Fem måsfinkbarn har lämnat sina bon idag. Två av dem låg uppe hos kanariehonan Tuvalisa som ruvar på egna ägg. De är så rara där de ligger. Måsfinkar är väldigt sociala. Men… läget förvärrades när Pappa Måsfink landade på bokanten för att mata sina små. Tuvalisa lyfte huvudet och avvaktade, sneglade åt höger och vänster, undrandes vad som pågick. Nä, den störningen kändes too much. Jag klev in för att lura ut dem, vilket gick bättre när Tuvalisa lämnade scenen. Jag fick lyfta ut dem, en och en. Oooo, de var så beskedliga och mjuka. De placerades längre bort på grenarna istället… och Tuvalisa återvände… tacksam.

Samtidigt kikade jag in hos Helmut som kläckt ett av sina fem ägg i andra kullen. Ungarna är så små, så små så de nästan får plats på en tumnagel. Ett livets mysterium.

I lessonvoljären ruvar gröna honan Mamageno sex ägg i holk. Dags för kläckning där också. "Blåan" (fantasilöst namn på blå hona) framlever dagarna i holk nr 13, ruvandes på en hemlighet. Hon valde en annan holkplats än sin vanliga vilket rörde till det för tredje lessonparet vilka ännu inte förlikat sig med detta faktum men börjar nalkas den sista holken, hus nr 12.
Även Fjortis och Elvira (lesson de också) har bröllopsbestyr i reservburen. Aha… hon tillbringar mycken tid i holken nu.

Vad har vi här då...? Storsjöodjuret i dammen...? Nähähäedå, bara ett trist pumphaveri som håller en på tårna. Normalt strul som hör till hemmansägarens lott. Inte bra för fiskarna syretillgång därnere. Aldrig får man vara riktigt glad.

Den kraftiga kaskaden (som måste dämpas med en regel) kommer från reservpumpen som fick sänkas ned i den öppna vaken när originalpumpen UNDER ISEN slutat pumpa. Kanske är det bara en ispropp...

Lilla Huset väntar på islossning för analys och åtgärd.

Snö hela dagen. Först lite tunt, sen lite mer. Måste till slut skovla undan blasket från gångbanorna. Vill ju trots allt ta mig till fågelhuset i sandalerna.

Äntligen… ser nu fram mot en hel vecka utan tvångsmässiga utryckningar till vårdapparaten. Ska bara hämta fler giftsprutor på Apoteket en dag, hehe. Ej tidsbestämt, då går det an.

Att tvingas till cellgift är något av en livskris, verkar det. Släpar mig fram i dvala, med mer eller mindre konstant huvudvärk i en hjärna totalt tömd på energi. Är det verklighet eller "bara" biverkningar, tro.
Inser att jag deppat en hel månad nu. Sånt här kan aldrig förutses. Tycks ha nått botten… just idag. Nu MÅSTE det vända, för så mycket djupare kan stämningsläget knappast bli. Håhåjaja.

När Husbonden är på jobbet dansar inte denna råttan på bordet. Men hon tar lååång lunch med dagstidningen utbredd över hela bordet under mumsandet. Mysigt att förena nytta med nöje.

Imponerades idag av metallfacket som förhandlat fram tillfälligt permitteringsavtal under rådande undantagstillstånd. Hörde presskonferensen på webben. Befriande med Stefan Löfvens kraftord mot regeringens ovilja att hjälpa. Synd att de klipptes bort av media inför kvällsnyheterna. Vad ska IF Metall annars göra när de riskerar massarbetslöshet till sommaren – med a-kassan söndertrasad av högerregeringen. Avtalets 80-procentiga ersättning ger ju mer än a-kassan.

Hoppas bara att möjligheten nyttjas istället för uppsägningar. Har mycket svårt att förstå kritiska röster som talar om "lönesänkning". Ty vad är alternativet?! Hoppas många jobb räddas. 

Löfvens vettiga och sanna ord måste bara återges här och nu. Och måtte högerregeringen snarast få skämmas för sin människofientliga attityd:

- Att skicka industriarbetarna rakt ut i arbetslöshet istället för att utbilda är resursslöseri. Om ingenting görs riskerar tiotusentals duktiga män och kvinnor att slås ut från arbetsmarknaden. De ska inte ensamma behöva bära all oro för vad som ska hända med jobben och ekonomin. Hela samhället behöver ställa upp för dem, för jobben och tryggheten.

Det väser och piper i nymfholkarna. Pappi och Topsy har fyra läckra ungar i sin holk. Thomas och flickorna har tre bebbar som är lite yngre. Lillis och Isabell har inte fått till det ännu. Han har en överdriven respekt för far och bröder men vaktar holk och revir och tykar ibland till sig mot Pappi. Goda tecken. Isabell har gett upp hoppet just nu, synd på en jättetrevlig nymfa. Vi hoppas att vårsol och värme kan tända lustarna.

Vad som hänt Mellis och Pärlvit är inte lika roligt. De har tyvärr haft en liten olyckshändelse. Kanske man kan säga missfall…? De började så bra och lyckan stod högt i tak när första ägget kläcktes. Pärlvit såg så lycklig och koncentrerad ut och Mellis skrek ut sin bulletin om födseln.

Sen hände nåt så att de miste en och en halv unge. En halv…? Tja, vad kallar man det när en unge som håller på att ta sig ur ägget dör.

