Sigrid Storråda sällsynt stillsam,

mammas docka och ögonsten.

Fyller nio i sommar. Helt enkelt bedårande.

Sigrids mamma Hanna visade vägen för Ulrik,

och han litade på henne i alla väder.

Hanna blev nästan 13 när hon fick cancer i magen.

Ulrik blir 12 till hösten och dras med lite småkrämpor, undra på det: jämfört med oss blir han ju 90...

Hanna & Ulrik i ungdomens dar.

Betänk så många växter som står hemma hos folk utsatta för mer eller mindre tortyr, bortglömda när det gäller vatten och näring, i för varma rum, för soliga fönster etc. Hur många växter har inte slutat sitt liv på komposten för att de varit sjuka, torkat, tynat bort eller haft ohyra... (egna samvetet är tungt).

Vi är många som helt enkelt inte klarar att ha växter. Som inte har gröna fingrar, inte är tillräckligt duktiga och kanske inte orkar lära allt för att klara livhanken på inköpta plantor. Och så många man hört som nästan skryter med att de är bra på att ta död på sina växter (skyldig)!

Varför finns ingen växtskyddsmyndighet? För djurhållningen (stor som liten) hade myndighetssverige en bot: Djurskyddsmyndigheten som spottade ur sig regler och föreskrifter på löpande band i en takt som gör en matt. Se  listan. Hade dom på känn att dom bara fanns tillfälligt och passade på medan dom kunde? Lätt att tro. Kanske bäst att inte väcka en sovande björn.

Själv har jag gett upp. Det finns bara konstgjorda växter i huset. Har insett att jag inte har tumme med växtligheten. I gengäld har vi blomning i fönstren året runt, vackra pelargonier, kroton, prickblad, begonior, you name it, och inte minst... ett gott samvete.

Jag tar heller aldrig in ens minsta lilla vitsipps- eller tussilagobukett om våren. De är vackrast där de växer.