Här sitter man igen efter en omskakande dag. Tittade till pappa på sjukhuset och fann att han blivit mycket sämre, är förlamande trött, kan inte äta utan att kräkas, har fortfarande ont i magen, hallucinerar och rör ihop begreppen. Men ska hem... säger han. 

Personalen jobbar metodiskt för att finna orsak, bot och lindring men går bet. En fin läkare tog sig tid med mig. Man finner ingen orsak till ätproblemen, svaren från gastroskopin visar inget magsår, ingen katarr, ingen svamp. Läkarens uppslag och idéer tryter. Dags att varsko hemtjänsten ifall han plötsligt står där en dag...

Sorgligt när ens eget hopp falnar och man inser att detta nog blir besvärligt. Med ens blev jag vid hemkomsten bara matt och orkeslös. Ändå återstod några samtal. Det pågick ända tills nyligen. Och i morgon väntar nya samtal...

Hundarna snarkar utsträckta i tv-soffan och nassarna prasslar i höet. Lugnet har sänkt sig över Lilla Huset efter en lagom hektiskt dag. Husbonden är ledig efter nattjobbet och då varvas tempot upp. Men idag bromsade jag… för egen del. Fast en resa till Grannbyn med parabolbox och dvd-spelare blev det. Grejerna vill inte riktigt. Teknikern tillämpade både hand – och öronpåläggning som en riktig läkare, han kunde lika gärna haft stetoskop. Det var förstås inget fel på dem … annat än att motorn håller på att paja på dvd:n. Men än håller den, vi avvaktar stora kraschen.

I övrigt får vi mixtra med inställningar in absurdum för att uppnå bästa kvalitét från satelliten, sa man. Nu verkar även den trådlösa länken ha gett upp (den som skickar satellitbild till tv:n på övervåningen utan extra abonnemang). Åååhh, jag blir galen på denna teknik!

Har just nattat fåglarna och kontrollerat att inga ovidkommande gäster låg hos mammorna Helmut och Googles i deras bon. Möjligen har de fyra ungar var. Mellis sitter i sin cell och får mycket att studera på nära håll när vi gör morgonsysslorna. Hans enrummare upptar nämligen halva arbetsbänken och det blir trångt. Övriga nymfer har fått ro och harmoni sedan han flyttades.

Nya lösningar får uppfinnas nu när Husbonden är hemma, men i morgon blir han rörmokare. En säkerhetsventil på fåglarnas varmvattenberedare läcker.

Min insändare till lokaltidningen kom in idag. Det var en anpassad variant av mitt inlägg "Full fart mot avgrunden" den 9 april. Redaktören var eld och lågor. Kul.

Ringer pappa på sjukhuset tre gånger om dagen och minst en gång till sköterskan för att kolla läget. Han har fortsatt ont i magen, är trött och orolig, sover dåligt om nätterna och sockret hoppar upp och ned. Han har dålig koll på personalens åtgärder, frågar inte så mycket och missuppfattar en del då han hör dåligt. Men äter bättre och mer och får inte längre samma kväljningar, alltid något. Behandlingen mot svamp har avbrutits och ersatts med magsårsmedicin. Får svar på detta i morgon. Personalen får nog agera lite i blindo eftersom analysen av gastroskopin dröjer

Det är inte lätt att vara gammal och sjuk, eller som en bekants åldrige far uttryckte saken: "Varför måste alla krämpor komma nu när man inte orkar. Det vore bättre om man fått dem när man var ung". Så sant, så sant.

Tänk att en vanlig simpel svampinfektion kan ställa till så mycket!

Sjukhusets teori om pappas symptom efter utredning är att den funna svampinfektionen i matstrupen var orsak till såväl plötslig blodvärdessänkning som ökat blodsocker vilket i sin tur lett till diarréer, kräkningar och uttorkning. Samt svårigheter att svälja och därmed äta och dricka samt smärtor i mellangärdet. Rena kedjereaktionen.

Svampinfektion uppstår i regel inte på friska personer men kan tydligen bl.a uppstå från munhålan och hela vägen ner igenom systemet, har jag lärt mig. Med sin blodsjukdom i botten är ju pappa särskilt utsatt och infektionskänslig.

Efter några dagars medicinering med antibiotika tyckte fadern idag att det gick lättare att äta igen. Ett glädjebud förstås. Hemgång är planerad till efter helgen. Nu hoppas vi det är över för den här gången. Man vågar andas ut.