Vi tror det berodde på att bottenmaterialet inte var tillräckligt packat. Spånet hade glidit isär så att den två dagar gamla ungen och den andra som sånär kläckts gled lite för djupt ner i materialet och dog. Fåglar har ju inga händer att dra upp dem med :-( Samma öde drabbade det tredje ägget som inte blev färdigruvat. Suck… Det värsta är att det nog var vårt fel… buhuhu. När vi var tvungna att avlägsna de döda och packa om materialet utbröt sorg och förtvivlan hos paret (bilden).

Pärlvit har haft en djup depression i någon vecka och ville ingenting. Hon var riktigt nere. Mellis blev näst intill desperat och försökte sno Pappis fru Topsy när hon var ute och luftade sig mellan matningarna av sina ungar. Det såg för roligt ut. Han larmade i örat på henne och försökte stila sig. Topsy som har både man och hel familj i egen holk tittade Mellis rätt i ögonen och såg mycket förvånad ut, typ; "Är du inte rätt vaccinerad". Sen ruskade hon på sig, körde ner huvudet mellan axlarna och vände sig åt annat håll. Obetalbart.

Nu har Mellis äntligen fått in sin Pärlvit i holken igen. Det tycks som hon lagt nya ägg. Båda turas om med vad som liknar ruvning. Nu stör vi inte med att ens tjuvkika, dom kan ju få för sig att vi ska ta äggen. Därmed kommer Mellis och Pärlvit lite efter de andra, men hellre det. De är så glada när de har något meningsfullt att ägna sig åt. Vi håller tummarna.

Gårdagens konstutställning var ingen höjdare. Trista akvareller i bleka färger med eviga motiv på torra trädstammar av utsocknes konstnär, inget för Lilla Husets invånare. Det är knepigt vad en del kan ta bra betalt för ingenting. Förra året köpte vi en härlig akvarell från Sveriges kanske duktigaste akvarellmålare, Maria Ginzburg, för samma pris som dessa trista och intetsägande vi såg idag. Smaken är som baken… delad.

Men jag går iallafall med i Byns nya konstförening. Man måste stödja nya idéer och initiativ. Kanske kan man få lite inspiration också.

Kikade också in i en ny affär som öppnade i Byhålan igår. I dessa kristider! Denna förutspås av Lilla Huset en lysande framtid som filial till bygdens mest berömda lanthandel. Hoppas det går bra, för sortimentet behövs verkligen på Byn.

Kul att träffa lite folk igen. Vintern har hållit oss fångna. Vårsolen sken och alla hade tinat upp och var glada. Det bjöds på ny variant av gatukök, nämligen ägg och falukorv stekta på vedeldat militärt stekbord mitt i Byn och lagda i en brödkakebit serverad som hamburgare. Lantligt och rejält.

Så var Vasaloppet klart. Daniel Tynell och jag stakade för fullt ös. Känns som att man givit sitt bidrag till hans vinst. Mör i armarna. Viktigt med en svensk vinnare. Det kändes betryggande med Oskar Svärd på andra plats före tjecken men man vet aldrig… Sen låg där ju en italienare lite längre bak men han tröttnade mot slutet, haha.

Margus ÄR patriotisk. Nu var det sagt. Klart man ska hålla på sitt. Gillar inte att utlänningar får delta i Vasaloppet. Tycker att vårt svenska lopp ska vara en helsvensk uppgörelse. Möjligen nordisk. Men helst svensk. Eller i nödfall en norrman, det är okej. Kanske, kanske en estländare, en finne eller en ryss… men inte sydlänningar. Det blir ju bara för dumt. Det passar inte. Det är vårat Vasalopp, vår svenska historia och namngivet av en svensk kung. Då ska inga spanjorer och italienare komma hit och lägga sig i. Förresten har dom inte kunnat hävda sig så ofta heller.

Under större delen av loppet stirrade jag förhäxad på den där scootern som följde täten. Från vår plats i helikoptern såg den precis ut som en svart hummer med jätteklorna framsträckta. Men när slutligen rycket kom fanns ej tid att titta på humrar. Härligt att vintern höll.

Men vem har planterat in virus i den svenska skid-VM-truppen? Vad har det tagit åt di svenske? Vi lönas med magsjuka istället för medaljer. Sabotage? För man vill ju inte tro att det är ren och skär ynklighet eller dålig kondis. Somliga har legat till sängs i fem veckor, andra har varit krassliga i tio veckor. Jaja, vi fick ju några medaljer och dem njuter Lilla Huset av. Tänk så bra det kunde blivit om de fått vara friska. Bättring!

Måsfinkarnas ungar börjar bli klara i första kullen. Nu handlar det väl bara om dagar före Stora Språnget ut till verkligheten. Små fågelbarn har just dessa ljusa näbbgipor som syns så bra på bilden. Näbbgiporna hårdnar sist eftersom de ska kunna gapa stort så länge de matas.

Näbbgiporna syns bäst på mörkfärgade fåglar.

Här sitter kanarieflickan Whitney (Houston) nyligen utkommen från barnkammaren (och är det en hane får det gå). Hon har en av de mer intressanta färgerna för året. De tofsar som eventuellt syns är bara "valpull" för vi har inga kanarier med tofsanlag.

Nu blir det bilder idag. De säger mer än tusen ord. Det kryllar av kanarieungar överallt just nu.  De flesta blir svartgrå eller beige, ser urtrista ut och är omöjliga att särskilja. De blir mer eller mindre bruna/brungröna senare. Man blir så glad för varje broktendens som Helmut, till höger. Kolla ögonbrynet!

Grit som fortfarande matar fyra ungar i boet har börjat leta plats för nästa bygge. Det gäller att böja i tid, det som krokigt ska bli.

Grit häckar för första gången i år så hon har redan gjort "rätt för sig".