Några restbilder från Antenrundan häromdagen. Icke att förväxla med den avsevärt längre Vätternrundan. Och inte cyklade vi heller;-)

Om det funnes spår tillräckligt kunde vi tagit en tocken däringa ”hjuling”. Ett litet järnvägsfordon, vanligen drivet med muskelkraft. Tramphjulingar trampades som en cykel, förtäljer Wikipedia. Och Husbonden vet, för han har använt en sån där. ”De hade tre hjul av parallella skivor, varav två av hjulen var flänsade för att följa spåret. […] Det har även förekommit officiell persontrafik med hjuling. I Sveriges Kommunikationer 1929 annonserades att ’hjulingskjuts kan erhållas till Tyfors, 6 km’ (Inlandsbanan).” En dressin däremot ska ha högst fyra hjul, vanligast tre, har jag lärt.

En riktig ’nostalgivåg’ hade de också på Järnvägsmuseet. En sån där brun minns jag tydligt, med den blågula runda skivan som snurrade när man klev på. Alla detaljer var sig lika från mina minnen.

På tal om nostalgivåg så ska länsväg 190 mellan Angered och Hällekis (Göteborg-Lidköping, typ) i Västsverige bli ”retroväg” i en turistsatsning. Utmed vägen finns tydligen en gammal bensinstation i Sollebrunn, Skattegårdens lantost i Magra och Mellby Mekaniska Museum, enligt pressen. Tur att de turistsatsar för även om vägen går igenom vår lilla Byhåla med retrostuk hade jag ingen aning om det som nämns. Så får man väl besöka dem då.

Den gammeldars automaten har man också upplevt. Herregud, vi måste vara uråldriga, hehe.

Slutligen... fanns filmplaner på ett hackspettsbo i ”Råbockabergen” här intill. Ungarna däruppe i trädet hördes lång väg när man passerade och mitt hopp tändes. Projektet fick avbrytas i en hast ty Hacke larmade så det ekade i skogen när jag var på plats med stativ och allt… för det vet väl alla hur en upprörd Hacke Hackspett kan tuta omkring. Lite Kalle Anka igen, alltså;-)

Våra starungar lämnade tomten två dagar efter att de sista kommit ut och jag filmade dem på gräsmattan. Nu hörs de larma omkring med flockarna på de stora gärdena utmed vår promenad. Modershjärtat klappar varmt, vi hade minst tre par i holkar. Där flyger VÅRA starar, tänker jag då och ögat tåras… De är på sin rätta plats. Ett riktigt bra starår med ovanligt många fåglar i flockarna. Det skränas ljudligt ur dungarna när man passerar.

Gule-Fule, vår vackraste risfågel, myser i morgonsol på ’verandan’ med sin senaste fru med vilken han fick tre ungar i år. En riktig solskenshistoria efter att hans första fru dog i holken för tre år sen. Sen har han haft otur med tjejerna, ett år fick han en extra hona på halsen som sabbade planerna med den tilltänkta. Nu myser han med sin käresta;-)

Som vanligt har jag haft stora bekymmer för ärlorna som varit ovanligt hemlighetsfulla i år. Bara några dagar innan ungarna kom ut var jag helt övertygad om att partnern hade förolyckats och häckningen gått om intet. Man såg bara en ärla i taget och matningarna på taket tycktes ha upphört. Jag var bedrövad. Så plötsligt en dag satt där en unge på voljärtaket och vippade. Två ungar tycks det ha blivit.

För övrigt åts en korv för mycket i kväll. Det blev en straffrunda. Datorarbetet försenat.