Alla sätter vi spår med vår levnad. Vad allt kan man inte finna efter tidigare fastighetsägare. Mannen som bodde här före oss dog 1985. Äldre än så måste alltså de gamla konserverna vara. Vi grävde upp dem för några år sen och nu står de bara här. I väntan på åtgärd...

Körsbärssylt sa ett rykte. Kanske kan det vara inlagda rödbetor. Och det var nog inte det sista Nils Johansson gjorde innan han gick bort. Så det har gått minst 30 år sedan burkarna grävdes ned. Några gick sönder när vi tog upp dem, en är klart möglig inuti, två såg hyfsade ut från början. Nu närmar sig stunden då vi måste öppna och tömma ut innehållet. Locken sitter väldigt hårt. Lite läbbigt.

Husbonden eldade i Parken hela dagen. Duggregn, svag vind och ösregn om vartannat. Bästa vädret för dylik syssla. Fast dåligt med skyddskläder upptäckte vi. Arbetsregnrock och sydväst bör anförskaffas... Själv hade jag hand om marktjänsten och vilade ut efter strapatser med göteborgsresa, mingel, bakövningar och 'valpgos'. Så fick jag för mig att pröva nya kameran Nikon D7100 som numera gör som jag vill. Från övervåningen, genom fönstret, i regn och på cirka fyra meters avstånd. Fåglar ur fågelperspektiv... Snacka om utmaning, hehe. Rena eldprovet!

… står det på dörren, en gammal skylt hämtad från Blekingetrakten. Och när vi trotsade varningen fick vi skylla oss själva. Valpar med gäddtänder är en prövning. Vi tog oss alltså till barndomsvännerna i Årnäs, en dryg timme bort, för att gosa med valpisarna, fem veckor gamla nu.

Att de ska bli whippetar syns ännu inte. Ibland liknar någon till och med boxer i vissa stunder. Härligt sidenmjuka valpdoftande och lyckligt oskyldiga till allt. Att vi skulle hälsa på just nu planerades. Valpar är i sin bästa ålder så här dags. Börjar bli medvetna och nyfikna, leker lite säkrare men ännu tafatt och ändå så härligt drumliga, mjuka och kort sagt… valpiga.

Nu var det dags för Vanessas första kull. Allt har gått enligt ’manualen’ och de är helt enkelt underbara. Längesen man gosade med puppisar. Nu klarar man sig tills nästa gång… Vill man frossa i fler valpbilder ligger det många ute hos Kennel Belaras blogg ända sedan födseln och framåt. För övrigt äro fler ord överflödiga.

Himla glad att energin håller lite längre numera. Efter fredagens mingel i Göteborg och Bya-mässan krävdes visserligen lite extra vila, men när gör det inte det... Hälsotecknet är att man inte går i totaldäck...

Infrysta äggskal har torkats i ugn och 'mortlats' till fåglarna. Fler knackebrackers bakades till fotoklubbsmötet. Idag kom turen till att åter baka scones för hemmabruk. Det sistnämnda har jag tänkt på i ett par veckor. Nu kom utrymmet. Inte blev de som förr, inte. Lite fel här och lite där, men fullt ätbara - för mig själv, alltså...;-) Crackersen hade strykande åtgång på kvällens fotomöte.

Fotoklubbens möten är alltid trevliga. Mycket fototeknik, ibland över ens huvud. Men om man har ett öppet sinne fastnar alltid något nytt. Därtill får man hjälp med sina frågor - alltid någon som sitter på svaret. Av kvällens bild kan man tro att nikonklubben sammanträder. Vi tar bara ut svängarna lite extra när inga andra kameror är med :-) Lika barn leka bäst, hehe....

Tre ärlor for runt Lilla Huset i morse i en faslig fart. Inget fel på konditionen efter den långa flytten. De var så stormande glada och fulla av energi att man verkligen inte kunde tro att de åkt så många mil på sina små vingar. Snart är väl alla ärlor framme som ska leva & bo här. Vad gjorde vi utan alla våra glädjespridare. Så tyst och tomt det skulle vara.

En ensam trana spatserar omkring i nejden och försöker finna mening i livet – på egen hand. Nånstans ska den ju leva & bo... Säkert en ungtrana. Ibland har den sällskap av ett större gäng. I morse gick den på fältet utanför vår tomt precis när vi åkte iväg. Fel kamera, men en liten halvdålig bild blev det.

Byns Leva & Bo mässa var målet för vår avfärd. Bäst att hänga med så man blir informerad om utvecklingen: nya hus för uthyrning samt utökat äldreboende ska t.ex byggas. Hoppas allt går i lås för vår lilla kommun. Ortens företagare och föreningar deltog. Hembygdsföreningen visade två underbara modeller av Nossebro Stationshus från två olika tidsepoker. Undra på att man blir förhäxad av dessa ytte pytte små exakta spröjsade miniatyrfönster och –dörrar!

