Ja, faktiskt... Bloggen firar tre år just i dag och det är inte utan att jag tänkt tillbaka en del. "Våren lockar fram de ädlaste känslor" inledde jag mitt allra första inlägg den 14 mars 2007. Det handlade om att fågelhuset var nystädat. Precis vad vi gjort just idag. Inte stor variation på livet i Lilla Huset. Livet upprepar sig på nåt sätt. Men nystädat är en lika härlig känsla varje gång och fåglarna blir så glada. Alla gillar att ha rent omkring sig.

Då var det verkligen vår, såg jag. I år får man leta efter vårtecknen. Idag tittade ena kanten av en planteringslåda fram i en snöhög. Alltid nåt. I går kunde vi sitta en timme i den utgrävda vårhörnan och få lite solvärme på oss. Underbart. Händer och ansikte antog en något trevligare nyans.

Först fåglarna, vårt eget kommer i andra hand. Så får det bli när man har djur. När solen lyser in syns det verkligen att det är dags för vårstädning. Vi har ett par veckor på oss till påsk. Ambitionerna finns där i alla fall, sen får dagsformen avgöra.

Fyra fulla pärmar har det blivit med blogginlägg. Ja, jag skriver ut dem vartenda ett. Femte pärmen är påbörjad men blogglusten kommer och går. Tanken med bloggen var just en webblog, en log för webben, varifrån ordet kommer. En öppen dagbok på nätet, dels för det egna minnet, dels för andra att läsa. I stort sett har jag behållit samma inriktning hela tiden men ibland överväger lusten att ryta till över tokigheter i en galen tid. Att ha en egen insändarplats ständigt tillgänglig känns lyxigt och ovärderligt.

- Det här är ju makabert, sa Husbonden uppgivet när han optimistiskt rände skyffeln i våra alpmassiv.

Bergsprängarkroppen sjöd av energi. Är man duktig på att spränga berg och ösa makadam kan det väl inte vara värre med lite snö – om än i form av fastfrusen betong. Nä, just det… om det är lite. Men snön är så kompakt och så övermäktig och hopplös att man blir modstulen av att bara se den.

Själv stod jag hjälplös och undrade VAR jag kunde sitta ner i lä och få lite solvärme. Att vårar är blåsiga vet man ju och det tarvas lä för att få njuta av vårsolen. Vi var helt enkelt hänvisade till att stå rakt upp ner i en av hundarnas smala rodelbanor med näsan mot skyn. RAKT UPP OCH NER. I BLÅSTEN. Ända till midsommar! Det är f-n inte klokt. Vi tittade uppgivet på vår före detta vårhörna vettandes mot söder och med vindskydd mot nordan, västan och ostan. Bedövande full av snö, högt över räcket… ja, ända upp till fönstret. Och så skulle det vara ända till midsommar, kändes det.

Trött av blotta tanken gick jag in i Lilla Huset och deppade medan Husbonden grep sig an ännu en heroisk insats… en utgrävning av vårverandan. Ofattbart, men där är nu en sittplats för två. Mitt i solgasset. Men fortfarande med snö runt om. Hoppet lever igen!

Om man ser det positivt kan man hoppas att snövallen svalkar gott om vårsolen skulle bli alldeles för varm och gassig. Den kommer att ånga upp och alstra fukt – säkert bra mot den annars torra vårluften. Och ju högre snövall, dess bättre vindskydd mot ostan. En nödlösning… och våren är räddad.

Vintern har satt sina spår. Sedan skaren bar har hararna frekvent besökt den höbal vi la ut till rådjuren. Snön är verkligen pepprad av djurspår. Så hungriga de måste ha varit. (Småbilderna är klickbara)

Äntligen kan små små detaljer av vår forna trädgård skönjas, en gräsremsa här, en kantsten där. Trots ljuvligt takdropp kommer det att ta tid - lång tid. Snötäcket är fortfarande tjockt, kompakt och orubbligt.

Nu följer en tid då skador efter plogning uppenbaras, en grindrest här... och ett uppryckt staket, skadad mark mm. Hå hå, ja ja... det blir en utdragen pina att ta hand om alla skador.

Våren är från djupet av våra stelfrusna hjärtan sååå efterlängtad. Idag var vildfåglarna inte så ofta framme vid utfodringen. De kan koppla av, energin måste inte fyllas på ideligen och de kan sitta i solen och värma sina blåfrusna små kroppar. 

Livet har blivit lite lättare för det vilda. Skaren medför att de nu kan förflytta sig och leta föda inom ett större område. Hittills har framför allt hararna varit hänvisade till gång- och körvägar med livet som insats. Lilla Huset fick den stora glädjen att se fyra jössar samtidigt i vår park. De smakade på både hö och solrosfrön och flög över marken med den lätthet man är van att se dem. Även rådjuren trippar lätt på isskorpan som några dagars tö plus den nya köldknäppen skapat.

Skaren medför också att hundarna kan gå ovanpå de uppskottade alpmassiven i trädgården, ja, Sigrid har ägnat sig åt ett flertal bergsbestigningar i dagarna.

