Om en e’ från Göteborg och med ostindiefarare i släkten så e’ man ju nästan tvungen att se Ostindiefararen Götheborg när hon nu seglar i Vänern och gör strandhugg i närbelägna städer. Sagt och gjort...

Husbonden och jag var sugna, men befarade köer och trängsel. Men en mulen dag kunde väl passa, sa vi och for iväg till Lidköping. Snabbt - innan vi hann ändra oss.

Hela hamnen luktade tjära. Varm tjära. Det knirkade i tåg- och trävirke där hon låg förtöjd. Maffigt med de enorma masterna och alla repstegar. Men så konstigt… Skeppet kändes mindre än man trott, men å andra sidan var ju seglen halade. Ändå är Ostindiefararen Götheborg världens största oceanklassade segelskepp byggt i trä, enligt Wikipedia.

Om pappa levt hade han absolut velat se skeppet. Särskilt med en ostindiefarare i släkten – farfars farmorsfar kofferdisjömannen Anders Björk (1798-1868). Dock för ung för att ha varit ombord på den gamla Götheborg som så snöpligt förliste vid Hunnebådan i Göteborgs hamninlopp 1745. Vår anfader Anders Björk hann dock med några resor i tidiga tonår innan Ostindiska Kompaniet upplöstes 1813.

Folk köade i en strid ström för rundvandring på däcken. Vi hejdade en impuls. Kände att vi av ålder och visdom redan ”vet” hur det ser ut och alls icke åstundar någon selfie vid skeppsrodret. För pengarna köpte vi istället en bok om skeppet  ”Den långa resan”, härligt tecknad av Sven Nordqvist (Pettson och Findus, ni vet). Underbar teckning av skeppets alla däck i genomskärning, se bild.

Så nu har vi bilder på skeppet också. Vilket kompletterar min släkthistoria liksom bilderna på ”kinafatet” som denne Anders Björk tog med sig hem. Se blogg med bilder HÄR. Fatet har släkten släpat på sen dess ifall det skulle ha nåt värde. Storyn är rar, men nu vet vi att kinafatet inte är något kinafat. Det är massproducerat i England och endast värt någon hundring. Så nu ska det att kraschas. Sverige tronar på minnen från fornstora dar.. så även jag.