Från gårdagen visas några bilder från Akvariet på Sjöfartsmuseet i Göteborg. Infon på plats var inte lysande så några namn på arterna har jag ej. Saltvattenakvarier är dock alltid sevärda med alla sina färger - så vackert de lever & bor. Sist men inte minst togs en minnesbild på en av Göteborgs alla lyktstolpar från fordomdags - dvs min uppväxt. Så här såg alla lyktstolpar ut från 50-talet. Såg de inte ut på det viset så var de inga lyktstolpar... En nostalgikick… tänk att de inte blivit utbytta!

Ett hejdundrande jubileum. Min gamla arbetsplats SEKO Sjöfolk firar 100 år. Inbjudan till vernissage för utställningen ”Sjömannen 100 år – facklig kamp för värdigt liv” på Sjöfartsmuseet i Göteborg kom i januari.

Så imponerad av inbjudan att vi tackade ja utan vidare… tänk bara att rota fram ALLA anställda under ett helt sekel! Mitt ”första riktiga” jobb blev betydelsefullt, fast jag bara stannade i två år (vidare till utbildning).

Vi deltog i minglet på museet och avstod middag, underhållning och hotellvistelse - allt kostnadsfritt. Minst 325 personer i minglet, och de flesta skulle faktiskt vidare till festen på Eriksbergshallen med båt över älven.

Utflykten blev bättre än jag nånsin vågat ana… Fem gamla arbetskamrater från medlemsregistret var där! Tänk att vi fann varann – efter 46 år bland alla ombudsmän, fackligt förtroendevalda och tjänstemän från fackföreningens alla avdelningar runt om i landet samt representanter som uppvaktade jubilaren. Inte konstigt att de flesta var män!

De som verkligen gjorde min dag (arbetskamraterna får ursäkta) var Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt och Lars Ohly. Båda två!!! Tyvärr var bara lillkameran med, ville verkligen inte släpa på den store vid detta tillfälle. Bilderna är därefter, men både Jonas och Ohly fastnade. Hemförde ’bytet’ triumfatoriskt, hehe.

Husbonden och jag var ute i god tid och hann kika runt i Majorna och Masthugget. Besökte Masthuggskyrkan, byggd 1914, ett verkligt landmärke på en av Göteborgs bästa utsiktsplatser. ”Kyrkan är byggd i nationalromantisk stil som för tankarna till vikingatid och medeltid” och ”det timrade taket påminner både om gammal svensk byggnadstradition och om ett fartygsskrov” enligt broschyren. Själv tänker jag mest på alla de skeppsmaster som huggits i Masthugget på 1600-talet.

Fantastisk utsikt åt alla håll över Göteborg – särskilt vid så fint väder som vi hade.

Ett vanligt bullbak kan bli hur spännande som helst. Särskilt om det var typ 25 år sen man gjorde’t. Och om man har en utbildad Bagare bakom ryggen som sagt ”det är nog ganska svårt att göra mandelkubbar, kan du inte göra vanliga bullar”. Plus att det i receptet står ”arbeta raskt ihop degen”. Då får jag nojan… huur snabbt då… och vad händer om inte…. egna rutinen är obefintlig, som framgår.

Nå, här skreds till verket. Mandelkubbar var en gång min specialitet… en av få. Och gamla receptet fanns kvar. Bagaren kikade bakom min rygg och tyckte att jag skulle "forma dem bättre"… hehe.

Provsmakningen fick högsta betyg av Bagaren (!) och inte var det nåt större fel på fasonen heller. Är oerhört nöjd att efter åratal av trötthet och sjukdom äntligen orka fullfölja från idé till resultat. Det var inte sista gången.

Och Bagaren är absolut en tillgång. Utan honom skulle vi inte haft bakverk här alls. Och så har jag nån att fråga till råds… när det kniper ;-)

Ärlan kom 1:e april. Alldeles sant, datumet till trots. Lite trött såg han ut, och långt borta har han varit. Efterlängtad glädjespridare. Det har varit så tomt på fågelhustaket utan den...

Och kråkorna återvände efter några dagars bortovaro. Trodde de sjappat från sitt bo när ingen syntes där. Tänkte att vi kollat dit upp för mycket, men... vips så var de här igen. Hade de varit på kort 'smekmånad', tro...? Honan hade med sig nåt i näbben som hon inredde med:-)

Smånarcisserna hann slå ut före de stora påskliljorna. Och vilken tur att scillan lyser upp de bruna löven. Tänk så trist det vore utan vårblommorna innan all växtlighet sätter fart. Rönnspireans blad leder alltid utsprickningsligan. En verklig tröst, alltid så frodig och pigg.

Och påskpyntet är framme. Utomhus vill säga. För första gången på många år. Ett annat år gjorde jag mig till och sen hängde de bara som regntunga disktrasor. Nu kändes att det behövs lite färg i väntan på lövsprickningen. Ser lite välkomnande ut där vid grinden...;-)