Idag sjöng Nacka för första gången sedan han skadade sig för över tre veckor sedan. Har nu vant mig vid att leta upp honom med blicken varje gång jag är hos kanarierna. Han ser så hejig ut med sin lilla griptång med en fram- respektive en bakklo.

Mellan regnskurarna tittade solen fram och luften var skön. Då njuter kanarierna särskilt mycket och drillar i kapp. Och minsann... där satt Nacka med i gruppen och sjöng försiktigt och trevande. Ett tecken på att han nu är helt återställd och besvärsfri.

Med ens såg jag honom bara som i en dimma för tårarna som trängde fram. Tack gode Gud, och tack Nacka för din livsglädje.

Den gula t.h är Nacka tillsammans med Helmut t.v och Googles. På bilden är han bara några veckor gammal.

Kanariepojken Nacka står på två ben igen! Halleluja.

Han skadade två tår för tre veckor sedan, blödde ymnigt, led, hade ont, slutade sjunga och ALLT var såååå bedrövligt.

Första veckan låg han mycket på burgolvet och led och vilade. Det var jobbigt att hoppa på ett ben. Men han skötte sin hygien, åt, gick ut och gick in och var tillsammans med de andra så mycket han kunde. Detta gav ett visst hopp förstås, men han mådde riktigt risigt. Jag umgicks ett tag med planer att avsluta hans lidande. Bad till Gud med tårar i ögonen att han måtte få styrka att klara detta. Han hade pillrat bort det skadade köttet så att två små benpipor stack ut där tårna skulle sitta. Veterinären ingav inget hopp.

- Om benet är bart är det raka vägen in för bakterier" sa hon.

Husbonden visste bättre... hans mantra "det ordnar sig" visade sig hålla. Denna gång.

Nacka blev allt bättre och bättre. Pigg i blicken trots allt. Klippte med ögonen. Aptiten ökade. Men han höll hela tiden den skadade foten inne i fjädrarna så att vi inte kunde se resultatet. Säkert hjälpte det mycket att han fick vara kvar i sin vanliga miljö.

Så en dag kom överraskningen... "Nacka hoppar på två ben" skrek jag av glädje. Och minsann...han studsade fram med världens fart som vilken frisk pippi som helst. Satt på båda fötterna när han åt och använde sina två kvarvarande klor på en bak- respektive en framtå och kunde greppa om grenarna. Men vilar ännu mycket liggande i grenklykor. Benet är väl otränat kan tänka.

Nu väntar vi bara på att han vill sjunga igen.

Äntligen har Pälle lärt sig gå ut och in alldeles själv. Han var sist av alla tio ungarna i utvecklingen. Satt ensam ute i fyra nätter och brydde sig liksom inte att följa de andra in på kvällen. Matades av pappa Thomas så det var ingen fara, men verkligen dags att anpassa sig. Vi fångade in honom och puttade in honom genom ingångshålet efter fjärde utenatten. Och si... det hjälpte! Han var visserligen inte länge inne, men går nu ut och in som alla de andra barnen och kommer på så vis åt maten. Han hade väl glömt bort sig?

Nacka har ont i foten. Kanariepojken som sjöng så vackert har tystnat. Han har ont. Skadade sin ena tå allvarligt för några dagar sedan. Hade väl fastnat nånstans. Fåglar gör så ibland. Det blöder mycket från tårna men de brukar läka efter ett tag. Än har vi inte gett upp. Vi lider med alla som mår dåligt. Bäst om de får vara i sin naturliga miljö utan att stressas.

Nacki, hans mamma, har också haft en dålig vecka (av vad vet vi inte) men hon repar sig nu, tycks det.

Orange (vår bästa kanariemamma) bröt sin ena bakklo i våras. Stapplade och led i en vecka men mår nu alldeles prima och har lärt sig ett nytt sätt att använda foten på.

Sussi, nymfmamma, skadade en klo för någon månad sen. Man blir skräckslagen vid åsynen av blodiga sittpinnar. Tån läkte på ett par dagar och hon är vid full vigör. En nagel kan hon leva utan.

Tack och lov var kanarien Lennart den enda som dog vid vårens hökattacker. (Peppar, peppar, verkar det som om vi stoppat vidare anfall från "hemskingen".)

Skador och sjukdomar klarar man sig inte ifrån. Det är tyvärr något som inträffar. Ju fler djur man har desto större är risken. När alla mår bra inbillar man sig lätt att det är en självklarhet, men så är det inte. På 150 fåglar har vi ändå varit förskonade.

