I går hade Googles enda unge hoppat ur boet i fågelhuset, duktigt vajande på en tunn gren strax nedanför Helmuts bo med tre ungar.

Förvånat övergiven tycktes hon strax när Helmuts ungar matades av pappa. "Men-ja-då" tycktes hon säga. Det blir hennes arbetsnamn just nu.

Nyfiket letade jag efter henne idag på morgonen. Ingen Menjadå synlig. Hon hade nog ledsnat på ensamheten och sökt sig till halvsyskonen däruppe… Jodå, där låg plötsligt fyra, alla lika hemmastadda. Gott. En vit, en brun, två gulbrokiga.

Helmut ligger på tre nya ägg och Googles har två, båda i var sina nya bostäder. Pappa Pavarotti tar hand om barnkammaren.

           Äter själv redan                                             Hoppar snart

Inte mindre än elva risfågelungar är kläckta i holkarna och nu börjar det gå åt mat. Sebrafinkfamiljerna drar omkring i ett skrikande och tiggande kaos. Inte äldre än fem dagar börjar ungarna själva plocka i sallad och fröer.

Har beställt 30 fotringar till risfåglarna, vi ska börja med slutna ringar för första gången. Sådana ska på senast vid en veckas ålder, innan fotleden vuxit till sig, så vi har nog missat tiden på några. Jaja, man får öva sig.

Äntligen barn i huset!

Astrilderna blev tossiga vilket ledde till rockad i reservburen alltmedan Orange blev högst förnärmad. Fågelbestyren tar ibland oväntade vändningar. Harmoni byts till dramatik. Ständigt nya lösningar.

Astrildpojkarna var plötsligt som tossiga inne hos kanarierna. Förändringen inträffade när det låg ägg i bona. Astrilderna fick spel.

- Aaah JÄTTEÄGG, tyckte dom och kilade in i Oranges bo och ruvade. Schysst med äggvärmare när hon måste ut, även om astrilderna är väl små för att nå runt äggen. Men hon fick allt svårare att mota ut dem när hon återvände. I morse hade de tagit över totalt. Äggen var varma men Orange uppgiven.

Här gällde att handla. Astrilderna fick således motas ut från voljären och flyttas in till Nacka i reservburen. Hans båda flickor Gretchen och Minni-Mini flyttades tillbaka till stora voljären eftersom Nacka knappt sett åt dem. Han ser bara Pavarotti.

Orange tog åter sina ägg i besittning (tack och lov) och såg ytterst förnärmad ut när hon lagt sig. Dagen var räddad och de sex pilska hanarna får vänta någon månad på ett normalt liv. Kvinnor och barn först!

Dagens höjdpunkter i fågelhuset lät sig knappt fångas med kameran.

Mer än så här syns inte av kanarieungarna den första tiden. Huvudet som lyfts mot en förmodad mor dalar snabbt igen. Tre ungar finns i boet, en vecka gamla ungefär.

När mamma eller pappa kommer blir det annat ljud i skällan. Då både hörs och syns de för en kort stund.

Halsarna sträcks upp som tulpaner i rabatten.  Helmut matar, Greta Garbo håller koll.

Sebrafinkarnas ungar är grå och gråsvarta rakt igenom, ett utmärkt kamouflage. Vackra tycker jag. Denna kom ut ur boet med ett syskon idag, cirka tre veckor gamla.

Vi har funnit en lösning för bråkstaken Nacka i vår kanarievärld. Nacka har humör och platsade inte i Pavarottis harem. Bruno håller en låg profil och Loa har lagt ner alla ambitioner, men Nacka fick avvisas till nymfvoljären nu i häckningstider. Där har han bott ett tag men med siktet helt inställt på pappa Pavarotti som han tydligen vill förpassa till ett mycket varmt ställe.

Nacka bor sedan idag i Reservburen, tyvärr med uppsikt över Pavarotti men med sällskap av Gretchen och Minnie-Mini. Nu får han visa om han har en äkta instinkt för överlevnad, dvs. fortplantning, eller om han bara är en bråkstake. Upp till bevis!

Om vi tidigare vetat vad vi nu vet, dvs. att en del hanar kan vara särskilt svåra att ha ihop - trots stort utrymme, skulle vi behållit många fler av fjolårets vackra hanar. De kunde hållit varann sällskap i "stutabåset" inne hos nymferna. Ååå, vad jag saknar dem allihop och vi har ju faktiskt utrymme för dem. Så... nu har vi lärt oss det. "För sent ska syndarn vakna", heter det ju.

---

Helmut har två bebisar i sitt bo och Googles har en unge, såvitt vi ser. Pavarotti deltar i matningen. Moderskapet hindrar tydligen inte honorna från att susa ut i utevoljären när tillfälle ges.

Risfågelholkarna inspekterades idag och där fanns två x två ungar i skilda holkar bland en jäkla massa ägg. Vi håller tummen och hoppas de löser allt lika bra som i fjol.

Känslorna svallar ännu hett hos papegojorna vars bestyr mer påminner om partnerbyte. Dom är alla så lika att man inte vet säkert, vi har fyra gröna och fyra blå. Förut höll de ihop färgmässigt i paren, men nu har den luggslitne Papageno (längst ned i bild) fått sällskap av en gullig blå tjej som månar om hans blessyrer. Han tar motvilligt emot karesserna enär det nog ömmar från hans bula där han bokstavligt fått på skallen.

Den Luggslitne, nu kallad Skorpan (sårskorpan), har nog bestulits på sin fru Mamageno. Det är troligen inte så grymt som det låter ty lessonpapegojor lär inte vara så partrogna som t.ex nymfkakaduor. Har det sagts oss... vår erfarenhet är inte så omfattande, vi ser bara det vi ser.

