STANNA HEMMA - MAMMA åker och HANDLAR - KOMMER SNART - HUSSE ÄR HEMMA.

Vi talar i telegramform när hundarna ska informeras.

Familjens västgötar kräver det. En hund med urgamla gener för gårdshund vill som ordningsman med ständig jour ha fullständig rapport. Helst med passersedel eller lösenord - varför och därför. Lilla Husets yngsta kallas inte Sigrid Polis för inte. Västgötaspetsen är också en suverän vakthund – kanske inte så hotande direkt, men tusan så alert – ständigt uppdaterad.

De har totalkoll. Vanligen. När de någon gång missat nåt är upprördheten stor. Småmuttrande tuffar de då omkring i en halvtimme och gruffar: ’det var det fräckaste… vad har hänt… HUR kunde jag missa detta’.

De har även vallningen i blodet. Västgötarna vaktade förr gårdens djur ute på beten utan stängsel, och när någon ko gick ut i havreåkern satte de av som länsman själv och hötte åt vederbörande att hålla sig inom betets råmärken – basta!

När stängsel kom i bruk behövde inte korna vallas ute på betet men däremot fösas ur och i lagården morgon och kväll. Många skrönor handlar om västgötar som visste när det var dags för mjölkning och själva gick iväg och hämtade hem djuren. Är man tillvarons väktare, så är man… ’kan själv’… självsäkerheten lyser i ögon och kroppshållning.

En vallhund har stark flockkänsla och får inte ro förrän familjen är samlad. Den som avviker från gruppen får vara så god att tala om NÄR, VAD och VARFÖR, innan väktaren är nöjd. Men när beskedet är levererat lommar de iväg och intar viloplats... ’Okej, då…'

Således talar vi i telegramform och numera med allt högre röst: Vi GÅR EN SVÄNG - MAMMA JOBBAR - Vi går TILL FÅGLARNA - HEMMA TILLSAMMANS - HUSSE PÅ JOBBET.

Sådan matte, sådan hund heter det ju. Man skaffar oftast en ras som passar ens egen natur. Lika barn leka bäst… Mitt dåvarande kontrollbehov behövde en… väktare och ordningsman – förstås.

(Gamla bilder av våra västgötar - från tiden då man inte kunde scanna ordentligt.)

Snärjig dag i går. Levererade risfåglar och ett par nymfer till zoohandeln. Inget man gärna tänker på, det är ens små älsklingar allihop. Men en nymfa blev glad, och stannar hos oss till vidare. Glädjestrålande flög han/hon tillbaka till flocken i Royal Suite och välkomnades av kompisarna. En vanställd tå (skada eller från födseln?) var räddningen;-) Den hindrar inte livet ett dugg, men fågeln kan ej säljas till zoobranschen - däremot privat om nån spekulant dyker upp.

Dagens affärer gick nog inte med vinst, vi fyllde samtidigt på lagret med foder och grus. Bilen var mer fullastad hem än bort. Och vi som egentligen ska sluta med lessons sparvpapegojor kom hem med en ny hona. Klokt eller? Jo, en liten kvarbliven Totte måste ha sällskap - ingen fågel ska vara ensam. Hela lessonflocken blev idel öron när nya lilla Tultan visslade "här är jag, finns det några lesson här..?"  "JAA, här är vi" skrek flocken i kör. Hon har nu full koll åt deras håll, medan hon vilar ut efter flytten. (Klickbara bilder)

Även på hästfronten skedde förnyelse, resan medförde också två nya "föl"... förlåt, jag menar marsvinsflickor. Marsvinen är mina "hästar" eftersom de påminner så mycket om sådana. Raringarna är inte många veckor gamla och riktigt trevliga, lätthanterade och sociala redan från början. Virveltyp, denna gång.

Nu bekantar de sig med nya hemmet och maten en tid, sen kan de flytta in till Bibbi och Alice som blivit rätt tantiga och behöver piggas upp. Tyvärr har vi haft några frånfall och färre än tre marsvin ska man inte ha, menar jag. Nu visslar de till varann då och då - tanterna och flickorna. Presentationen är inledd.