Risfågelungarna njuter av ett solvarmt äpple.

 Kanarien också.

 Ruggande unge övar på sången.

Kanarieflocken vilar middag

 Rusty sover

Risfågelungarnas sista dagar hemma hos oss. Lata och busiga dagar i solen.

 Gräddhyllan

Mitt i värsta fågelrushen på morgonen hände det. Ett nytt litet träd inne hos fåglarna hade fallit. Och just när vi reste upp det slocknade lyset. Black out.

För jääääkligt alltså.

Det värsta var att vi egentligen VISSTE att detta skulle hända.

Vi visste att det skulle räcka i TRE TIMMAR.

Inget kaffe, inget te, inget vatten till fåglarna, blötlagda fröer som skulle sköljas, inget vatten till hushållet, inget till toan osv. Förrrbassskatt.

Jag förbannade mig för denna glömska. I förra veckan var det också ett planerat strömavbrott. Då hade vi minsann förberett med vatten i hinkar och kastrull, och kaffe på termos. Men nu… totalt HJÄRNSLÄPP.

Nåväl… Ofta är saker inte så hemska som det först förefaller. När vi sansat oss räckte det faktiskt med att hämta vatten i gamla handpumpen. Visserligen lite rostigt men fullt acceptabelt. Fröer kunde man ju bara fylla på i skålarna. Övrig disk fick vänta. Morgonen var räddad. Tacka vet jag en gammal nostalgisk handpump!

Ballonger, ballonger, ballonger… dessa eviga symboler för festlighet och yra.

Ja, hur många ballonger har inte gått till väders dessa dagar då vi firar Sveriges Nationaldag och lyckliga studenter släpps lösa.

Undras vart alla uppsläppta ballonger tar vägen när luften går ur dem?

En av pappas vänner begravdes i dag och vi var där. En stor begravning med Byns mått mätt, med minst 150 personer från när och fjärran. Bara avskedet tog en timma när alla i tur och ordning gick fram till kistan.

En fin begravning av en omtyckt lärarinna, även känd som Sagotanten. Efter pensioneringen har hon nämligen läst sagor på dagis samt besökt äldre och läst för dem. Bland dem som tog ett sista farväl fanns många kolleger, gamla elever och föräldrar.

Något som förvånade var mängden svarta kläder. Jag trodde bruket med svarta kläder var borta, men här var alla mer eller mindre svartklädda. Min ljusbruna mockajacka såg riktigt skrikig ut.

----------------- 

Ja, nu är man tydligen i den åldern...

Bara veckan innan jordfästes ännu en av våra bekanta vars urna kommer att placeras i columbariet på avlägsen ort. Ett sällsynt bruk för vår By där vi oftast bara väljer mellan urnlundar och minneslundar och föralldel fortfarande många kistbegravningar.

Wikipedia bekräftade min tanke om ordet Columbarium; en offentlig lagring av askurnor med små urnskåp ovanpå och bredvid varandra.

Sådana rum ligger ofta i anslutning till kyrkor eller kan vara delar av ett mausoleum.

Ordet kommer från det latinska columba för duva. Ursprungligen betydde  columbarium duvslag. Man förstår liknelsen och bilderna visar hur vackert det kan vara.

Platt-tv:n är på reparation. Högtalarna hade börjat skrälla. Ja, dom har skrällt länge nog men vi har inte orkat. Vi tog oss i kragen och nu är den iväg. Således fick övervåningens lille-tv komma ner. Tekniska problem uppstod. Det var ju det vi visste.

Platt-tv:n hade två uttag för scartsladdar. Den lille bara ett. Vi valde en scart. Det blev bild. Och ljud. Satellitkanalerna går in. Inte det bästa men det får duga. Bilden går i rött, är mörk, ljudet är lågt och svajigt och låter som det regnar hela tiden. Vi orkar inte. Vi vägrar göra ny sökning, snart ska den ju tillbaka upp igen. Vi finner oss. Avvaktar. Vi orkar bara inte. För övrigt har tv-programmen blivit så dåliga att man avstår från mycket. Allt går utför.

Om vi har tur kommer utvecklingen kanske att kunna gå bakåt. Snart startar vi nog en klubb för oss som upplevde 1950-1970-talen där vi gemensamt kan åkalla dåtiden och känna tacksamhet för att vi fick uppleva den, då det fanns lugn, tid, ro, tolerans och gemenskap istället för aggressivitet, när det fanns framtidstro och förhoppningar.

mot en människa…

Ett rostigt svärd som draggats upp ur Vänern fick plötsligt förtur till sjukhusets röntgenavdelning. Trots att röntgenköerna efter byte av datasystem försenats till i höst! Svärdet tog inte bara röntgenapparat och röntgenläkare i anspråk. Även stor del av personalen var på tårna, enligt artikel i länstidningen. Sånt händer nog bara här i Arns Rike.

Dagen efter läser vi i samma tidning om röntgenköerna. Sjukhuschefen betonar att akuta undersökningar och remisser med förtur tas om hand på normalt sätt...!!..??

Det rostiga svärdet måste alltså varit särskilt angeläget för att gå före i kön. Skrev sjukhuschefen ut remissen själv? Betalades detta med offentliga medel avsedda för humanvård? Eller har vårt sjukhus plötsligt övergått i privat regi med gräddfiler för betalande?

Självklart dunkades en insändare iväg till tidningen. Om detta inträffat på 1960-70-talen när samhället var tolerant och generöst mot allmänheten hade jag inget sagt. Då hade det varit en rolig grej som vi alla kunnat glädja oss åt. Men idag, när sjuka människor jagas med blåslampa och rationaliseras bort är det inte lika roligt. Detta sjukhus är faktiskt vår gemensamma egendom.