Vi hade minus 18,2 den gångna natten och nu i kväll fryser det väl på igen. Själv går jag i däck mentalt och funkar absolut inte. – Men fryser du då, frågar Husbonden som inte har samma bekymmer. – JA, I SJÄLEN, svarar jag och håller mig i den absoluta närheten av kaminen. Och väntar… väntar… väntar på de få plusgrader som komma skall.

Tänk att 20 fartyg, bland annat isbrytarna (!), sitter fastfrusna i Östersjön, medan vår största isbrytare Oden är i Sydpolen och letar olja. Man tar sig för pannan. Fast jag begriper inte vad passagerarfärjor ska ut och göra i dessa farvatten. Varför åker man båt när isvallar på 25 meters djup rapporteras. Kanske är det ett nytt upplevelsejippo.

Hundarna är lyckliga igen. Husbonden har gjort en heroisk insats och skottat för hand så att de gamla rastgångarna i trädgården fungerar. Nu kan Sigrid och Ulrik kuta runt huset igen. Ulrik har kastat längtansfulla blickar över snöhavet mot sin gamla toalettplats och gissa om han blev nöjd när vägen var öppen. De såg så nöjda och tillfredsställda ut. Dessutom har snötäcket pressats ihop av gångna dagars tö och regn så att de åter har fått vidgade vyer.

Särskilt spännande blev det häromdagen när grannens två chihuahualiknande hundar kom kutande på skaren utanför staketet. Illvrålandes av skräckblandad förtjusning, ja – så gott de kunde med sina små stämband. De var så lätta att de flög ovanpå snön och var verkligen långt hemifrån. De hade även tagit sig över en bäck (puh…), frusen förstås… men det visste de ju inte på förhand. Deras matte måste ha känt sig maktlös när dom stack. Pulsa efter till fots var ju inte att tänka på. Det var bara att hålla andan och hoppas på det bästa. De små rackarna fick plötsligt nog av spänningen och återvände välbehållna.

Efter en ovanligt lång och insnöad tid stakade vi oss upp ur snögrottorna och åkte på eftermiddagskaffe hos vännerna som nu vädrat ut pesthärden efter genomgången vinterkräk. Utbyttes som vanligt fiffiga tips för hur man bäst lirkar sig fram i ett allt snårigare samhällssystem samt håller allt fräckare månglare på avstånd. Irritationsmomentet Kronans Droghandel som Byn fått på halsen avslöjades med att redan ha höjt priset på en ansiktskräm med 50 procent i sin första annons där de annars bedyrar att 'allt ska vara som vanligt'. Vi saknar vårt statliga Apotek outsägligt. Ska fortsätta att beställa mediciner och andra varor hos Apoteket på Internet. I ren protest.

Kikade i bloggen för exakt två år sen. Då såg det ut så här vid fiskdammen. Otroligt att se tillbaka på nu när hela omvärlden är vit. Dammen syns inte ens idag när snön når upp till överkant räcket - en meter över vattenytan.

Jag tyar inte mer. Tur att OS är slut, det har varit kämpigt med alla sena sändningar. Men jag tänkte minsann inte lämna skidkillarna i sticket sista dan. Följde hela femmilen i en härligt naiv och orimlig optimism om att vi (dom) skulle ta alla medaljerna; guld, silver OCH brons. Det blir roligare så ;-)

Kroknade på slutet i stark oro för att det inte skulle bli någon alls. Tills Johan Olsson räddade nationen med sitt välförtjänta brons, Sveriges elfte medalj. Fantastiskt. 5 guld, 2 silver och 4 brons. Många nya favoriter har man fått. Den stora floppen är väl ishockeylaget.

Nu stänger jag OS-butiken. Det har varit välgörande med lite verklighetsflykt mellan nedvräkande snömassor. Nu återgår livet till det normala när vi samtidigt går in i VÅRMÅNADEN MARS med nytt hopp. Snön har packat ihop sig en aning av alla plusgrader. Återstår att staka sig upp ur vinterdeppens djupa snögropar och insupa mycken syre till hjärnan.

En klurig uppgift är att städa inne hos fåglarna utan att störa för mycket i häckningarna.

Åh, herregud... Sveriges tionde medalj till André Myhrer i slalombacken. Brons. Kära nån! TIO MEDALJER. Har just halvsovande betalat räkningar och skulle precis bara stänga av datorn för i kväll när jag hör vad som hänt i slalombacken, bakom ryggen på mig. Milda makter.

Här rycker dom upp sig på sluttampen, värre är det för mig. Kollade Kallas tremil där det gick sämre. Sen slog tröttheten efter gårdagens curlingvak till. Somnade väl och missade intervjun med Kalla efteråt. Grattis Myhrer! Grattis Sverige! Nu hoppas vi också på killarnas femmil i morgon. Sen får det vara slut med OS... jag orkar inte mer... Till sängen - med språng. Gonatt därute.