Hade telefonavbrott en sen kväll vilket felanmäldes på stört. Följande vardag ville jag veta mer om vilket slags fel det var så jag ringde upp Telias röstmaskin igen för att få tala med Kundtjänst.... trodde jag....

- Vilket är ditt ärende, frågade en sockersöt, lismande, välmodulerad kvinnoröst i andra änden.

...!!!???  Va? Inga val! Man ska tydligen hitta på själv ("med sina egna ord")och tala med maskinen! Vad säga?

- Kundtjänst, försökte jag.

- Jaha, du vill tala med Kundtjänst...?

- Ja. (....aha, det går framåt...)

- Vad gäller saken?

... ??? Ställd igen. Vad väljer man?

- Felanmälan.

- Jaha, du vill göra en felanmälan?

- Kundtjänst, försökte jag igen när jag insåg mitt felaktiga val. Medan jag funderade över vad jag skulle säga nästa gång.

- Jag accepterar inte svaret, sa rösten... Svara ja eller nej!

- Nej, fick jag svara då.

- Vad gäller saken, började hon om, och så där tragglade det på. Jag begärde "hjälp" och rösten tjatade på. Vad jag än sa blev det fel. Funderade så hjärnan kokade över vad jag skulle säga som skulle passa programmet.

Snart blev jag frustrerad och sa "Jag vill tala med en levande människa!" och kom så småningom fram.

Felet visade sig bestå i ett konstigt telefonjack när jag körde reservdatorn över telefonmodemet i någon dag.

Men... denna röststyrning...!? Den är INTE bra.

Knappvalen var bättre, då visste man vad man hade att välja bland. Nu vet man inte vad man ska säga som "går hem" hos programmet.

Är det VI som ska "programmeras" för att passa ett konstgjort program????

.....

Man får ha högt IQ för att klara den här. Man ska alltså gissa sig fram, och komma på svar som sedan ratas av Maskinen. Detta är förödmjukande!

Det är kränkande.

Tänkte tala om för Telia vad jag tycker. Det går inte. Inte via mail i allla fall. Ringer man kommer man inte fram....

Ett kommunikationsföretag som inte vill tala med sina kunder, eller i alla fall har gjort allt för att hindra oss komma fram till dem. Visst är det paradoxalt.

SJ försökte sig på ett liknande projekt en gång, men fick tydligen lägga ner. Man klarade inte av skånskan. Vi kan tacka skåningarna för att vi slapp skräpet. Har Telia inte talat med SJ ????? Hallå... gjordes ingen konsekvensanalys? Talar Telia med någon??

Dags för nya nymfungar att bekymra sig för. I går hoppade två av Pappis ungar ut, en grå och en lutino, och idag kom Thomas' äldste ut. Mycket yngre än de båda andra, men ut skulle han. Tänkte först stoppa tillbaka honom i holken, men avvaktade då han såg så bestämd och nyfiken ut.

Han måste ha varit extra duktig för innan vi visste ordet av hade han lyckats ta sig ut i utevoljären mitt i ösregnet.

Hela flocken var på vingarna. Alla var mycket upprörda, och man tjoade och stod i, allt för att försöka få den lille upp på grenarna. Stackars liten, han satt istället bakom en stubbe och gömde sig under lövverket, säkert bestört över uppståndelsen över sin lilla person. Pappa Thomas och båda mammorna visade särskilda omsorger och gick omkring honom på marken och vaktade.

Tumultet blev strax öronbedövande då Den Stora Fula Fågeln (höken) var på jaktstigen ovanför voljären. Alla fåglar tycks reagera instinktivt på rovfågelsilhuetten. Höken skrämdes nog bort av nymfernas väsen.

Den Phule tog ett varv runt fågelhuset men gjorde inget slag ens över kanarieburen där vi täckt med fladdrande bärnät. Jag gick och kikade till dem. Där satt de helt obekymrade på var sina favoritgrenar och drillade i högan sky - helt obekymrade om besöket i luftrummet. Aha, extranätet har alltså hjälpt!

Då tyckte vi det var dags att ta in den lille nymfungen. Det räckte väl med äventyr för den dagen, och genomblöt hade han hunnit att bli. Bums tillbaka in i holken och där stannade han. Puh...

Kompletterar bloggen med bild på Nacka som p.g.a datortrassel var svår att hitta. Nacka (den gula t.v.) med sin mamma Nacki. På bilden är han bara några veckor gammal. Namnen efter den nackfläck som gått i arv.

Oooops, har visst blivit utmanad av Ruth. Här hinner man knappt få ordning på kontakterna förr'ns det hittas på... Antar utmaningen för egen del, men saknar just nu tid att leta upp någon annan bloggare att skicka vidare till. Sorry.

Sadeln från min vilda ungdom på hästryggen är ett av mina käraste föremål. Den hänger nu på Loftet till Fågelhuset och ska ingå i ett litet privat museum tillsammans med loksele, några träns, tyglar och grimmor, hästskor, söm, ridspö och den gamla stallådan från samma tid. Samtliga föremål är av armémodell och inköpta från Försvarets utförsäljning men sanningen att säga red jag mest barbacka. Sadeln inköptes för att sedermera användas på en häst jag tänkte skaffa och på den vägen är det. Nej, här köps inga hästar nu. Är så nöjd med mina surrogathästar - marsvinen.

Farfars staffli & målarlåda från anno dazumal är en annan kär ägodel. Använde det själv flitigt på 1970-80-talet, men sen avbröts måleriet tyvärr. Mötte Husbonden som då tog hela min tid i anspråk. Den påbörjade tavlan som sitter i staffliet är det sista jag gjorde.

Farfar har nog gjort både staffli och låda själv. Många av färgtuberna är också från hans tid. Oljefärger håller ju länge. Staffliet har sin plats på Loftet i Fågelhuset där det väntar på att jag startar på nytt. Men nu drar det kanske mot akvarellmålning.