... var Husbonden i helgen. Han fick nog (!?) av vintersporten på tv och ville arbeta med kroppen. Sagt och gjort, på ett par timmar hade han avverkat flera träd och kom in lagom till skidskyttet. Bara ett av träden gick fel väg (!) och skruvade sig 45 grader i sidled... Men so what... lilla lagården var åt andra hållet... hehe.. Ingen skada skedd.

Tog för egen del en efterlängtad promenad för första gången på jag vet inte när. Trotsade den tjocka isen i vår nordpolskurva, fick smyga långa sträckor i vägkanten för att komma iväg ut mot åkrarna. Åååhh, ingen motionscykel kan ersätta frisk luft.

Vid hemkomsten hade bonden överraskande grusat isvägen som i år var något av en prövning även för bilar med dubbdäck. Undra på att man hållit sig hemmave'. Kusten är alltså klar. Gick en runda idag också. Slut på fångenskapen.

Har på nytt fått cortison i armbågen. Jag blir galen. Den 24:e oktober opererades min inflammerade slemsäck (bursit) bort efter två års besvär. Trodde jag skulle bli besvärsfri och kunna vara ’som en vanlig människa’. Nehej, så roligt skulle man inte få. Ungefär vid jul började armbågen uppvisa irritation igen. I söndags var det för jä-ligt, rött, varmt, svullet, ömt och värk under natten.

Sökte distriktssköterskan i måndags. Husläkaren ställde vänligt upp, vände och vred, rev sitt hår och rynkade brynen. Vad göra? Till mig kan inte ges antiinflammatorisk medicin på grund av min Crohns, det ökar blödningen. Inte lämpligt med den förträngning jag har nu och väntad coloscopi inom kort. Fy tusan.
Läkaren valde alternativ II: sprutade in cortison och ordinerade Zon gel för armbågen. Hem och hoppas. Redan på hemvägen kändes lindring. Nu efter några dagar, tja… kanske hoppfullt.

Men kontentan efter två års lidande och två operationer (först vårtan, sen bursan) är att arm och armbåge inte kan användas normalt. Har fått ett handikapp. Undrar om man kan anmäla för felbehandling. Men vad skulle en läkare göra när en djupgående vårta hade växt in i slemsäcken…? Min vanliga otur bara…

... sitter du här i fågelbordet? Är du inte rädd alls?

- Nej, här e' jättego'a fröer. Jag brukar sitta här och smacka i mig dom dyra solrosfröerna. Du kan ta några bilder om du vill, för jag är jättetuff. Så det så!

Fyra ekorrar har haft goda tider vid fågelbordet i vinter, eller det som skulle kunnat vara vinter. Antagligen är det en hel kull ungar, framfusiga, lekfulla och alltid lika nyfikna.

De flyttar sig bara i sista sekund innan man lyfter på taket för att fylla på.

Bilderna gjorde min dag.

På väg till fotvård och vårdcentral med inte alltför gott om tid hämtades pengar i Bankomaten. Brukar ta ut 800 kronor för kontantutgifter, resten sköts med kort. Dunk, dunk, dunk, dunk… sa maskineriet och ut kom en jäkla massa femhundringar. Va fasen…!!

Det var 8000 spänn! "Om detta inte står på uttagslappen snor jag alltihop"… hann Mitt Sämre Jag att tänka. Suck… drömmen gick i kras lika snart som den uppstod. Det stod 8000 på lappen. Hade väl knappat in en nolla för mycket då.

Fort in på banken för omedelbar insättning, tiden var knapp. Hade minsann inte lust att länsa kontot så. Men tänk… om apparaten ändå kunde gjort ett fel…

Lite skakig än efter morgonens cykeltur på Den Tyste till P1:s Naturmorgon där man pratar om vinterfågelmatning. Ångar av vid datorn före frukost medan fågelhuset vaknar i en skur av kanariesång och nymfrop. Dagens tur blev 10,2 km under 25 minuter.

Perfekt att utnyttja morgonen så. I detta mörker hade jag inte kunnat avverka någon promenad ändå och efter frukost väntar utfodring av marsvin och akvariefiskar samt fågelpyssel i ett par timmar. En ny dag. En dag på egen hand då Husbonden är på jobbet. Vad allt ska den kunna användas till…

Ulrik mår bra igen som det verkar, säkert öm i mun och hals fortfarande men det låtsas han på västgötars vis inte om. Det är det bästa med västgötarna, de har ständigt ett behov av att HA KOLL och stå på barrikaderna. Därför hamnar de aldrig på schäslongen av slöhet eller tristess. Alltid strävar de efter att stå på benen och VARA MED, hellre leda händelseutvecklingen än släpa efter. Därför är det särdeles alarmerande när västgöten inte längre är steget före. Men nu är svansen uppe igen på gammelpojken.

----------

Lilla Husets invånare har idag intensivt följt händelserna i fågelhuset. Djurhobby handlar ju till stor del om iakttagande. Här kom det nya stora fönstret mot gården till stor glädje, osedda ser vi exakt vad som sker därinne. Gissa om vi har stått där och glott på skådespelet… skrattat och nickat deltagande, oroats och imponerats.