I övrigt har dagen varit grå, trist och kulen med hopplöst snöglopp. Återupptog snöstrejken och höll mig inne, eldade i kaminen, inte för att det behövdes utan mer som tröst. Husbonden sov ut efter nattjobb och jag tänkte inte väcka honom för tidigt till den här trista dagen som för min del ägnats åt telefonsamtal med vänner.

Har inte kommit i fas ännu efter förra veckans tempoökning. Blev lite lost och tappade planeringen men tror det räcker med detta. Å fy, nu slog det mig att deklarationstider än inne. Usch och tvi. Nä, det tränger jag bort med ens. Nu ska här nattas i tid, hundarna väntar. Hoppet ställs till lite piggare väder i morgon.

Således önskas även bloggens läsare både god natt och god  morgon.

Ack ja, ack ja... mera snö.

När jag vaknade i morse vräkte blötsnön ner och marken var vit. Det håller på än. Den nyss undanställda snöskyffeln fick hämtas fram igen. Mest för att jag vill kunna gå i älsklingssandalerna till fågelhuset.

Domherrarna var framme i går. Tänkte just "ska det bli snö igen"... och hur väl stämde det inte. Förra gången det snöade var dom också framme innan. Egentligen går jag inte på sånt där, men vad ska man tro?

Fem centimeter ligger nu. Var tvungen att gå och skrapa fram de sista resterna vildfågelfröer på botten efter en extraköpt säck. Nu får det vara nog!

Andra år kan veden vara torr redan i mars för att det är sånt torkväder då. Nu i april ligger vedhögen snötäckt. Och meteorologen börjar snacka sommarvärme (!) omkring 25 april. Vad dom jagar! Vi har ju inte haft vår ännu och träden har inte slagit ut.

Eftertraktat vårväder fick ut mig på härlig promenad. Äntligen lite lättare klädd utan kapuschong och ingen jäkla marsnare som bet i öronen... bara lugnt och härligt. Hängde till och med av mig lilla koftan på en snöpinne, det räckte med vårjackan på.

Således tycks min vinterstrejk vara avblåst, nu går gångandet igång igen. Viporna följde mig kvidande över fälten, lärkan drillade och vårens första kalv kesade runt sin mamma. Men betesvallarna är hårt åtgångna av klövar på klafsigt underlag. Frågan är om de repar sig efter den blöta vintern.

Men påskliljorna stod pall för 'påskavintern' och ska ge sig till att blomma. Och Husbonden har gett sig av att skaffa mer marksten. Nu börjar det...

Äntligen en lugnare dag borsett från sotarbesök. Och äntligen har den goa kaminen blivit godkänd och protokollförd av vederbörlig myndighet. Inga problem. Däremot var det problem att få hit dem. Kontorspersonalen verkar ha huvudet under armen, detta har flera personer vittnat om.

Kaminen installerades i september och först nu blev den synad efter att jag ringt Mäster själv. Han begrep att det var viktigt. "Kommer i morr'n", sa han. Och så blev det. Jag hade även ett trumfkort i fickan... kunde hotat att anlita Grannhålans sotarmästare (känslig historia) men det behövdes ej. Sparar det till en annan gång.

---

Pappa har genomgått gastroskopi idag utan större besvär. Gott. Inget fynd av något som blöder och orsakar det försämrade blodvärdet, däremot tecken på svampinfektion i matstrupen vilket behandlas redan nu. Fullständigt utlåtande av tagna biopsier kommer om ett par veckor, lång tid när man är gammal. Nu väntar även coloskopi.

Vilade, dvs sov en stund, på eftermiddagen. Ringmärkte fågelungar i kväll. Försökte ringa pappa nu, utan svar... oj, oj.. man blir orolig. Enligt sköterskan satt han i tv-rummet och intog kvällsmat. Finemang.

Varför måste allt hända på en gång? Fattar inte verkligheten att jag inte orkar med det här tempot? Neej, verkligheten bara klampar på. Nu måste det lugna ner sig, annars lär min hjärna stänga ner på en-fas igen. Exakt så känns det när utbrändheten får återfall, har jag kommit på. Det är som när strömmen slår av på alla faser utom en enda. En fas som inte ger nog energi utan bara tillräckligt för att lamporna ska nå ner på dimljus.

Skulle helst bogga om något annat, något viktigt eller roligt. Men här finnes icke tid. Sörjer detta. Frustrerande när vardagen pockar på å det allra värsta med ännu en dag i administrationens tecken. Men ibland finns inget val, det bara händer. Egna kroppen (själen) blir inte glad åt läget. Lär få betala dyrt väldigt snart.

