Inredning och möblering pågår för fullt inne hos kroknäbbarna. Mest i smyg, och är tydligen i ett känsligt läge. För när vi kommer in i rummet flyger nymferna kollektivt ut ur holkarna till sina sittplatser och låtsas sova! "Nej, vi har inte gjort nåt..."

Hehe... dom är för goa. Får avvakta med insättning av ris till dem. Hann i allafall uppfatta att Pappi verkar ha valt en annan holk i år vilket för med sig att det nog blir en rockad på andra håll också. Undrar om Lillis och Isabell får till det i år? De fick en dålig start förra året med en tredje part som blandade sig i leken, Mellis, vilken i sin tur har möjlighet till en ny stjärna i år, lilla Pärlvit som föddes i somras.

Hos papegojorna är bostadsförmedlingen också intensiv. De blev betydligt tamare sen de fick ett helt rum - och fönster, trots att vi nu går in till dem med servicen varje dag... eller kanske just därför. De sitter lugnt och iakttar vad vi placerar ut. Det nya riset var populärt och där kliver de omkring och plockar knoppar. Ett grönt par (de som parade sig igår kanske) kutar ut och in i en holk. Hmm... redan valt?! Ett blått par höll till i närheten av en annan.

Ringmärkt EN risfågelunge, den enda som var ung nog för de fasta ringarna. En upplevelse, det var första gången med de ringarna. Och ringarna blev sent beställda, man får skylla sig själv. Ungarna var toksöta. Såg ut som små pingviner i ansiktet.

Äntligen fick jag in björkriset till finkar och kanarier också. Så härligt att se dem plocka knoppar, särskilt ungarna som är barnsligt fumliga.

Det var inte bara nymferna som fick upp sina bostäder idag. Även hos papegjorna återfanns ett ägg på golvet. Och de parade sig helt ogenerat mitt för våra ögon! Ingen falsk blyghet där. Nästan demonstrerade... skulle jag säga, och de är sååå söööta då.

Så det blev nybygge även där. Fyra små villor in, en i vart hörn. Och mycket björkris ikring för att att skydda respektive bohål mot insyn. Lessons är väldigt hetlevrade, de är noga med den grejen.

Bilden visar våra mascotar som hänger i Fågelhuset. Det är jag - igen, som inte kunde hålla mig från att köpa dem. Passar ju så vanvettigt bra eftersom vi har både gröna och blå papegojor.

Därtill lägger jag ut en bra text (vårt rättesnöre) om hur fåglar ska ha det, skrivet av Jan Högberg:

"Motionen för djuren skall vara så naturlig som möjligt, den skall vara frivillig och den skall upplevas positivt. Att leta efter föda på olika ställen, smyga in i buskage, rota i jordtorvor, hävda revir, kunna sträcka på vingarna och ha social gemenskap är viktigt för fåglarnas vällevnad. Det måste också eftersträvas att det är harmoni i buren/voljären."

Kollektiv rusning utbröt till holkarna inne hos nymferna. Alla nio snubblade runt, klättrade för att få bättre utsikt (eller insikt, snarare), trängdes vid husvisningen och surrade som flugor i luften. Ingen panik, alla på en gång.

Verkligen roligt att beskåda. Och detta efter ett enda litet ägg på golvet. Ett ägg på golvet är nämligen tecken på att häckningslusten infunnit sig och vi tar fram holkarna. Undra på det med vårväder utanför och en timme längre dag inomhus.

Thomas och Lili var som galna efter sin gamla holk. Lili var där först men fick strax sällskap av Thomas. Och detta trots att jag stod intill och fotograferade. Det kallar jag LUST. Önskar jag kunde göra bildspel, men ett kollage får duga.

Fyra villor är uppsatta hos nymferna och de är precis lagom många för att bilda par, bortsett från att Thomas har två fruar. Pappi var som en tupp: "Ingen får gå i närheten när JAG väljer". Det struntade de andra högaktingsfullt i och fick på moppo av hans moatjé Topsy som utnämnt sig till självklar drottning.

- Håll er lugna, ni får vänta... nu väljer PAPPI först!

Känslorna svallade och handgemäng utbröt en stund hos de fredliga nymferna. De håller väl på ännu i kväll därute och "skriver kontrakt" kantänka .

Äntligen har Papageno läkt sin sårskorpa fint, den som han ådrog sig i stora kokosnötstumultet. Han slipper nu kallas Skorpan längre. Tumultet beskrivet HÄR.

Vi var riktigt oroliga ett tag för det var ingen grann sårskorpa han hade. Se lilla bilden. Nu är han så gott som återställd. Härligt.

Här några översiktsbilder från fågelhuset. Svårt för det är komprimerat. Så mycket fåglar syns inte heller vilket beror på att de har gott om utrymmen och är någon annanstans just då.

Småpapegojorna bor till vänster om kanarier och finkar.

