Sensommartid är skördetid. Rönnbär och nypon till fåglarnas vintermeny står på tur. Ska snart plockas och frysas in. Älggräs frossas i just nu, liksom groblad…

Vem kan gilla groblad, tänkte jag väl förr. Dessa sega gummiartade blad som ligger platt mot marken. Och vem har egentligen tittat ordentligt på fröstänglarna där de växer mitt på grusvägen, på sämsta möjliga plats där inga andra växter trivs.

’Fågelgubbarna’ har fått oss att tänka om. Grobladsstänglar är ena riktiga läckerbitar, visar det sig. Stor förtjusning i voljären så här års. Verkar för övrigt vara ett bra år för groblad. (Klickbara bilder)

Älggräset växer i närheten av bäckar och mader. Häromdagen var Husbonden och jag på vådligt äventyr i en brant ner mot det breda och djupa krondiket. Ingen risk för livet kanske, men vem vill dråsa ner i blötan. Alltför avancerad gymnastik för vek rygg = träningsvärk. Men vi kom hem med två fulla säckar. Fåglarna gläds nu åt att själva få pilla fram fröerna. Mycket roligare än de serverade fröblandningarna.

- Nu får Göte gå och sätta sig! PRO-ordföranden hade lite svårt att få ordning på klassen så här i skolstarten. Sommarystra själar hade svårt att komma till sans. PROs augustimöte kändes lite som skolstart, uppsluppet och stimmigt.

Träffen gav mig tillfälle att överlämna privata VHS-filmer till en medlem som hjälper till med överföring till dvd-skivor. Har två ’fådda’ filmer på Ulriks valpar, plus en annan ’fådd’ film med Lisas valptid hos uppfödaren (Lisas film) samt en med Spanska Ridskolan, inspelad via tv.

Kvalitén är inte lysande på någon av dem, men… några minnen måste man få spara. Och nu lägger Lilla Huset ner VHS-formatet ty det finns snart inga VHS-spelare kvar.

En av filmerna höll dock inte måttet och måste kastas. Ja, faktiskt tre kopior av samma film vilka med tiden blivit ospelbara. Alltså bara legat och gått sönder av sig själva. Ledsamt.

Det var tv-programmet VIKINGARNAS HUND (västgötaspetsen) för 30 år sen där jag själv medverkade – ett kärt minne. VHS-kopian var en överföring från tidigare VCR-format. 

Var gång tekniken gör ett språng framåt måste man kopiera om sina gamla minnen för att alls kunna njuta av dem i nutid, och för varje överföring försämras kvalitén. Det är således INTE MENINGEN ATT VI SKA HA NÅGRA MINNEN KVAR.

Inte hjälper SVT till heller... Man har nu visserligen startat SVT-butiken där dvd-kopior av program och serier saluförs - verkligen på tiden - men till lite tuffa priser. De erbjuder också beställning av dvd-kopior med inslag, magasin och annat som någon önskar av enskilda skäl. Det kallas 'privata kopior' och är hutlöst dyrt: 2000 kronor för en halvtimme!

Jag prövade att beställa 'mitt' 30 år gamla tv-program där, och jo, det skulle gå. Men DÅ HÖJDES TIDIGARE ANGIVET PRIS TILL 3500 KRONOR! En 75-procentig prishöjning! Det liknar vilseledande marknadsföring, ocker och missbruk av monopolställning. Jag gav upp. Det är INTE MENINGEN ATT VI SKA HA NÅGRA MINNEN KVAR.

Lilla Huset har bråda... ja, eller snarare brydsamma, dagar. Planerat bilbyte står på agendan. Mycket att undersöka och tänka på... miljöbilar, premier hit och dit, motorer, garantier och sist men inte minst... PENGAR. All vaken tid går nu åt till dessa bryderier. Beslutsvånda är INTE roligt.

Efter faktapluggande på tusentals nya begrepp samt besök på bilfirma var jag totalslut, satte mig i tv-soffan och slocknade i tre timmar...!! Mina sista ångestfyllda ord innan nattsömnen var "vi behåller våra bilar, lugnast så".

