I förtvivlans februari när permafrosten ännu betäckte vårt alplandskap brast jag sprickfärdig av längtan ut i bloggen att när våren kom då skulle... "minsta lilla solstråle omfamnas och varje liten knopp beundras och smekas med ögonen. Varje liten fågeldrill skulle insupas med öronen och bevaras i vårt minne. Och att gräset skulle klappas på och jordens dofter insupas".

Jag har inte glömt. Inget tas numera för givet. Ordagrant görs detta nu i lövsprickningens tid. Inte bara pingsten ger hänryckning. I år är våren speciell. I går repades lite färskt gräs till marsvinen och jag bar hem det tryckt mot näsan och bara sög i mig dofterna.

-------

Dagens bilder visar Lilla Husets egen knopptopp: Guldflädern leder ligan, rönnspirean håller på att gå om, häggmispeln är god trea och rönnens knoppar som ännu inte kan tävla med dem kommer att slå dem alla med häpnad. Och visst har björken musöron... precis till 1:a maj, som sig bör.

Favorien bland träd än RÖNNEN med sina vackra, stora, mjukluddiga, läckert gröna blad som fyller alla mellanrum till ett sammanhängande lum. Rönnen har också stora härliga vita blomklasar - för att inte tala om de vackra och nyttiga rönnbären. (Klicka för större bilder)

Vad är det här för mystiska spår i sanden? (Visst sjöng Peps en sång om detta en gång...) När solen lyser ner i dammen syns massor av dessa egendomliga tassavtryck förflytta sig på bottnen.

Jo, det är den här lille gynnaren och hela hans släkt.

Skräddaren som löper på vattnets ytspänning.

Nedan syns såväl skräddaren som hans avtryck på samma bild.

Fascinerande... ja, rent hypnotiserande...

I brist på fisk får man följa allt annat liv där nere.