Nu närmar sig vindsnurrorna Lilla Huset. Hittills har vi inga sett hemifrån. Här är de första, en mil bort men med full sikt. Bilden från vår trädgård med häcken i förgrunden.

När man ser dem på nära håll dånar man nästan. De är så ENORMT STORA ju. När vi drog till Grannbyn häromdagen var vi bara tvungna att stanna när de lyfte upp maskinhuset. Fler grannar som på avstånd sett spektaklet mötte upp. Maskinhuset (den klump som vingarna sitter fast på) är stor som en lastbil och väger 68 ton. Rotorn väger 38 ton. Rotordiametern är 90 meter, varje vinge alltså 45 meter lång. Ofattbart gigantiskt.

Stativet, som kallas tornet, är 105 (!) meter högt. Vi såg även när man borrade för deras förankring, och de var nästan nere i Kina;-)

Ute på Slätten har man 70 000 ansökningar för nya vindkraftverk bara i år. Alla lika gigantiska. Tydligen viktigt för att ge ekonomi, sägs det. De mindre är redan ute ur leken, hörde jag. Nu är det dessa som gäller. Totalhöjden är 149,99 meter. Noga det där… för på över 150 meters höjd måste man ha vita lanternor. En sån här Vestas 2 MW ger 5 600 MW per år, eller 5 600 000 kW för att få det gripbart.

De gamla kvarnarna var allt vackrare. Men både vind- och vågkraft ger mera jobb åt Husbonden.

-----------------------

Apropå ekonomi… så har Lilla Huset slagit nytt bottenrekord i bensinkostnad för juli. En enda tankning på 34 liter = 420 kronor. Förra rekordet som är två år gammalt låg på 508 kronor. Måste betyda att vi är hemkära.

Försöker i övrigt finna en egen rytm när Husbonden börjat jobba igen. I ett par dagar har jag tvättat fönster, klippt häckar, pluggat video med mera. Idag lämnades diverse prover på labbet inför kommande läkarbesök (usch). Fotoskrivaren som skrev dubbelt fixades enkelt, efter råd från Byns PC-shop, i skrivaregenskaperna. Där låg ett underhållsprogram som på begäran justerade bläckpatronerna. !!!!  Livet rullar på i vanlig takt igen.