Lagom till Nobelfesten blev julknäcken klar. Husbonden fick ett ryck igen, eller var det rastlösheten. Men han blev visst inte riktigt nöjd med läckerbitarna. Jag vet inte så noga, har aldrig fuskat i den branschen. De får visst inte bli för mjuka och inte för hårda och allt vad det är. Äh… jag tyckte dom blev goda.      Klickbilder

Ett förfärligt sorl på stora fester. Klart man tittar lite, men orkade inte så mycket. Ska inte orda så mycket om varken Nobel eller kläder för jag behärskar ingetdera. Bara detta… Kronprinsessan Victorias glittrande smaragdgröna klänning nog var nobelfestens höjdpunkt. Tjusigare än så kan det knappt bli. Märkligt, men grönt passar ofta särskilt bra vid dessa högtidligheter. Bilder på SVT HÄR.

Kul med enbart kvinnliga programledare, men de kunde nästan haft sina frackar som i trailern. Hur som helst blir det enklare. Kvinnliga festkläder är svårt, alla kan inte bära upp dem. SVT har stort ansvar för programledarnas kläder – särskilt vid ett tillfälle som detta. Fel kläder stör tittarupplevelsen. Anna Hedenmos genomskinliga tyllärmar kändes flera nummer för trånga. De skrynklade sig och klämde åt på flera ställen. Vad är det för fel på klädda ärmar om man inte får till det på annat sätt.

För övrigt la jag mest märke till Anna-Maria Corazza Bildts spretiga fågelbofrisyr som lyftes upp av nåt felvänt rött diadem - i nacken, av alla ställen…

Har aldrig varit svag för tomtar. I så fall hellre tomtarnas gärningar. Som det där med att tassa runt och se till djuren i lagården i sena kvällen. Blev tidigt fullständigt förhäxad av konstnären Anders Olssons julbonader. De gick rakt in i hjärtat på mig som ung stalltjej. Ägnade många timmar åt att rita stall och fantisera om att jag jobbade där. Bonaderna har vi alla sett, de har tryckts i miljonupplagor och är en del av vår svenska folksjäl.

Men jag såg inte ens tomtarna på bilderna. Insöp istället varje detalj i trävirke och halmstrå, djurens väna blickar och inte minst… de rensopade stallen, nyströdda bäddarna och välryktade djuren. Och över alltihop ett förunderligt varmt ljus. Allt andades frid, vänlighet och idyll. Sämre förebilder kan man ha. Önskar att dagens småbarnsföräldrar låter sina telningar få tillgång till dessa idylliska förebilder.

Minnenas Journal har i senaste numret en artikel om Anders Olssons person och livsverk. Man skriver just om hur han lyckades få bilderna att skimra. Samtida kollegor förstod sig inte på hans motivval, men ”Anders Olsson gick sin egen väg och föredrog idyllen, den oskuldsfulla skogsgläntan framför den karga verkligheten.” Och blev en av våra mest folkkära bildkonstnärer. Är honom evigt tacksam för detta. Vi behöver någon som öppnar våra ögon för det idylliska och stillstamma. Nu mer än någonsin.

Svenska idyller.

Anders Olsson målade ju inte enbart julmotiv. Ett av hans mer kända motiv med hölasset pryder omslaget på Svenska idyller. Boken är en komplett sammanställning av hans indianbilder, sagomotiv, tomtar och troll samt djurbilder. Den boken vill jag ha.

                   Klicka för något större bilder.

Om det nu ska bli en snörik vinter... igen, ska jag försöka fokusera på det vackra. Där finns former och fasoner vi aldrig ser på sommaren och svårligen kan efterlikna. Klicka för större bild.

Julstuga på gamla Stationshuset på Byn i dag. Kaffe och våffla. Det har blivit lite av tradition att vi tittar in där för att köpa det nya bildhäftet som Hembygdsföreningen ger ut till varje jul. 24:e utgivningsåret i år. Massor med bilder från förr och nu, initierade artiklar om ortens liv och leverne i förhållande till samtiden. Fint tryck. Historia, traditioner och kultur. Man måste ju stödja en verksamhet där så många duktiga människor gör ett seriöst jobb och ger oss så mycken kunskap - helt ideellt. Vi har köpt alla häftena.

-------------------

För några år sedan hade häftet med en bild på en person jag känt mycket väl – Bror Johansson, min ex-svärfar närmare bestämt. Vi möttes i Göteborg, men hans anknytning till orten var skäl till att jag med tiden hamnade just här. Artikeln återgav minnesbilder från krigsåren 1939-1945 och Bror var en av dem som frivilligt åkte till Finland under vinterkriget. Det kändes märkligt att stöta på honom i detta sammanhang.

När Sovjet gick till angrepp på Finland väcktes omvärldens avsky och de nordiska grannarna ville hjälpa sitt broderfolk. Begreppet ”Finlands sak är vår” myntades. Fram till fredsslutet hade över 12.700 svenskar anmält sig som frivilliga. De första åkte 1939, tio-tolv män bara från vår bygd, däribland Bror.

Tänk att utsätta sig för dessa umbäranden för ett annat lands skull – visserligen ett broderland, men ändå. Och det frivilligt! Hur många svenskar skulle idag ha modet, känslan eller engagemanget att göra något liknande? Min gissning är att de skulle bli väldigt få, till och med om det gällde vårt eget land. Jag är stolt över att ha känt en sådan hjälte.

Isiga vindar i kväll. 13 minus i skrivande stund. Inget mot hur vintrarna var på den tiden.

