... förs i denna bok som hänger på dörren med tillhörande almanacka för koll av aktuella händelser. Just nu finns nykläckta ungar i två nymfholkar och man hör matningsljuden bli starkare för var dag "jiiip-jiiip-jiiip". De äldsta är fyra dagar nu.

Pappi tog hand om både Topsy och holk så snart tillfälle gavs och spillde ingen tid. De har turats om med ruvning och får nu utdelning. Pappi har mycket att stå i vilket han höggljutt låter meddela omgivningen. Så det så.

I den andra holken huserar Thomas med inte mindre än två damer, tvillingarna Lili & Sussi. Inte precis vad vi tänkt oss, men men... Snopet för Lillis och Mellis, men det blir fler holkar senare, när Pappis ungar är större så han inte hinner sabotera deras val av bostad.

Husbonden och jag ägnade gemensamt stor möda åt att häkta inköpt bärnät på fågelvoljären. Lättare sagt än gjort, fastnar överallt, angivna mått inte att lita på ty det är töjbart som trikå. Inte blev det vackert, men som hök skulle jag undvika att fastna där. Pippisarna var inne hela dagen men jag ser fram mot att med dem från deras trygga fristad räcka lång näsa åt Hemska Fågeln. Skulle den rackarn sitta fast där en dag klappar jag obevekligt nåt hårt i huvudet på vederbörande!

Drog till Grannbyn för inköp av ovan nämnda nät. Föll även för stekpanna och en massa matbestick (våra gamla var 20-30 år) vilka blev så tunga att bära att vi sånär  glömde vårt rätta ärende. Sansade oss i sista stund och fick med allt, innan vi äntligen kunde lätta vår börda.

Eftersom min energi just nu runnit ut genom tårna duger jag just inte till annat än en sen suck i bloggen. Månadens räkningar är betalda just i denna stund (skönt), och i eftermiddags hade vi en ny attack hos fåglarna (aaaarrrg).

Bara EN attack denna gång, för vi var i närheten och gick ut genast. Tvi för rackarns hök! Sen flög han vidare över fälten och letade sork i stället... Kunde han väl gjort med en gång, för här blir det inget - så det så! Denna gång slog han inte i taket, för se där ligger nya bräder utlagda.

Våra små vänner satt som frimärken utefter nätet, Minnie-Mini och fyra till. Vi fick se till att få in dem och låsa luckan. Och i morgon får de inte gå ut förrän vi varit till Grannbyn och köpt stora bärnät och hängt över voljären. Kloka "fågelgubbar" har låtit meddela att löst fladdrande nät är det värsta höken vet, tydligen livrädd för att fastna i tocket där. Så får det bli. Vi ger oss inte förrän det är vi som vunnit slaget!

Sist en bild på normal morgondisk i häckningstider.

Har gått som i dvala  efter gårdagens hökattack. De fåglar som blev mer eller mindre tilltufsade har klarat sig. De har intorkat blod på näsorna, bulor i huvudet och några fjädrar på sned men mår bra. De äter, flyger och duschar. Alla var inne i dag för observation.

Typiskt att jag var ensam om eländet i går kväll. Jag la Lennart på diskbänken som talande exempel för Husbonden när han kom hem efter kvällsjobbet. Han har annars som många andra karlar lätt för att säga "det ordnar sig" och den första kommentaren var i den vägen... Men Lennart var även hans favorit och sen kläcktes konkreta förslag till åtgärder. Bra. Här får geniknölar gnuggas.

Till minne av Lennart biläggs en bild på honom som liten "valp".

Idag hände det som inte får hända... HÖKEN slog till på fåglarnas voljär. Upprepade gånger! Hörde dunkar när jag skötte om fåglarna inne. Tyckte det var konstigt att ingen gick ner och åt. Alla var stilla... Var middagsvilan tidigarelagd? Fattade inte först, för det finns annat som kan dunka, men... när jag gick ut hörde jag det igen. Omisskännligt. Nej, nu j--lar!

En uppskakande syn mötte mig. Fem kanarier satt stilla mitt i buren, stela av skräck. En hängde krampaktigt på nätet. Sen såg jag tre som det gått illa för... de låg på marken utefter nätet. I bästa fall bara skrämda, hoppades jag. Hämtade lådor att lägga de chockade i (de ska ha ensamhet, mörker och värme), handduk att lägga över, håv att fånga med.

