätten från Vikingatiden. Det senare var ett riktigt forskningsprojekt för honom.

Håhå jaja, nu är det gjort. Husbonden och jag firade med varsin bakelse på plats. Jag fick även fotograferat farfars största målningar som ska slängas. Och visst följde det med ytterligare FYRA kassar hem. Nu kan äntligen eventuella intressenter titta på resten.

Plötsligt, och utan att vi alls pratat om saken, föreslog Husbonden att vi kanske skulle gå in i Svenska Kyrkan igen.
- JA, det gör vi!, instämde jag helhjärtat. Radarn fungerade. Båda har vi känt att det var lite fel att lämna kyrkan i början av 1990-talskrisen. Utan onödig tidsspillan kröpo vi genast till korset och ansökte om nytt medlemskap. Idag kom upptagningsbeviset. Känns fint och riktigt.

Vi lämnade Svenska Kyrkan i ren stress, plågade av 90-talskrisen som knappt mer än börjat men vars följder vi genast insåg. Räntechocken var över oss, jag kastades ut i en arbetslöshet som skulle pågå i elva år. Vi anade detta redan då, lämnade vår bostadsrätt där hyrorna steg och beredde oss mer eller mindre på ett liv i skogskoja.

Media tipsade om olika sätt att spara pengar, och ett utträde ur kyrkan skulle ge en del. Sagt och gjort, i kyrkan kan man ju gå ändå när det behövs och begravd blir man ju också… Strax därpå hittade vi Lilla Huset och åren har gått där nya projekt avlöst varandra.

Efter 18 år i "exil" är vi hemma igen.

Kaffe med jordgubbspremiär vid dammen helt oväntat. Väninnan med äkta hälft måste fly hemmet för några timmar då mäklaren höll visning av deras hus. Samtal meddelade att det gått bra, framför allt en seriös intressent, kanske tre... Ja, det räcker med en! Så kan deras hopp spira en tid medan packning och uppbrott fortsätter.

Väninnan föll i gråt när mäklaren kom och än värre blev det när grannens ston med föl anslöt sig på andra sidan staketet. "Buhuhuuu, åsså kommer DOM också" bölade hon. Ett älskat hus i 30 år måste bytas mot lägenhet i Byn och det känns förstås. Det ÄR jobbigt med hus och trädgård när åldern tar ut sin rätt.

Vi själva är inte där riktigt än, men när den stunden kommer gäller det att inte sörja det man mister utan se fram mot det som väntar. Hur som helst har vi just lagt upp ändrad strategi för att orka i många år till. Man kan ju inte vara överallt när ogräset kryper allt närmare. Nya djärva grepp väntar.

Hundarna uppförde sig som änglar, bäst dom börjar öva nu om vi ska umgås i hyreslägenhet... Det blir en nyttig uppryckning för oss alla att skärpa upp hundlagar och -regler. Tuffa strategier lades upp mellan tuggorna och Änglarna fick smaka både grädde och finskorpa.

Har nästan lust att sätta upp en lapp på dörren när jag lägger mig vid dammen. Men å andra sidan springer ju folk inte ner dörrarna för oss heller.  Vad är det för mening med en lapp som ingen läser....?

Mesta delen av dagen har tillbringats med denna utsikt. Valda delar av kroppen har placerats utanför parasollen, bara inte huvudet. Underbart.

Fläktar det lite så knirkar det i tackel och tåg på den stora parasollen som vore man på en båt, en träbåt.

Skuggan är min ständige följeslagare på promenaderna. Fast hon följer bara med när det är soligt. Lite tjatigt att titta på, så det är skönt att vara för sig själv när solen går i moln.

Men ibland är man så borta i tankarna att det kanske är bra med en påminnelse om sin lekamen. Bara att kika neråt och kolla. Ständigt där.