Ringde idag om felaktiga markiserna som reklamerats. Ringde tv-handlar'n om råd för nya parabolboxen som är igång, men inte med så knivskarp bild som vi hade innan. Tog mig en lutare i tv-soffan på två (!) timmar innan hundarna åter fick mig på benen.

Min bil hämtades på Bilmeken och bluddrar inte längre. Gott. Men dyrt. Yes... två friska bilar igen! Köptes små fällstolar till fågelhuset, för oss att sitta på med kaffemugg i hand. Saknat länge. Köptes "askhink" (inte slaskhink) hos försäkringsbolaget, vilket brandförsäkringen kräver. Och i morgon kommer sotar'n för provtryckning av kamin och skorsten - äntligen.

Pappa kvarligger på sjukhus för att balansera värden på blod och socker. Framöver väntar insulinsprutor. Gastroskopi ska också göras nu. Han är vid gott mod och vill ha besked om vad som skett i kroppen.

Någon frågade mig om jag har funderat på hur det blir om inte pappa...

Neheej, det tänker jag inte på! Att pappa finner en dräglig tillvaro är vad som räknas. Något annat tänker jag inte ta ut i förskott. "Var dag har nog av sin pina."

Efter denna hektiska period får jag dra ner på "sändandet" och bli mer mottagare, hur det nu ska gå till. Bli mindre kreativ, mindre skapande, ta mindre av egna resurser - en tid. Mindre output och mera input, som vi säger på ren svenska numera. Låter vist, tycker jag, men...

Två handikappade bilar samtidigt... hur kul är det...?

Vanligen drabbas en i taget, men nu blev båda sjuka vid samma tillfälle. Husbondens fick ont i ett hjullager (ledbesvär precis som ägaren) och min fick signifikant nog problem med avgaserna, fniss, fniss* Det tyckte jag, med min tarmsjukdom, var roligt.

Blixtutryckning i svinottan till Bilmeken följde av detta iråkade tillstånd. Husbonden stack först med den ena, hem igen, och sen ut med den andra. I tur och ordning. Reparatör'n hade ännu inte hissat upp dagens patienter för behandling, det gällde att hänga på. Diagnoserna ställdes och vi fick tid genast. Bättre service än på sjukvården numera;-) Husbondens bil togs redan idag efter morronpasset i fågelhuset. Min får ny ljuddämpare i morgon. Vilken service! Kort sagt en "körig" dag.

Väl på Byn besöktes Pappa för "efterkontroll". Stötte där ihop med hemtjänstsköterskan som rådde honom till sjukhuset för uppvätskning och insulinbehandling. Pappas diarréer och kräkningar sedan en tid kunde bero på obalansen i blodsockret (runt 20 och mer i över en vecka). Han borde därtill vara uttorkad, menade sköterskan. "Jag går med på allt", sa pappa, varpå hon beställde sjukresa och varskodde Akuten medan jag värmde middagen och packade liten väska. Rådig sjuksköterska! Alla slarvar INTE med sitt ansvarsområde!

Väl på plats och under dropp hade Pappa själv ordnat med egen patienttelefon som han lärt sig vid förra vistelsen vid juletid. Schysst. Han förekom mig (aha, gott tecken)! Vi talades vid på kvällen och han blir kvar några dagar.

Väninnans Äkta Hälft tittade hit för sedvanligt däckbyte i vårt garage. Då tuppade jag av innan det var dags att skifta bil hos Bilmeken. Tempo! Hämtades även ny parabolbox som kommit med posten. Under fåfäng jakt på annan person som ej var hemma hamnade vi istället in på kaffe hos god vän med bedårande västgötaspetsar.

Nya boxen togs om hand av Husbonden efter kvällspass hos fåglarna. Anslöt mig senare till övningarna. Ny box = ny fjärrkontroll = ny meny = ny kanallista = nya programnummer = ny bruksanvisning = ny logik. Mamma Mia... trots SAMMA leverantör, SAMMA parabol och SAMMA satellit stämmer inga programnummer med dem vi hade innan! Attans vad trött man blir!

Konstaterades att det nog blir lättare (!?) att programmera om OSS än boxen! Nio nya nummer ska in i våra arma huvuden... ånyo.

Säger snart som Fidel Castro när han vill bromsa internet på Cuba: "Vad är det för nytta med den nya tekniken när imperialisterna hela tiden hittar på nya sedan".