Nu börjar det bli kyligt - endast sju grader i morse. Solen ligger lägre och skuggorna blir långa. Detta är MIN tid men nog minns jag augusti som betydligt varmare. Fast det är inte kört än... Även ladusvalorna kände frosten nalkas och höll den första samlingen vid vår tv-antenn. Vi har inte sett dem på senaste tiden men nu surrade de runt Lilla Huset i stora flockar. Här brukar de samlas inför flytten. Tornsvalorna har packat och rest för länge sen.

Trasiga datorn står fortfarande hos "doktorn". Det närmar sig 20 dagar. Lite väl länge men vad gör man…? Man är bara maktlös. "Det strular med leveransen av ett moderkort som aldrig kommer fram." Hur svårt kan det vara?

Hur som helst tar det ner lusten. Fotograferandet har minimerats för kameran är nästan full. Istället har jag med hjälp av gamla reservdatorn rensat bland säkerhetskopior av gamla bilder. Fört över till färre skivor, helt enkelt – det var för många att hålla reda på.

Toste var här och fick klorna klippta, för hans husse har starr och väntar på operation. Annars är det vilodag i Lilla Huset.

-----------

Stämningen blev extra dämpad när vi idag läste på nätet att en gammal vän gått bort. Ryktet gick om svår sjukdom men nu var det alltså slut (enligt vanligtvis välunderrättad källa). Med ens tittade Lilla Huset på gamla bilder och mindes episoder…

Ove Germundsson och jag samarbetade i tidningsredaktionen på 70-talet när vi var med och drog igång verksamheten i den nybildade Västgötaspetsringen. Med ens stod gamla minnesbilder klara; femårsjubiléet på Bjertorp med vallningsuppvisning och köttbullar som tog slut för att det kom så mycket folk, eller när vi reste till utställning och körde vilse…

Ove var en lättsam och omtyckt prick. Han blev sedermera hunddomare och flitigt anlitad allrounder (för alla raser) men aldrig högfärdig och han behöll sitt göteborgska skojfriska humör. Hoppas det hjälpte honom något den sista svåra tiden, men det var för tidigt... Det var det. 

Vilodagen gav plats för ett avsnitt av den amerikanska tv-serien där vd:ar går undercover i sina egna företag som vanliga arbetare. Och gissa vad…? Dessa lär då känna "vanligt" folk och deras livsvillkor inpå bara skinnet och rycks med av välvilja och storsinne, delar ut bonusar, hälsoprogram och annan ekonomisk hjälp samt befordrar dem som verkar kvalificerade! Dvs. ETT FÅTAL PERSONER alltså. Just de fåtal chefen lärt känna på den korta tiden. Ett lotteri, alltså.

Sen känner sig chefen så duktig och medkännande att han får tårar i ögonen av välvilja och struntar totalt i att hundratals andra inom företaget kanske OCKSÅ är ensamstående mödrar med autistiska barn, eller coachar pojklag på fritiden eller har lyckats bli nyktra alkoholister. Så TYPISKT AMERIKANSKT och falskt.

Varför gör då tv-kanalerna såna här program? Jo, för att DEN AMERIKANSKA DRÖMMEN SKA HÅLLAS VID LIV. Den om att "det lönar sig att jobba utav h-sicke för en dag kan du bli belönad. Som i ett lotteri. Åt fanders med rättvisa, solidaritet och jämlika villkor eller fackföreningar som kräver schyssta löner och arbetstider - en snäll och rättvis chef sköter detta bäst själv bara han får lära känna sin personal."

Så säger den amerikanska drömmen: "Go for it – DU kan lyckas" och underförstått... "om du blir sjuk eller arbetslös – skyll dig själv, för alla som verkligen vill jobba får också ett jobb." En falsk bild som amerikanerna svalt med hull och hår och lever med, och dessvärre nu även många svenskar.

Lilla Huset tror att det snart sänds såna här tv-serier i Sverige också. Ve och fasa.