Här bor kanarier, risfåglar, mås- och sebrafinkar, ett 40-tal sammantaget. Det tror man inte vid anblicken, flera ligger på ägg eller sitter på grenar i övre regionen. Ville undvika lysrören på fotot. Voljärerna är byggda som två avdelningar med öppning emellan.

Så här kommer man in i nymfavdelningen (till höger) med reservburen (till vänster). Frötunnor under den. Till vänster om reservar'n ligger papegoj- och kanarierummet några steg upp.

En fråga i kommentarerna besvaras här. Städning sker varje kvartal. Storrengöring med avmaskning av fåglar och ohyressanering i voljärerna sker på sensommaren/hösten.

Kanarier förekommer i alla upptänkliga färger. Så är det oftast med de arter som odlats av männsikan länge. Ju längre tid dess fler varianter. 

Charlotta har haft en stroke. Vår lilla tjocka kanarieflicka som inte bryr sig om familjebildning över huvud taget, som öppnar munnen och fräser friarna rakt upp i ansiktet och som bara glassar med och njuter livet.

En dag kunde hon inte flyga. Hon var helt normal för övrigt men orkade inte lyfta vingarna till flykt. Hon åt och drack och hoppade omkring på golvet, men kunde inte lyfta. Pigg för övrigt, tittade längtansfullt upp mot grenarna, neg som för att ta sats, rörde på vingarna bara lite, lite… men mer blev det inte. Vingarna föreföll förlamade på nåt sätt.

Detta varade en dag. Vi tänkte att hon kunde lägga sig i något hörn på nåt mjukt, det går faktiskt. Många kanarieungar gör så i början. Vi var helt beredda på att finna henne död nästa morgon. Men si… då satt hon uppe på grenarna igen. Som vanligt. Hon var nere och åt och drack, och uppe igen. Flera gånger. Allt var som vanligt.

Hmm… man undrar. Vad var detta? Hjärnblödning?

Hon är bara två år. Kanarier lever väl i tio år minst. När det gäller fåglar får man oftast inget svar. Men det är roligt att hon hänger med ett tag till.

... efter TVÅ dagars städning i Fågelhuset. På gården står fyra skottkärror fulla med begagnat grus och jag blev plötsligt matt. Inte nog med att städa, man ska göra det så omärkligt som möjligt för att inte störa häckningarna. Detta är egentligen omöjligt. Hur omärklig kan man vara när man kryper runt på alla fyra och tömmer den ena hinken efter den andra...? (bild: sebrafamilj äter hirskolv)

Men det hjälpte att gå på alla fyra i alla fall, man blir lite mindre. Kanarieungarna som kommit ut är bedårande när de kommer fram för att kika vad man gör. De är så nyfikna. Men risfåglarna blir upprörda precis som papegojorna. Nymferna stack ut så det blev ju väldigt bekvämt.

(bild: vita kanarieungen liknar visst en snöripa, det får bli hennes namn)

Det är ett sjå att vara ensam om uppgiften. Först ska ett antal hinkar skräp ut i skottkärran intill voljären. Sen ska stor påse grus spridas på golvet. Därpå lite anissand (för extra väldoft), en hink grit (annan sorts grus), bok- och cederträflis (för ännu mer väldoft) samt färsk mossa utifrån och hö. Höet doftar gott, är utmärkt byggmaterial och innehåller fröer i torkade frövippor. (bild: sebrabarn prövar höet)

Tog några bilder när allt var klart, men fick bråttom ut för då behövde föräldrarna in till ungarna igen. Oooo, så skööönt att det blev gjort. Nöjd.

Den vanliga morgonkonserten i fågelhuset avstannade för en stund i morse när radion spelade "I en klosterträdgård" med Jan Lindblad. De tystnade och var helt förstummade inför den nya sången. Arter de aldrig hört förut.

Jag höjde volymen och nymferna som var närmast kom fram på nätet och tittade mot radions håll, lade huvudena på sned och lyssnade uppmärksamt. Dom var så söta. (Den vackra fågelsången i bilagd video är dock en annan låt: A nightingale Sang In Berkeley Square.)

Sen shakade vi loss, Husbonden och jag, till den femtiotalslåt som följde. Topsy nymf satt käpprak på sitt oefterhärmliga sätt liksom "med händerna knäppta på magen" som bara hon kan. Hon såg ut som en fin liten dam som undrade om detta passade sig.

Kanarier och sebrafinkar slutade äta och kom fram till nätet för att titta på spektaklet, helt förundrade.

----

Det var annan låt det än "kråka som kôvna". Vidhåller stavningen enligt Västgöta-Bengtsson trots kommentar om uttalet i föregående inlägg. Han visste vad han gjorde, den mannen. Säkert finns fler uttal, men här på bôggda råder faktiskt samma uttal som i skrift: kôvna (alltså kövvna).