Nymfungarnas aktiviteter förevigades i morse, tyvärr genom nätet. Inte sååå kul, men att fota inne i voljären stör verksamheterna. Så detta får duga. Det blir lite som leken "finn fyra nymfer"...

Nymfungarna är så fina just nu, två månader gamla. Pappi har slutat mata sina för ett par veckor sedan för nu kläcks det nya i holkarna, andra omgången. Det kläcks hos Thomas också men han är för snäll mot sina och matar än. Men dom äter själva också.

Ungarna har lärt sig gå ut om morgonen och in på kvällen, och leker och undersöker hela voljären om dagarna. Är så roliga att följa. Klättrar omkring i insatta björkris och äppelgrenar. Testar allt och övar hela sin kropp. Kliver så låååångt ut på smala grenar som dom kan och roar sig med att gunga där. Tills dom tappar balansen framåt eller bakåt.

Tränar sig att hänga kvar i en fot, klättra upp genom att använda armarna (förlåt vingarna) för att sega sig upp igen. Nyper i blad och bark. Går promenader på marken, antingen i gåsmarsch eller var för sig. Vaggar fram med bred kropp på korta ben, snubblar ibland, tar sig ett dopp i badkaret, gräver i jorden, hittar små kryp, smakar på blad... ja, vad allt gör inte fågelungar. Och vilken motion deras kroppar får!

Skickliga flygare har dom också blivit. Behärskar alla situationer.

Det är bara en som är lite egen, Pärlvit (Pälle kortare). Han sitter för sig själv och njuter och leker inte med dom andra barnen, sitter ute ensam om natten. "Jag vill bara sitta här och ha det lugnt och skönt. Och lukta på blommorna"... eller vad det nu ska föreställa.

Är jag förlovad eller inte .... undrar Isabell som hamnat i egen kupé med Lillis.

Hon nyper i sin fotring och undrar. Varför friar han inte? Varför har det blivit så konstigt? Varför ska vi sitta här avskilda från flocken? Varför har jag fått en ring?

Många frågor hopar sig. Stackars liten. Vi hade ju hoppats att han skulle passa på när han hade henne för sig själv men det är ytterst valhänta försök han kommer med. Visst tittar han in i holken och försöker locka dit henne, och visst visslar han vackert men han har nog inte till fullo förstått det där med förspel...

Dom kanske helt enkelt inte tänder på varann? Snart är hans tid ute. Händer det inget inom kort får han byta plats med Mellis.

Kanske ska jag göra en utskrift av inlägget och visa honom att jag skrivit om saken i bloggen... Kan det hjälpa?

Spontant kalas i trädgården blev det idag när vi fick besök av arbetskompis som ska köpa en nymfunge till sällskap. Den blivande Matten lät efter stor beslutsvånda och någon timme med näsan tryckt mot voljärnätet meddela att "det måste bli den grå med vit Z-fäck i nacken och svart fotring". (Skulle inte förvåna mig om den får heta Zäta.) Lille pippin ska hämtas om en månad.

När Beslutet väl var klart blev det samling vid dammen där Mattens Svärmor och vår Granne anslöt med medhavd glass till kaffet. Hur trevligt som helst.

Husbonden fann sig med ens omgiven av idel göteborgare vilket han klarade galant. Han är ju redan lite miljöskadad genom samvaron med mig;)

Äntligen ett snäpp neråt, 17,6 grader.

Thomas behåller sina två damer för sig själv och de turas om med ruvningen som tidigare. 3 ägg i holken.

Mellis var frustrerad när hans Käre Bror flyttade så han gick runt och nöp de nyutkomna ungarna på ryggen en dag. Dumheterna har släppt nu. Pappi och Topsy har också börjat om på sin andrakull och ruvar duktigt.

Hanarna sköter den mesta matningen av fem ungar vardera. Ungarna sköts exemplariskt. Hanarna tar ut dem i voljären och visar hur man tar sig in. Fantastiskt roligt att följa barnem från ägg till duktiga flygare. En del äter själva nu och minstingen Pärlvit förflyttar sig med vingslag. Han går fortfarande med på att sitta på fingret ibland.

Golvet i fågelhuset tvättat efter översvämningen. Mattorna också. Torkade genast. Vilket tvättväder! En tur till soptippen hanns också med. Nu planeras för utökad voljär för alla fåglarna på ett och samma ställe inne i trädgården. Får se när det hinns med.