Hur många gånger har jag inte letat efter en sån här liten pellejöns. Oräkneligt. Lika stora bekymmer var gång man stängt luckan för natten. Är alla fåglar inne...?

En kväll gick jag ut i mörkret och finkammade hela voljären med ficklampa. Det väntades nattfrost. Han fanns ingenstans! Vi räknade om och om igen inne, där han borde vara. Lite svårt i och för sig bland de stora nymferna. Och det blev bara sex. Varje gång. De skulle vara sju.

Även Husbonden involverades men vi gav upp. Var han ute så var han redan död, för han syntes inte till. Jag menar... sånt händer. Vissa fåglar blir sjuka och dör. På morgonen satt han där igen!

Varje gång var det den svartkindade sebrafinken som försvann. En kväll lyftes t.o.m badkaret för att se om han var under. Kikade bakom lysröret, i varje vrå. Han fanns inte. Tänkte, finns han här så sitter han väl på ryggen på nån av nymferna...

I kväll hände det igen. Och nu är det lite tomt, om jag säger så. Lätt att se mellan nymferna. Husbonden tyckte det var dags att stänga ventilen för det drog. HA... det är förstås DÄR han sitter! Jooodå, in flög han till sina vänner. Han hade egen kupé, ett kylskåp, men nu får han hitta en annan vrå.

Sedan en tid har vi tillämpat ett provisoriskt hökskydd för våra tamfåglar. Vi har ställt brädor, krattor och stegar mot voljärerna. Verkar funka. Höken har inte gjort något tillslag sen detta kom upp. I och för sig är han vaksam den rackaren, men vi flyttar lite på grejerna då och då för att hålla hans uppmärksamhet skärpt.

Egentligen skulle vi hängt lite sladdrigt bärnät över kanten där han brukar sätta sig, men det har inte blivit av. För säkerhets skull släpper vi bara ut fåglarna när vi är hemma och så här års får man ha ett fönster på glänt för att höra när nymferna larmar. Lite provisoriskt men det kanske klarar sig nu när vi har korta dagar.

Matta är både Husbonden och jag efter gårdagens fågelleverans. Nymferna verkar glada efter att ha fått ökat utrymme, men det är så tooomt i stora voljären, flertalet sjungande risfågel- och kanariehanar är borta och det känns sååå tyyst. Vi är lite bedrövade. Synd att det blev så många hanar efter årets häckningar. Om vi fått fler honor skulle vi behållit många fler. Nu får vi se vad våra pippisar hittar på i vår...

-----

En tröst i bedrövelsen är dessa underbara risfåglar som jag fått av Ruth i julgåva. Hon är en riktig överdängare på grafik. Nu frossar jag i dessa friande par som tröst, och tänk... det hjälper nästan.. Hellegod vad söta dom är.

                                    
Precis så här ser risfåglarnas parningsdans ut. Dom niger och hoppar parvis på en gren medan hanen spelar tills fullständig synkronisering uppnåtts. Då sker akten.

I verkligheten hoppar de högre men illusionen är perfekt. Jag är såå lycklig och tacksam för denna present. Det gjorde min dag.

En sladdbild från min fotosejour i fåglehuset häromsistens.

Bara en hel radda kanarier av vilka flera nu lämnat hemmet.

Vid närmare granskning finns faktiskt samtliga våra arter i voljären representerade på bilden. De flesta gulbrokiga är kanarier. Överst till höger sitter några risfåglar, nedtill till vänster tre sebrafinkar ganska spridda. Guldbröstade astrilden sitter i högra delen av bilden, strax över en beige sebra som vänt ryggen till. Till vänster uppe vid taket mot väggen (de svartbruna) ett par måsfinkar. Det är fantastiskt skojigt med alla bilder nu när många av dem lämnat hemmet.

Pustar ut efter en jobbig dag. Mentalt jobbig. Vi samlade in alla årets fågelungar och levererade till zoohandeln. Det tar åtskilliga timmar och hur noga man än förbereder händer alltid nåt som inte var tänkt.