Halvsovande morgonen därpå, rufsig och med lutande kaffemugg i handen, var min första tanke: vilka beslut måste fattas idag? Direkt plågsamt, ehuru angeläget.

Ett pensionärsliv med begränsad inkomst bör planeras, särskilt beträffande utgifter på sikt. Helst bör rationella, logiska och förnuftiga beslut tas. Tungt och svårt, men något man måste igenom. Alltid lika avskyvärt. Bilar är våldsamt övervärderade, det har jag sagt i trettio år.

Något man inte heller vet något om numera är... vädret. När såg vi en pålitlig prognos senast. Istället för den senaste månadens urdåliga prognoser borde meteorologerna säga rätt och slätt: Stort regn kommer snart, översvämning väntas men vi vet inte var eller när. Om det inte regnar blir det mulet eller sol. Så bara.

Mörka skyar drar in över Lilla Huset i kvällningen. En ensam familj tornsvalor som dröjt sig kvar extra länge hördes långt uppe bland molnen strax innan mörkret föll. Syrsornas sång vittnar om att natten blir lite ljummare än den gångna då det bara var fem grader.

Efter vårens intensiva häckning i fågelhuset kan vi vi nu åter höra kanariernas höstsång. De är många i år. På sensommaren råder betydligt lägre puls. Snart är alla är klara med ruggningen, ungarna har klarat uppväxten, de vuxna har hämtat sig och stämningen är... behaglig.

Rönnkvistar har hängts in i fågelhuset. Fåglarna får själva visa om bären är tillräckligt mogna innan vi skördar för infrysning. Tog några bilder därinne i skymningen. Särskilt mysigt när alla kommer till ro. Om bilderna upplevs mörka så är det just meningen. Ett experiment. Klicka för större bilder.

Tjocka Charlotta är nu en av våra äldsta kanarier. Flera trotjänare har gått bort; Pavarotti, Loa, Greta Garbo, Gretchen, Kopian m.fl Charlotta har aldrig brytt sig om det där med häckning, det får andra sköta. Hon bara glider med och njuter av livet. Liksom hennes syster Piraten och Lilla Blå. Visst märks det att de är gamla men än så länge förvånansvärt pigga.

Förbaskat svårt att komma i säng i tid under sommarljusa nätter. Och förbaskat svårt att se trafiken i korsningar med vajande sädesfält ända intill vägrenen. Men man kan ju inte önska bort både sommarnätter och sädesfält - det är ju de som är hela grejen. Snart nog är hösten här ändå, vilket känns i luften. Redan höstmjukt och stilla i skogen. Högtrycket som råder är nog sommarens sista.

Ett potpurri av semesterminnen:

* Lilla Huset beställde CD-boken där Torgny Lindgren själv läser sin senaste bok ’Minnen’. Fantastiskt underhållande och tänkvärd. Fick tipset genom P1:s Radioföljetong. Husbonden och jag avnjuter under väl valda stunder högläsningen på gammalt vis. Som när inte tv fanns.

* För mitt privata välbehag köptes Karin Johanissons bok ’Melankolins rum’ om svårmod och tungsinne, en av mina paradgrenar där jag känner mig hemma;-)

* Juholts tal i Almedalen höjde taket. Frälsaren hade talat och Lilla Husets invånare var uppfyllda av den helige ande. Juholt är med sin tid, lyhörd för såväl allmänheten, vilken han känner bättre än de flesta av sina kolleger, som sina politiska motståndare. Han känns ärlig och äkta.

* Frysta köttfärsen räddades med storkok: köttfärssås och pannbiffar… puh i värmen.

* En deklarationskopia var försvunnen. Försäkringsbrev för bilarna upptäcktes insorterade huller om buller -  måste ha sovit vid tillfället i fråga. Storstädning av pärmar följde. Min deklaration är fortfarande på drift… men sluträkningen har anlänt, som tur är.