Möblemanget föll inte riktigt vännerna i smaken. Studierna ledde till viss ommöblering av holkar och reden, alla ska ju vara nöjda och tillfreds. Risfåglarnas faiblesse för kolonihäckning fick oss att skapa tydliga kolonier i de olika rummen. Deras holkar har alltså placerats i tydlig närhet av varann. Detta egna hörn gav omedelbart resultat, två av holkarna togs genast i besittning vilket också ger nymferna bättre svängrum och mer av en fristad åt kanarierna.

Nu är det ett kutande ut och in i de nya bostäderna, knackande i väggarna, visslingar och rop, ett härligt skådespel. Nymferna släppte äntligen intresset för "lekstugorna" dvs. risfågelholkarna, hålen var ju för små. De inriktade sig snart på hus av rätt storlek. Kungaparet själv, Pappi och Topsy, har förstås norpat åt sig holken högst upp på väggen. För att inspektera den får vi väl ta till en liten stege…

-------------

Föll idag för erbjudande från Lyssnarklubben. Att lyssna på talböcker passar särdeles bra till trampande på motionscykel. Valde Po Enquists "Ett annat liv" och Viveca Lärns "Aprilväder" som premier. Båda med författaruppläsningar som jag är särskilt förtjust i. Man är ju inte mer än människa, ibland måste man falla för frestelser.

.... i bukter och finter, se det var väl roligt hurra, hurra…

Halkan höll verkligen på att få mig på fall i morse… Husbonden fick sig ett gott skratt mitt i förskräckelsen när denna yrvakna tantalona med håret på ända iförd morgonrock och sandaler vispade hysteriskt med ben och armar som en sprattelgubbe utanför farstun. Det krävdes åtskilliga manövrer för att återfå balansen. Vad skulle jag där att göra… just då...! Klart jag begrep att det var halt… men inte sååå HALT. Herregud, vilken chock.

Omruskad såväl till kropp som själ hasade jag, ja, nästan kröp... sen med krum rygg till fågelhuset för hämta fågelsand. Inköptes under dagen även tösalt som vi inte alls hade i den mängd Husbonden trott när jag frågade.

Kom osöökt att tänka på de gånger jag verkligen haft änglavakt vid liknande tillfällen då benen bara försvann under mig på hundpromenad och jag hamnade på rygg. Båda gångerna hade jag samma vita kappa på mig. Båda gångerna hade jag en cigarett i handen. Båda gångerna blev jag liggande som bilden visar… med rykande cigg i handen…!!! Tänk om någon hittat mig död så där… hihihi, med en falnad fimp (hon dog med giftpinnen i hand…).

Ja, det går an att skratta nu. Men då… var jag skiträdd. Och alldeles ensam. Det var före mobilernas intåg. Inte en själ i närheten och det kunde gått hur illa som helst. Första gången slog jag inte ens i skallen, andra gången dunkade det till ordentligt så till den grad att hela omvärlden blev gul och stjärnor uppenbarades på blanka förmiddan. Fick vänta en god stund innan det gick att resa sig. Det var nog då jag drog på mig problem med nacken. Puuh.

Ännu en röd dag, den sista… och aladdinasken är äntligen tom. I väntan på kvällens trettondagsrevy "Rabalder i Ramlösa" hittas kvardröjande bild från nyårskonserten på tv.

Säga vad man vill om Aladdin. Det finns praliner och det finns praliner, men Aladdin vinner slaget. En riktig storsäljare till jul, man förstår varför.

Man ger bort askar och får lika många tillbaka… så hur man vänder sig får en chokladälskare det inte lätt.

Motionscykeln går sina modiga sex-tio kilometer dagligen, är verkligen motiverad. Slocknade i tv-soffan direkt efter dagens tur. Minns knappt hur jag kom dit… allt är svart. Men så föreligger också ett visst sömnunderskott då Husbonden envist följt juniorhockeyn mitt i natten.

Men vilket väder vi fått. Från 14 minus till +2 på mindre än ett dygn!!! Wow.

---------------

Idag byttes lysrör i fågelvoljärerna och 'jesses' vilken ljuschock det blev. Äntligen, vid snart 60 års ålder har vi lärt oss att även byta glimtändare. En klar brandrisk om man inte…

Det är verkligen roligt att se fåglarnas engagemang öka med ljuset. Måsfinkarna som inköptes i höstas har acklimatiserats och spelar och friar så det står härliga till. Men när jag står där och ska notera vilka som är hanar och honor uppstår problem. - Hördu, det är nåt fel med den här bilden… listan med ringmärkningar stämmer inte med verkligheten… "blå höger, röd vänster"… finns inte med. Men va’ fasen… har dom bytt ringar med varann eller vad är det fråga om…?

Haver någon behagat skämta, eller... Njae, det är väl utbrändheten som spökar igen. Förr gjorde jag aldrig fel, kunde alltid lita på mina noteringar. Nu får man ständigt göra om, kolla och kolla igen... sucka, och inse att allt är opålitligt.

Nu till.... Ramlösa...