Första fågeln rörde sig, den andra också. De lades i var sitt fack. Lennart låg med blodig hjässa och bruten nacke! Två astrilder hade gömt sig under några stenar. Smart. Kollade alla gömställen för att inte missa nån, men det var allt. Puh. De som satt kvar och klarat sig var Greta Garbo, Panacotta (bilden), Gloria Estefan, Nacka, Sven Duva och Tom Trana - de två sistnämnda rätt luggslitna.

Trots att det var tidigt för kvällen inleddes operation övertalning för att förmå de skräckslagna vännerna att gå in till tryggheten. Inte lätt. Tänkte inte låta dem sitta kvar med en hungrig hök i faggorna.

Gladde mig samtidigt åt att höken omöjligt kan få belöning för attackerna - hur mycket han än försöker. Vi har dubbla nät, ha ha. Inte ens en skräckslagen fågel som hänger på nätet kan han nå. Dummingen borde fatta att inte  lönar sig.

Väl inkommen med sjuklingarna konstaterades att de såg rätt pigga ut. Vågade faktiskt släppa in dem till kompisarna. Allt såg okej ut vid kvällens sista koll, bortsett från att Nacka är blodig på näsan, ytterligare en har ännu mer blodig näsa och svullet öga. Nu blir det vila inomhus i några dagar så får vi se. Stackars, stackars...

Ingen rast och ingen ro... nu krävs nya lösningar för att hindra ett upprepande. Bannade hök.

... har våra 13 sebrafinkpojkar i "stutabåset" hos nymferna varit. De har samlat mängder med skräp i en nymfholk under en dryg vecka. Holken är 25x25x35 cm och skräpet räckte gott och väl till halva holken (nu överflyttat till balja). Sebrorna har tydligen känt sig manade att fylla bostaden helt och fullt, hellgosingen.

Materialet hämtade de från utevoljären som nu blivit rent och fint städad på marken. De har flugit med pinnar, mossa, dun, blad - ja, "timmerstockar" i förhållande till sin egen storlek. Kära nån vad de har legat i. Det är klart att det är synd att de inte haft några honor, men jag tror nog att de haft en meningsfull sysselsättning ändå.

"Arbete och sömn förhindrar många tillfällen till synd" säger ordspråket.

Räddade idag en måsfinkunge som trillat ur boet och låg framstupa på magen. Syntes knappt, men något sa mig att det var viktigt. När jag lyfte upp den varma kroppen, befjädrad men inte klar, gapade han hoppfullt. Stackars liten. Upp med honom i boet till syskonen.
Klippte upp Helmuts bo för att ungarna fått väldigt långa halsar och annars skulle bli svåra att mata inne i korgen. Det var värst vilket intresse detta tilldrog sig. ALLA var där, sebrafinkar, måsfinkar, astrilder…. Unga som gamla kanarier tittade plötsligt in i boet, forskande, undrande. Nöp i den trasiga flätningen som jag ställt till. Måsfinken som bor med Helmut städade förnärmad bort skräpet jag ställt till, plockade upp bitarna och släppte dem över bokanten. Helmut anlände snart och tittade förvånat på boet, funderade en stund men bestämde sig för att ungarna var i ordning och la sig tillrätta.
Koltrasten sjöng i kväll så ljuvligt och klart. Allt var en njutning tills hundarna förstörde skönsången/konserten. Plötsligt la dom upp ett illvrål för ingenting alls! Koltrastens vissling var så tydlig att de trodde att det var en människa i skogen.

...gillar äntligen vädret. Sparvpapegojorna är inte intresserade av att gå ut när det är kallt. Vi öppnar när vi tycker det verkar gott, men nej… de bestämmer själva. En morgon med härligt vårväder var de däremot raskt ute. De kände direkt genom utgångshålet att vädret var något för dem.
Idag klättrar dom och kliver i voljären, ivrigt tjattrande. Klart upplivade.
Vi kallar dem ”Hökarängens slalomklubb” efter Lasse Åbergs film Snowroller. Där figurerar ett gäng skidåkare som då och då dyker upp i filmen och far i rasande fart rakt igenom olika händelser. Precis så gör vårat lilla gäng så det visslar om vingarna. De håller ihop. En för alla, alla för en.
Vi köpte ett helt gäng ungar i en zoobutik och blev störtförälskade direkt. De är bedårande med sina korta ben och rara uppsyn. Just nu har vi åtta, fyra gröna och fyra blå. I fjol häckade två par och fick tre ungar vardera.
Hittills har de varit stillsamma i vinter. Vi servar med mat och godsaker, sätter in kvistar, byter leksaker då och då. Men nu… nu piggnar dom till.