* Grannen körde ner traktorn i bäcken med stor slåttermaskin bakefter. Traktorn var nästan helt försvunnen därnere, såg riktigt dramatiskt ut. Strax hördes traktorföraren svara på anrop om hjälp tvärsöver åkern: ”Jag hämtar den andra traktorn, det går bra”. Och bra gick det.

* Inköptes två ’after-lunch-stolar’ till sittplatsen vid dammen. Såna där man bara fäller bakåt när dvalan tar över.

* PRO:s grillfest vid Kvarnen innehöll bland annat klurig associationslek med ord som bildade namn på maträtter. Två smakprov nedan:
'adel lervälling' = fondue,
'odugling men glad ändå' = kassler… osv.

Solen har snart gått ner, men i Afrika lyser den... Nu drar jag till kontinenten med 'det gula ljuset' med Meryl Streep och Robert Redford på tv.

Under semestern har Husbonden och jag övat oss på kommande ständig samvaro inför höstens pensionering. Långvarig träning med sjukdomar har fått mig att hushålla med krafterna men det tar tid innan Husbonden når denna nivå. Vilket i sig är gott och väl. En pigg och alert fastighetsskötare/trädgårdsmästare är guld värd.

När semestern nu lider mot sitt slut iakttages med stigande förvåning hur ideliga idéer om beskärning av både träd och buskar med emfas framföres av Husbonden. Syrénhäcken mot vägen är således kapad jäms med fotknölarna (behövligt – den kommer om). Några stephanandra, kaprifoler och spireor har nyligen mött samma öde. En jasminbuske är uppryckt med rötterna! Ölandstoken vid farstun amputerades i våras (blommar nu). Det mumlas ofta om den vackra och välväxta häcken mot norr, vilket jag hittills förhindrat. Idag nämndes ölandstoken vid piazzan. Jag ser sekatörerna glimma i hans ögon…

Vadan denna förstörelselusta? För bevarad harmoni i Lilla Huset gäller tydligen strama tyglar och att kanalisera testosteronet mot viktigare mål, typ; spadar, hackor, gjutning, murning och liknande ’kraftsporter’...hehe ;-)

Harmoni i äktenskapets hägn har förresten jubilerat denna dag som i dag är - 22 år utan ett enda smolk i glädjebägaren. Väl värt att fira med varsin budapestbakelse, tyckte Husbonden och for till Byn.

----------------

För övrigt har en sträckning i ryggen (min) sabbat två hela dagar men verkar lätta nu. Det räcker med två dagar.

Med denna ’ryggsäck’ på lut var det dags att hjälpa kompisen med överklagande till Försäkringskassan. Vet inte vilket i ordningen (stackars alla sjuka!) men det löste sig enkelt, ty... redan i juni när hon fick sitt avslag hade jag i rena ilskan skrivit ett utkast. Detta visade sig nu vara helt användbart. Vi var riktigt nöjda och sände iväg det som det var. Puh.

”Ett lands välfärd mäts i hur väl man tar hand om de sämst ställda, inte i hur duktig man är på att trampa på dem!”

Göteborgs Nya Elementarläroverk - kommunal flickskola, var min skola i 13-16-årsåldern. Den mest intensiva perioden i en ung människas liv. 1962-65 var en särskilt laddad och spännande tid för ungdom med ökad frihet och popmusik som bara vällde fram i en veritabel explosion.

Nästan alla mina skolminnen är från just den tiden, energin var svindlande och gränslös, frestelserna omätliga, allt skulle prövas och granskas. Koncentrationen var skarp men låg dessvärre på allt utom skolarbetet vilket satte sina spår.

Fram tills nu trodde jag mig vara ensam om alla B:n, BC:n och C:n men har på ålderns höst fått tröst. Elevlistorna från Regionarkivet beställdes för att testa minnet på klasskamraternas namn. Utan min önskan hängde vissa betyg med på kopiorna, nu till stor glädje. Lättad konstateras att jag ingalunda var ensamt svart får - en senkommen upprättelse.