Det börjar likna vintern 2009-10, om man frågar mig. Snömassorna samlar sig på hög. Börjar hänga över från taken så där hotfullt igen. Och det slutar ju aldrig - uppehåll en dag, sen faller det igen. Ny snökanon* från Island i faggorna. Vackert som en saga, men olycksbådande på nåt sätt. Har vi sett det förut… jojo.

Julekransen välkomnar för sista gången – snart inte en kotte kvar i den, tappas var gång som dörren stängs. Stjärnan i fönstret på loftet värmer sinnet i vinternatten. Fåglarna gläder oss var dag med sin närvaro… vi blir ruinerade;-)

*Snökanon, är tydligen SMHI:s nyord för "mycket snö på ett ställe".

Nu har väl ändå fräckheten brutit ut totalt i Göteborg. Att belägga FÖRBIPASSERANDE europavägar UTANFÖR innerstan med trängselskatt är nåt av det galnaste jag sett. Helt fredligt passerande bilister på väg från Oslo till Malmö på E6:an – UTAN TANKE PÅ ATT KÖRA IN I STAN – ska nu straffas för att de PASSERAR Göteborg. Jag trodde inte mina ögon. Transportstyrelsens info kom i brevlådan idag.

Var inte avsikten att stimulera göteborgarna till att ta buss/spårvagn till jobbet i innerstan? Hur ska privatbilister mellan Oslo och Malmö kunna göra något åt det? (Innerstan till vänster i bild, med grå vägar innanför den prickade trängselgränsen - klicka för större bild).

Skatten drabbar förstås även lastbilstrafiken, och den är massiv. Dock inte den utlandsregistrerade (befriad), men den är väl snart (eller redan) störst. Visserligen är jag för en återgång till godsbefordran på järnväg men då får väl möjligheterna vara utbyggda innan man straffar trafikanter för något som ännu inte står till buds. Är det verkligen upp till Göteborgs stad att ta ett nationellt ansvar för att tvinga fram godståg?

Göteborg har aldrig kunnat trafik. Har sällan skådat en stad med så rörigt gatunät och så dålig skyltning. Här måste man vara infödd för att hitta. Tur man flydde fältet för 40 år sen (exakt i år). I ungdomen och med nytt körkort roade vi oss med att försöka hitta till vissa mål enbart med hjälp av skyltningen, som vore vi turister. Det var stört omöjligt. Efter sporadiska återbesök konstateras att det är lika illa nu. Men man bygger sina broar och tunnlar hit och dit och blir aldrig färdiga...

Trängselskatten ska visst även finansiera det s.k Västsvenska paketet med tunnlar och broar och kollektivtrafikutbyggnad. Men att bestraffa dem som PASSERAR utan tanke på att någonsin köra in på stadens gator är helfräckt. Visst är göteborgare kända för att vara fräcka, men på ett mer skojfriskt sätt. Detta är INTE roligt alls. Som infödd hittar jag smitvägar förbi, men skäms å födelsestadens vägnar. Tumme ner!

Messaure… visst har man hört namnet, men…

”Minnet av Messaure” är en fascinerande historia om det sista stora vattenrallarsamhället i Sverige. Ett livfullt men provisoriskt samhälle med som mest 2300 invånare under kraftverksbygget 1957-63. Med sjukstuga, skola, lekskola, bibliotek, kyrka, tvätteri, kiosk och bensinmack. Sen revs allt och kvar finns bara gator i en spökstad… och minnen.    Klicka för större bilder

Mitt ute i den lappländska ödemarken var det fullt ös i sex år. Dammen som byggdes var en av Europas största och är Vattenfalls mest omfattande dammbygge. Fyllnadsmassor motsvarande fyra Cheopspyramider gick åt. 150 lastbilar och dumpers kördes av 270 förare i skift, 60 mekaniker servade maskinparken. Ditflyttad arbetskraft med familjer försökte leva ett normalt liv vid sidan om den intensiva verksamheten som dominerades av det enorma muskedundret, Grävmaskinen Marion – besjungen av Pugh Rogefeldt. Låten på YouTube HÄR.

Tack vare dokumentärfilmaren Olle Häger vet vi nu ’allt’ om människorna och livet runt Messaure vattenkraftsanläggning i Stora Lule älv. I dag gick reprisen av hans dokumentär i Kunskapskanalen. Den finns på Play i några veckor till. Och människorna, ja… de håller minnena vid liv med träffar, en förening, och hemsida med berättelser och bilder.

Tänk… när jag semestrade i Lappland på 1970-talet passerade jag på 5 mils avstånd utan att ha en aning…

Fakta på Wikipedia HÄR.

Fakta hos Vattenfall HÄR.

"Är det upp till vår generation att avskaffa alla våra traditioner?"

Två mammor i Lidköping (Fria Ord i NLT) gav årets citat apropå skolornas adventsfirande. Det bästa som sagts på länge i den debatten. Citatet går dessutom väl att tillämpa på många andra områden, inte bara i religionsfrågan. Somliga i vår generation har tagit sig för att avveckla väldigt mycket, för att inte säga det mesta, i rask takt. Utan hänsyn till att det drabbar många människor som slår vakt om eller är beroende av kulturella och historiska värden, miljövärden eller av landsbygden. T.ex som att Hela Sverige Ska Leva.

Det tycks faktiskt vara en väldig iver att avskaffa mycket av våra gamla värderingar och normer. En nästan fanatisk iver skulle jag säga. Dags att ta till sig mammornas stillsamma ifrågasättande. Är det verkligen vår generations rättighet att avskaffa hundra- eller tusenåriga traditioner?