Årets tre sparvpapegojungar Knatte, Fnatte och Tjatte skulle lämna hemmets lugna vrå. Lätta att fånga men... samtidigt smet fyra övriga familjemedlemmar ut och hamnade i ett litet utrymme över en ännu provisorisk utgång för kanarierna. Inte bra. Så fick man pyssla med det en stund. Puh...

Sen tog vi i tur och ordning 14 kanarier, 15 risfåglar och sist 8 nymfer. Hur jobbigt som helst för de blir stressade av akten. Man lider med dem. Varje år lär vi oss nya knep, nya tillvägagångssätt, för att det ska ske så smidigt som möjligt. Nästa år går det ännu bättre.

Sorgligt är det också. Nu har Musse Mustafa, Gloria Estefan, Sven Dufva, Dammråttan och många många fler lämnat hemmets trygga vrå för att slutligen hamna i andra hem. Det svider lite. Jag blir trött och tagen.

Det var väldigt många hanar i årets kullar. Synd. Honor har vi plats för hur många som helst, men föör många hanar bråkar. Så hejdå, nu åker vi ut på nya äventyr.

Nu får stamfåglarna vila ut efter tumultet. Finna nya roller i flockarna när kompisarna försvunnit. Vila inför julen. I morgon blir det godsaker som plåster på mentala sår.

Bilden strax före avfärden. Papegojorna överst, nymferna längst ner, risfåglar i mitten flankerade av kanarier. Transportburarna är låga, man ska packa dem ganska trångt och lite mörkt för att minska stressen. Lite fröer på botten och gurka, ett bra sätt att få i sig vätska utan skvalp.

En halvtimme i fågelhuset med kameran gav ett antal bilder. Ganska tålamodsprövande för jag hade bara den tiden på mig då. Skulle iväg på annat och det tog just den tiden för fåglarna att bli naturliga och avspända igen. Undra på det när man dundrar in med en pall... Nästa gång tar jag en mjuk dyna också!

Risfågeln (Padda oryzivora) är en härdig fink. Historiskt tävlar den med kanariefågeln om vem som levt längst med människan. Lever i vilt tillstånd på Java, Sumatra och Bali. Artnamnet betyder "äter ris" men de är allätare, uppskattar fröblandingar, paddyris (oskalat ris), frukt, insekter och kvistar med skott och grönt.

De nya kvistarna är skalade av risfåglarna. Hos oss äter de gärna rivna morötter och majskolvar. Vi har sett dem sitta på kolven och rulla den som en cylinder för att komma åt runt om. Verkar intelligenta.

Risfåglarna är pigga och busiga. De munhuggs en del med varann, tampas om bästa platsen och om vem som bestämmer. I början trodde vi de slogs på riktigt men nu när vi vet tycker vi bara det är hemtrevligt och kul. De gör även fula miner åt varann, typ blääää, med lång hals och öppen mun, är ganska burdusa och kommer bäst till sin rätt i kolonier. De går bra ihop med våra kanarier, sebra- och måsfinkar samt små astrilder.

Deras parningsdans är för kul. De sitter bredvid varann på pinnen, niger och hoppar samtidigt jämfota upp och ned gemensamt för att komma i stämning. Ju mer samspelta desto bättre. Vansinnigt skrattretande.

Ursprungsfärgen är grå men vit och kanel är nu populära varianter. Vi har bara grå och vita men har också fått blandformer, typ silverrygg och silver. Det krävs en expert för att se skillnad. på könen. Hanarna spelar och har ett underbart "djungelljud", djupt och kraftigt med eko.

En liten trio kanarier: Gretchen, Musse och Minnie Mini.

Intressant att följa hur de ändras från babystadiet och uppåt.

Både färger och tecken skiftar, oftast till det bättre.

Musse har gått rätt in i hjärtat på både Husbonden och mig.