Att skolan faktiskt var så vacker hade jag sånär glömt. Bilderna från Riksantikvarieämbetets Bebyggelseregister fick mig att minnas… ja, visst ja! ”Men gick du i skolan i ett slott!?” utbrast Väninnan. Skolan i nyrenässansstil stod klar 1889 då elementarläroverket, grundat 1867, flyttade in. Ingen mindre än Carl Larsson hade målat alla trapphallens väggar (och till och med dörrposterna). Verket kallade han Den svenska kvinnan genom tiderna. Inget jag hade tid att sätta värde på då.

Dock minns jag 80 procent av namnen i den 32-hövdade klassen. Och den ’roliga timme’ där jag gjorde en hysteriskt modig imitation av alla våra lärare, inklusive klassföreståndaren Brita Leffler som faktiskt tyckte det var roligt! Att jag bara vågade…!

Imitationen omfattade bl.a Frau Strube, en barsk och fyrkantig tant med bacillskräck (undra på att nästan ingen lyckades med tyskan). Och mysiga 'engelskagumman', Hultman... som med stor inlevelse berättade om små gulliga halmtakstäckta cottages i gamla England (typ Midsomer).

Vårt pampiga traditionella stjärngossetåg ner till aulan med sina mörkbruna 'kyrkbänkar' är ett annat minne. För att inte tala om den otillåtna luciatraditionen när alla skolans flickor sprang i långdans ut och in genom alla salar på intilliggande Vasa pojkläroverk - inte populärt hos rektorn.

I tobaksaffären intill skolan köpte jag mängder av vykort på hästar. Strax intill fanns lämplig port för smygrökning. Har också många roliga minnen av klasskamraterna. En härlig tid i våra bästa år.

Och när Beatles slog igenom drog klassen varje rast ner till gymnastiksalen och slängde vinyl-LP:n på grammofonen (med gympalärarinnans goda minne) för att bugga till Please Please Me och Love Me Do. Det tog en ände med förskräckelse
när rektorn fick vetskap om saken. Ack, ljuva ungdomstid…

Tänk om jag bara haft kameran där... Vågade inte ens röra mig i ögonblicket. 'Örnen', förlåt... ormvråken hade stenkoll på mig, så jag blev där jag var - på farstun. Förstelnad. Mäktigt.

Ormvråkar har vi gott om. Dagligen seglar de omkring på höga höjder runt Lilla Huset med årets ungar höggljutt tjutande, piiiijuiii... I stora cirklar glider de uppåt på varma luftströmmar utan att röra en fena. I nästa stund fäller de in vingarna och dyker likt torpeder ned till lägre höjd för att kanske ryttla i någon minut.

Än har vi inte sett dem ta något byte, men de lever tydligen gott här med lyckade häckningar varje sommar. Husbonden fick nöjet att se en av ungarna på nocken till fågelhuset för en vecka sen. Gissa om jag var avundsjuk, det händer väl aldrig igen... men si, det gjorde det.

Hade just avslutat ett telefonsamtal när jättevingarna dök upp över nocken inför landning, på exakt samma ställe där Husbonden sett den. Så nära! Så stor!

Krisch, lät klorna mot takpannorna. Vingarna vecklades in på solfjädersvis. Fransiga fjädrar på huvud och hals fladdrade lätt i vinden. Reslig och stolt. Tiden stod still. Örnblicken mötte för ett ögonblick min egen. Den skarpa kroknäbbsprofilen var magnifik när han såg sig omkring. Så lättade han på nytt, 'bred dina vida vingar', rundade på låg höjd Lilla Huset och steg åter till väders.

Mamma Mia...! Vilken grej. Örnkänsla! Höken, släng dig i väggen, den är ju liten.  Undrar då hur ett möte med en riktig örn skulle vara.

Ormvråken är aldrig intresserad av våra fåglar, de jagar tydligen bara fältvilt. Nymferna ser lätt skillnad på vråk och hök i luften. Det märks på reaktionerna. Detta var uppenbart en unge som utforskade miljön - eller behövde vila. Maffigt.