Iakttog dem idag när jag tvättade reservburen som länge stått tom (puuuh, mycket damm var det).

Jo, Skorpan pysslas om av den blå tjejen som trycker sin lilla kropp tätt intill hans, flyttar sina små fötter i sidled med små, små steg tills det inte går att komma närmare. Hon är för söt när hon trycker sig emot och tittar honom i ansiktet; "bry dig inte om dom andra, du har ju mej". Hon pussar honom på näbben, lägger huvudet på sned och gör sig så intagande hon kan. Jag smälter vid åsynen.

Det var en populär utegångsdag för alla. Papegojorna brukar inte gilla annat än sol och värme men stack ändå ut i det milda grådiset. Skönt för somliga att få slippa åsynen av varann en stund. Svalkande duggregn kanske lindrar mot bulan…? Trist när de bråkar men de har så gott om plats att de bör kunna göra upp om relationerna själva. Särskilt när det inte är högsäsong för häckning, det var bara den där rackarns kokosnöten som startade alltihop. Sist och slutligen är det ju tjejerna som avgör vem de vill ha och Lilla Blå har kanske gjort sitt val. Vi får se…

Ännu en händelserik dag... ooo, så trött...    Proppen ur... go'natt!

Stackars, stackars papegojor!

Helt plötsligt var dom alldeles upprivna och jagade varann som vildar under skrik och bråk. En hane var alldeles luggsliten, en annan bara lagom tufsig i fjädrarna. Ingen var sams med någon och dom hade inte ens tid att äta läckerbitarna… Men milde tid, vad hade hänt? Jag var förtvivlad och försökte iaktta vad allt detta kunde bero på. Efter lite funderande fick vi svaret:

Det var den här käcka (trodde vi…) leksaken som vi nyss skaffat, ett utskuret koksnötsskal med några hål i. Den hängde i nästan en vecka utan att någon rörde den. Dom gör så, papegojorna, kollar på avstånd och närmar sig nyheter försiktigt.

Först blev jag glad när leksaken tycktes accepterad. En liten hona satt i dess hål och plockade i materialet. Men det var samtidigt med bråket.

- "Ooops, sa Husbonden, dom uppfattade förstås nöten som lämplig boplats". Det hade väl gått an… men det fanns ju bara EN. Till fyra par…! Undra på att det blev bråk. Hellegod, stackars, stackars små vänner.

Jag fick ut nöten fortare än tåget och långt bort ur deras synfält. Lämnade dem för att se om lugnet lägrade sig. Jojomän! När känslorna svalnat av infann sig harmonin igen. I morse var de lugna som filbunkar och kan nu äta tillsammans ur skålarna, precis som förut. Den luggslitne hanen sitter lite för sig själv, och det behöver han säkert. Övriga sitter par om par och gosar som de brukar. Tänk att det kunde bli så dumt!

Vi tänkte ändå inte sätta in deras holkar ännu, och nu får det bergsäkert vänta tills hanen mår bättre.

Snacka om missförstånd...

Ooo, jag blev så glad att känna en bebis i Helmuts bo idag. Hade nästan slutat hoppas, vi har inte alltid stenkoll på exakt när ruvningen startar. Vet inte om det var två eller en, ville inte störa för mycket. Blev bara så glad för hennes skull. Hon har ruvat tre ägg. Nu hoppas vi det går vägen för henne.

Helmut (ja, det ÄR en hona) var i fjol så duktig med alla sina barn, åtta ungar på tre kullar. Man vet aldrig om det blir lika lyckosamt som förra året. Glad att jag tog så många bilder då. Undrar just om man inte skulle behållit fler av dem... jag blir alltid tvehågsen.

Nu håller vi tummen för Helmut och Googles. Vi har även sett Googles mata, hoppas inget dumt händer nu.

Risfåglarna har nu flera ägg i holkarna. Vi begriper oss lika lite på deras häckningsbestyr som förra året. De verkar vara kolonifåglar, vad jag kan förstå, fast vi inte har läst om det. Många risfåglar tillåts gå in i husen, typ storfamilj. Dock har vi ännu inte sett deras charmiga spel och friande i år... när vi är där vill säga... men så är de också lite hemlighetsfulla. De har en väldig trafik kring utvalda holkar, vid senaste kollen fanns två + sju + tio ägg i respektive hus. Vi får se vad som händer.

Med kanarierna är det lite darrigare. Gretchen lämnade sitt ägg efter programmerad tid, Orange kläckte en unge men den dog strax, Nacki hade "som vanligt" inget i sitt bo där hon låg och ligger från tid till annan. That’s life. Inte heller Helmut verkar få till det. Hon ruvar tre präktiga ägg, men jag tror tiden gått ut. Helmut var fjolårets duktigaste mamma med tre kullar. Googles ruvade två ägg och härom dagen kläcktes det ena. Pavarotti matar honan i boet, det är så rart. Vi håller tummen.

(Bild t.v Bruno. Bilden ovan kanarier, måsfink och risfåglar)

Men… kanariehanarna har inte heller sjungit så intensivt som förra året. Då bågnade väggarna nästan av sången som hördes långt ut på gården. I år fattas något.

Kanarier sägs vara bundna av sin ursprungliga häckningstid även här uppe i norr. Från jul och framåt brukar de vilja starta. Tidigare år lade de sina första ägg runt 13 januari.

Visst kan man spekulera om klimathot, väderförändringar, ur led är tiden och allt det där men vi har ju inte fåglarna för att de måste häcka. Vi tycker bara det är skoj när det går bra för dem.

När något fattas dem undrar man ju om vi kan bidra på något sätt. Kanske lider de, som vi, av att halva styrkan såldes så nyligen, i december. Bra gissning...? Solen har kanske varit mindre synlig, vad vet jag… Vi  avvaktar skeendet.