Lilla husets nätverk tuffar på. Nya tekniska landvinningar görs på smartphone, padda och laptop. Men det tar sin tid för allt att sjunka in. Husbonden läser tidningen på ’lappen’ varje morgon. Perfekt på landsbygd där tidningen levereras tidigast vid middagshöjd. När frågor väcks sträcker vi bara ut armen efter paddan och får svar direkt. Och det där med appar har jag avslöjat… mest larv!

Man behöver inga appar. Det går lika bra med genvägar på ’hemskärmen’. App, lapp, du slapp... Okej, några bra appar kanske det finns, men inget att jaga livet ur sig för. Fodral till paddan är beställt, nödvändigt för den är hal som en ål och kan lätt glida ur hand eller knä. Och när SVT i februari sänder alla program via Play får vi frukost-tv i köket via laptopen.

Mågen introducerade en ny grej – facetime. Genom vilket vi ska kunna föra videosamtal mellan paddan och iPhonen också. Men där har vi stött på patrull. Något som inte är som det ska. Kommer tid, kommer råd.

Barnbarnet Stella har gjort återbesök på sjukhuset och följde med misstänksam blick ’nålstickarna’ i de blå rockarna. Hennes vita blodkroppar är nu redo för nya angrepp – som vi dock hoppas hon slipper. Bra. Hon är något piggare men ännu inte sitt gamla strålande glada jag. Tänk, vad den smällen tog på en liten kropp. Snart ska familjen konfrontera läkaren med ”alvedonen och de korslagda armarna” som fördröjde Stellas ankomst till akutvård och sånär kunde kostat henne livet. Mågen lovade att göra ’tusen nålar’ på vederbörande. Väntar ivrigt på rapport från detta.

Själv är jag däckad av oförklarlig anledning. Något skumt är det… kanske all teknik? Genomtrött hela veckan. Sover som en gris om nätterna. Drömmer hejdlöst. Även ett par lutare om dagen. Matlusten är obefintlig, ideerna som bortblåsta, esofagiten (matstrupsinflammationen) har gjort sig påmind. Tarmen är orolig. Vad fasen… nu får detta ge med sig!